Tomas Eriksson (MP): Krisen i sjukvården är monumental, men inte pga snåla politiker

Vårdpersonal som går på knäna, patienter som dör på akuten, och politiker som skär ner på sjukvården för att sänka skatten. Där har ni den mediala bilden kring krisen i sjukvården kort sammanfattad i en mening. Problemet är att den bara till hälften är sann. Krisen i sjukvården är monumental men några sänkta skatter förekommer inte.

I boken Sjukhussjukan som jag gav ut i maj i år har jag försökt presentera fakta bakom vad som faktiskt är kärnan i sjukvårdens kris och vilka faktorer som driver den. Den mest grundläggande missförståndet som finns kring orsaken bakom krisen i Sjukvården är just tanken att politiker hellre sänker skatten än satsar på sjukvården. Sedan 2011 har landstingskatten i Sverige ökat med ungefär 1 kr i Sverige. Alla regioner utom Stockholm har höjt skatten. Stockholms har legat still. Varje invånare i Sverige betalar idag ca 5000 kr mer för sin sjukvård idag än för 10 år sedan. Det har alltså de facto skjutits till betydligt mer resurser till sjukvården än vad alla jämförbara index om KPI eller sjukvårdsrelaterade prisindex pekar ut som riktvärden. Problemet är att kostnaderna för att bedriva sjukvård i Sverige ökat ännu mer än de resurser som skjutits till. Det som ytterligare fördjupar bilden av krisen i sjukvården är att trots en ökning av mängden resurser så behandlas inte fler patienter idag än för 10 år sedan på våra sjukhus, inte heller finns det fler anställda. Och inte heller har de anställda fått väldigt mycket högre lön, i alla fall inte sjuksköterskor eller undersköterskor. 

I min bok pekar jag ut fyra huvudområden som jag ser som grundläggande till varför vården befinner sig i den kris som den faktiskt gör. Det första är brist på kompetent personal som vill arbeta på våra akutsjukhus utifrån de förutsättningar som ges idag. För det andra har vården drabbats av en allvarlig byråkratisering som driver resurser bort från det faktiska utförandet. För det tredje finns stora brister i arbetet med att försöka digitalisera vården. Utöver det stiger kostnaden för läkemedel på ett sätt som är svårt för vården att hantera men där är det mer oklart om det är möjligt att göra något åt.

Låt oss börja med bemanningsfrågan. Sverige har idag lägst antal tillgängliga vårdplatser per capita i hela OECD. Antalet tillgängliga vårdplatser har även minskat i både relativa och absoluta tal under de senaste 10 åren. Detta är enligt mig en effekt av brist på kompetent personal. Grundproblemen här är två. För det första att så fort en verksamhet ska titta på att minska sina kostnader så kastar man sig över personalbudgeten. Det gör att erfaren personal byter jobb, nyexaminerade utan erfarenhet kommer in men på totalen blir verksamheten mindre effektiv. För det andra saknas det idag ute i regionerna en genomtänkt strategi för hur vården i Sverige ska bemannas och på längre sikt kompetensförsörjas. Läkare och sjuksköterskor ordineras att göra sjuksköterskors jobb. Och dyr hyrpersonal tas in när verksamheterna inte längre kan utföra sina uppdrag. 

När en sjukhusdirektör får i uppdrag försöka minska kostnaden för verksamheten är det i 99 fall av 100 personalbudgeten de börjar med. Orsaken är att det är den budgeten som oftast är mest möjlig att påverka kortsiktigt. Det är dock inte här som orsakerna till de ökade kostnaderna står att finna, istället borde de flesta politiker titta sig i spegeln när det gäller att hitta en stor orsak till vårdens ökade kostnader. Sedan 2010 är den yrkesgrupp som ökat mest i vården icke patientnära handläggare. Eller det vi på svenska kallar byråkrater. Att byråkratin i sjukvården ökat är i sin tur en konsekvens av den allt stigande behovet av att mäta och utvärdera verksamheten. Vi måste därför komma bort från politiker åkomman av att vilja visa handlingskraft och att därför införa ett nytt styrsystem i vården som innebär att nu ska x del av ersättningen betalas ut till de som gör y. Kömiljarden är ett typexempel här, när kömiljarden togs bort ökade tiderna till första besök igen efter att ha sjunkit när den infördes. Men när tiderna för första besök kortades med kömiljarden sågs inga effekter på hur lång tid det tog till någon åtgärd faktiskt genomfördes.

Det andra politiska sorgebarnet är digitaliseringen. Även om vården genomgått en stor digitalisering kvarstår flera av de utmaningar för verksamheten som identifierades redan för 15 år sedan. Icke kompatibla system som äter arbetstid från vårdpersonal. Lagstiftning som försvårar integrering. Och program mer anpassade för att passa it konsulter än vårdpersonalen i verksamheten. Dessutom har vården inte alls lyckats med att nyttja digitaliseringen där den troligen har som störst effekt. Att förebygga sjukdom innan den uppstår.

Till detta kommer som sagt kraftigt ökade kostnader för läkemedel. Läkemedel som visserligen räddar liv men vars kostnader riskerar att skapa undanträngning för andra patientgrupper.

Medicinen mot denna Sjukhussjuka är enligt mig enkel i teorin men trots allt svår att genomföra. Men huvudspåret måste vara att göra vårdcentralerna till centrum i vården. Genom att öka kontinuitet och kvalitén i den nära vården kan fler allvarliga sjukdomar förebyggas. Byråkratiseringen måste minska genom att komplicerade ersättningssystem skrotas. Digitaliseringen utgå från verksamhetens behov och även drivas från verksamheten. Och naturligtvis måste vi öka lönerna för vår mest erfarna vårdpersonal. Framförallt för sjuksköterskor. 

Det är detta som är vårdens stora frågor och stora framtidsutmaning. Inte om det är staten eller regionen som är huvudman, eller för den delen privat eller offentlig regi. Men för oss som vill försvara ett offentligt finansierat sjukvårdssystem är det avgörande att komma till rätta med dessa utmaningar annars kommer de ökade kostnaderna automatiskt tvinga fram försäkringsbaserade eller i värsta fall helt privata sjukvårdssystem!

---

Tomas Eriksson (MP), regionråd i Stockholm.