Gästkrönika Harald Enoksson: Med kikärtor och kärnkraft klarar vi klimatet

Jag har brytt mig om miljön sen jag var scout i Fisksätra. Jag äter nästan bara veganskt, har inte körkort, och undviker flyg. Har t.ex. åkt Transsibiriska sju gånger för att hälsa på familj i Östasien. Åkte fraktfartyg till Brasilien förra året. Köper ingenting förutom mat, dryck och den nödvändigaste elektroniken (enligt tips från Greenpeace, och vad jag upplever håller längst). Och, jag erkänner, stearinljus (det är ju ändå vinter och mörkt som fan). Och, jag erkänner, kattsaker för att dom gulliga pälsbollarna ska bli glada (t.ex. köttmat). Dessa är dock redan födda, och kastrerade.

Jag rakar mig hos frisören för att undvika egna verktyg. Har gamla kläder och skitfula kalsonger bara för att dom jag hittat håller så himla länge. Jag är AIK-are för att jag hittade en skitstor AIK-t-shirt för 40 kr hos Stadsmissionen. (Det finns förstås fler anledningar; jag hade inte tagit en Djurgården-t-shirt. Men kanske Hammarby.)

Jag delar en liten lägenhet i Hallonbergen (med en XR-aktivist), så att jag kan cykla till dom nöjen och tjänster som jag konsumerar. Det här har gjort mig till något av en extremist i vanliga kretsar. För att jag bara vill förstöra vår egen planet så lite som möjligt.

Därför har jag varit med i Miljöpartiet från 2008-2020, därför har jag cyklat runt hela östra Söderort och propagerat, därför har jag demonstrerat mot Värtaverket osv. Men jag har insett att partiet har grundläggande fel i en central fråga: energiproduktionen.

KÄRNKRAFT

Av människans CO2-utsläpp står produktionen av värme och elektricitet för ungefär hälften. Även produktion utan utsläpp i driften, står för utsläpp när kraftverken produceras och byts ut. De renaste är vind och kärnkraft. Detta inkluderar uranbrytningen, då uranet för en människas livselektricitet får plats i hens ficka. Hade vi gjort samma elektricitet med skog hade vi eldat upp den flera gånger.

Men radioaktiviteten då? När WHO år 2005 fastslog att 4000 människor skulle dö av radioaktiviteten från Tjernobyl så använde dom en linear no-threshold model. Den fungerar ungefär så här: vi vet att någon dör om hen får i sig 10 sievert strålning på ett år (sievert = J/kg). Så om 100.000 människor delar på 10 sievert, alltså 0,1 mSv var, så dör i genomsnitt också en människa.

Effekten är dock inte linjär. Varje år får en genomsnittlig människa i sig 2,4 mSv enbart genom att befinna sig på jorden. Mängden varierar beroende på var vi bor. I staden Ramsar i Iran får man i sig 130 mSv per år. Får dessa cancer 54 ggr oftare än andra människor? Nej, ingen sån effekt har uppmätts.

Om vi använder linear no-threshold model för fall t.ex.: Faller en människa tio meter så dör hen. Men faller tiotusen människor en millimeter så dör inte i snitt en av dom. Vår kropp klarar av enkla stötar, och på samma sätt klarar vi av viss radioaktivitet. Några tusen döda från Tjernobyl har helt enkelt inte uppmätts.

Men även om vi räknar 4000 döda pga Tjernobyl, så är det vårt säkraste energislag, räknat i döda per kWh, i samma klass som vind och sol, och bättre än vatten. Skillnaden mot kol, olja och biobränsle är enorma.

Vad gäller avfallet så är det giftigt i tusentals år. Om man är nära. Men inte med 500 meter berg mellan. Enligt ett par finska forskare så är radioaktiviteten sån att om kopparen spricker om tusen år, och leran försvinner, så är radioaktiviteten man får av att bo och odla sin mat strax ovanför slutförvaret motsvarande den man får av en klase bananer. I 70 år har vi lagrat radioaktivt avfall ovan jord och ingen människa på planeten har dött av det. Det är statistiskt sett farligare att gå in i sitt badrum, och det gör du (förhoppningsvis) varje dag.

Kärnvapen är en annan fråga. Teknikerna gränsar till varandra. Lite som hur man ibland bygger bensinbilar och ibland napalmbomber. Lite som hur man ibland spränger dynamit och ibland klusterbomber. Slutavfallet kan inte användas då det är en uppsjö av olika ämnen. Inte ens rått uran från berget kan användas. Vi har internationella organisationer som kontrollerar att ingen anrikar uran eller plutonium. Nordkorea och Israel har tyvärr kärnvapen, men inte kärnkraft. Sydkorea och Kanada har lyckligtvis kärnkraft, men inte kärnvapen.

Vad gäller kärnkraftverk som terrorobjekt så skulle ett fullastat Boeing 767 som slår rakt ner i ett kärnkraftverk inte ge några utsläpp (Gwyneth, s 228-229, 235). Det är lite därför det inte hänt. Planetens fjärde starkaste jordbävning sedan 1900, som gav upphov till en flodvåg som dödade 16.000 människor i Japan, ledde till att en av dessa dog av radioaktivitet. Hade murarna till kärnkraftverket varit 14 istället för 10 meter höga så hade detta klarat sig, som kärnkraftverket i Onagawa, som låg närmare. Fun fact: Min pappa flyttade till Japan 1986, bland annat för att undkomma radioaktiviteten från Tjernobyl, och bodde i 10 år 10 mil från Fukushima Daiichi. Jag var där precis efter olyckan, och blev erbjuden flyg till Bangkok av Sveriges regering. Det ironiska är att den genomsnittliga strålningen i Japan är liten, och höjdes till normal under ett par timmar. Jag vet inte hur den är i Thailand. Men eftersom jag undviker radioaktivitet så var jag kvar i Japan, då flygresor höjer den mängd man får i sig.

