Mariana Moreira Duarte (MP): Därför behövs grön socialpolitik – en betraktelse.

Jag har valt att ägna en del av mitt liv åt politik för jag vill hjälpa till, ibland är det inte svårare än så. Jag vill vara med och jobba för att samhället, och världen, som jag existerar i tillsammans med mina medmänniskor blir en bättre värld för alla.

Min övertygelse är att det viktigaste vi har är människorna i världen och jorden som vi alla går på, och att de båda måste leva i harmoni. Det är en gigantisk utopi att försöka leva upp till men man ska satsa mot stjärnorna.

Jag blev först förtroendevald i Stockholm Stad 2010, sen dess har jag främst arbetat med sociala frågor. Bland annat som ordförande för Farstas sociala delegation och ordförande för Överförmyndarnämnden. Denna mandatperiod har jag suttit i socialnämnden.

Min slutsats är att den gröna socialpolitiken grundar sig på en humanistisk människosyn. Alltså en tilltro till människans vilja att växa som person och att ha ett meningsfullt liv. Det handlar också om en övertygelse om allas lika värde. Att vara grön socialpolitiker innebär att du slåss för alla oavsett medborgarskap eller juridisk tillhörighet.

Det är inte lätt att vara grön och aktiv inom socialpolitiken, inte bara för att ens hjärta vill ”rädda” alla utan också för att man slåss mot väldigt starka krafter.

De gröna är de som slagits och fortfarande slåss för de som har ett annat kön än det som står i födelseattesten. De gröna är de som slåss för mer resurser till de kvinnor som befinner sig i landet för att de blivit hitlurade för att sälja sin kropp. De gröna är de som kämpar för att papperslösa barn ska kunna få ekonomiskt bistånd, för även om hjälpen når få är det viktigt för de få som nås. De gröna är de som vill gå ett steg längre än minimum.

För målet att alla människor, oavsett medborgarskap, ska ha möjligheten att leva ett värdigt liv i Sverige. Det finns de som tycker att resurserna enbart ska gå till svenska medborgare men det vore ovärdigt om ett rikt välfärdslands som Sverige inte kunde säkerställa att samtliga som befinner sig på svensk mark lever ett värdigt liv.

Socialpolitikens huvudmål är att det sociala skyddsnätet ska finnas tillgängligt för alla oavsett vart man än är i livet. Alla ska veta och känna att om behovet uppkommer så finns skyddsnätet där för att hjälpa, stötta och/eller ta emot. Alla, från liten till stor. Från äldre till ung. Från den som missbrukar till den som utfört kriminella handlingar. Skyddsnätet är inte där för att döma individens handlingar, det finns det andra instanser som har den uppgiften.

Skyddsnätet ska finnas där som en snuttefilt som vi går tillbaka till när vi behöver den som mest.

En av de största utmaningarna är förändringarna i samtiden. Det sociala skyddsnätet måste förändras med den, men systemet är inte lätt att ändra och det går oftast inte snabbt.

När våldet eskalerar bland de gängkriminella och fler och fler dör skriks det efter insatser här och nu som kan stoppa våldet, inte hindra. Det förväntas av det sociala skyddsnätet att man kan lösa frågan och av rättsväsendet. Även om de båda har helt skilda uppgifter och olika mycket resurser. Förväntan att två instanser ska kunna lösa direkt det ett samhälle under decennium har skapat resulterar i en omöjlig paradox. För när ingen av instanserna lever upp till de omöjliga förväntningarna minskar tilliten till systemet och den upplevda otryggheten ökar. Det är en utmaning som det tyvärr inte finns någon lösning på idag. För hur säger man till människor som ängsligt söker lösningar på tankar som skapar otrygghet: ”- det kommer ta tid, du behöver ha tålamod?”

För socialpolitik kräver att man kan ha två tankar igång samtidigt. Det går att jobba för att hemlösa med svenskt medborgarskap får stöd för att hitta ett boende samtidigt som man utvecklar boendealternativ för nya svenskar. Det går att jobba för att våldsutsatta kvinnor får stöd och hjälp samtidigt som man jobbar för att utveckla och förbättra samarbetet med civilsamhället. Det går att jobba för att gängkriminaliteten ska minska i längden samtidigt som man arbetar för att de som utför dåden här och nu får hjälp av det sociala skyddsnätet för att hitta andra vägar i sina liv.

För några år sen började bilden i samhället i Sverige förändras från det man var van vid. Vi började se människor sitta och be om pengar vid lokala ICA-butiken och större samlingar bosatte sig i våra skogar utan möjlighet till rinnande vatten. Det var en ny situation för alla som startade många känslor av olika slag. Som grön socialpolitiker var frågan inte så svår, de skulle få den hjälpen de behövde för att kunna leva ett värdigt liv. När det senare visade sig att det fanns laghinder för att kunna hjälpa så pass mycket som man önskade fick frågan ett nytt ljus. Andra hjälpmedel utformades och målet uppnåddes delvis ändå i den mån det gick. När debatten sen gick igång kring att förbjuda tiggeri var det självklart att som grön politiker ställa sig på sidan som var emot ett förbud. För människor i nöd kan vi aldrig förbjuda och vi kan inte heller som samhälle blunda för människor i nöd. Vad vi måste jobba för är ett samhälle där den nöden inte finns och det är ett långsiktigt arbete.

Det sociala skyddsnätets insatser är alltid per definition långsiktiga och kräver tålamod från samtliga. Tålamod med att resultatet kommer förhoppningsvis att infinna sig vid ett senare tillfälle och att man faktiskt måste fortsättningsvis jobba vidare med samtliga grupper som kan behöva hjälp.

Jag tycker att socialpolitik är väldigt givande men det är också otroligt frustrerande. Visst hade det varit lättare om man hade kunnat lösa allt med ett magiskt trollspö men då tror jag att vi hade missat en stor möjlighet att utveckla vårt samhälle. För det är i motgångar vi också skapar gemenskap, om vi alla hjälps åt.

---

Mariana Moreira Duarte, intern gruppledare för MP Stockholms stad och ledamot i socialnämnden i Stockholms stad.