Vad gäller “smutsiga bomber” så hänvisar jag till Wikipedia. Sammanfattning: ingen har smällt, då det är för svårt, och för oskadligt jämfört med andra typer av attacker.

OLJA ELLER KÄRNKRAFT KOMPLETTERAR VINDEN

En annan fråga som fick mig att ändra åsikt är konsekvenserna av vindens och solens oförutsägbarhet. Under vår lägsta timme mellan 2012-2018 producerade vindkraften i Sverige bara en hundradel mot vad den normalt gör. Under vår lägsta månad en tredjedel. För att inte ha såna månader så behöver vi överinvestera i vindkraft: bygga tre gånger mer, med tre gånger mer produktionsutsläpp. Vill vi inte ha såna timmar, så måste vi bygga hundrafalt mer. Detta är anledningen till att Sverige i genomsnitt exporterar el, samtidigt som vi det här året dragit igång oljekraftverket i Karlshamn flera gånger, för att täcka upp dom timmarna och månaderna.

Värdet av el som alltid finns, är beroende av hur mycket sån el vi har. Ju mindre kärnkraft/olja/kol/vatten vi har, desto mer värd blir den. Därför är det först nu som vi – trots världens högsta koldioxidskatt – har börjat elda olja igen. Ett kärnkraftverk kostar för mycket att starta och stänga av beroende på blåsten.

Det finns ett antal miljöpartister som liksom jag inser att kärnkraften är ren och effektiv. Som anser att vi bör rädda Ringhals, sätta igång Barsebäck, inför framtiden massproducera småreaktorer (som bara tar några år att bygga) och – för att finansiera massproduktionen – exportera dessa till resten av världen som nu förstör vår planet med sin kol och olja. (Små reaktorer åtgärdar också den centralisering som nu kräver att t.ex. södra Sverige är beroende av Norrland och utlandet när det blåser dåligt.) Men på senaste partikongressen var det endast 15 % som röstade för kärnkraft. Och den ilska man rör upp när man pratar om kärnkraft i Miljöpartiet är enorm. Man får känslan av ett religiöst förbund.

Att investera i kärnkraft är ett stort beslut för ett företag. Företaget måste kunna räkna med att politiken inte bara svänger. Tyvärr ser det ut som att Miljöpartiets inverkan i svensk politik innebär döden för alla kärnkraftstankar. Miljöpartiet bidrar till att Sverige – ibland – importerar kolkraft från Tyskland, och att vi alltmer eldar olja i våra egna oljekraftverk, ju mer vind och mindre kärnkraft vi har. Socialdemokraterna verkar agnostiska till kärnkraft, som det maktparti dom är, och deras inriktning påverkas då av deras samarbetspartner, främst MP. Här röstar partiet mot kärnkraft i EU-parlamentet. Men inte ens med supersnabba kablar (som inte finns) över hela kontinenten skulle vi klara oss utan kärnkraft/olja/kol/vatten (bild från sidan 77 i Klimatnyckeln):

Vår senaste stora miljöåtgärd är att göra bil- och flygbränsle av den svenska skogen. Men utsläpp från skog som eldas tar ungefär 70 år att sugas upp av ny skog, under vilka vattnet stiger en meter. Vår skog är redan hårt använd – vi har skrivit avtal om att skydda 17 %, vilket vi inte når upp till. Det hela känns som ett sätt att göda svenska företag, rädda bilister och känna sig grön. Men jag struntar i hur jag känner mig. Jag vill vara grön.

Man kan förstås lagra vindkraft, och använda den senare. Men tekniken finns inte ännu. Lagrar man med batterier, så innebär det i sig en enorm klimatförstörelse (ett års totala utsläpp från Sverige). Med den kunskap vi har idag, är kärnkraften den mest miljövänliga av våra säkra energikällor.

Så jag fortsätter att äta veganskt, åker tåg, och cyklar från min lilla lägenhet. Klappar mina kastrerade katter som redan fötts. När man dejtar så vill vissa kvinnor ha bil, och andra vill flyga till Thailand. Man önskar att man bara kunde vara en helt vanlig kille, men det går inte för mig. Jag kan inte döda folk för att få ett skönare liv och mer kärlek. Man är en minoritet. Även i Miljöpartiet, på grund av kärnkraften.

Och jag blir nu minoritet i Liberalerna, som är mindre veganska och tågvänliga än MP. Men jag har gått med ändå. Det är enligt Naturskyddsföreningen det mest miljövänliga av våra kärnkraftsvänliga partier. Det känns lättare att få liberaler att älska kikärtor och tåg än att få miljöpartister att älska kärnkraft. Men den dan Miljöpartiet är för kärnkraft så kanske vi syns igen, och slåss tillsammans för en bättre värld för alla människor!

Jag sparar MP-t-shirten. Du kan förstås låna den om du vill.  Ha den ut och in så att du inte bidrar till en varmare planet. Enligt IPCC, som min hjälte Greta vill att vi ska lyssna till.

---

Harald Enoksson (th), debattör och före detta miljöpartist