Gästkrönika Tamuz Hidir: Tystnaden ekar i krigets Ukraina

Klockan är runt åtta på morgonen i ett kaotiskt Kyiv den 24 februari 2022. Kriget har börjat. Bilköer på flera kilometer, köer på flera hundra meter till bankomater och bensinstationer, fullsmockade mataffärer. Jag går på trottoaren och ser min värld falla samman.

Jag tittar på min mobil och ser ett inkommande Skype-samtal. Vad fan! Jag har 100 samtal som jag kommer att behöva göra och sedan behöver jag själv mitt i allt kaos hitta ett sätt att ta mig från Kyiv. Jag har verkligen inte tid med det här.

Vem är det? Valerij? Just det!

Valerij, från den ryskockuperade Krimhalvön. Jag tänker att vi inte pratat på flera år och jag har verkligen ingen tid med det här nu. Vi känner varandra ytligt. Men samtidigt: ringer han nu, så måste han verkligen vilja säga något.

Jag svarade. Han var kortfattad. Han frågade hur jag mår och sa bara: ”du ska veta att alla normala människor här är emot det som sker nu”.

Dom orden har jag reflekterat över så många gånger och är otroligt tacksam över att vi hade det samtalet just då. Att hans ens ringde.

Det har nu gått två månader av kriget mot Ukraina och detta är det enda samtalet eller meddelandet med ett tydligt ställningstagande som jag mottagit från alla mina hundratals ryska vänner och bekanta.

Jag frågar mig ständigt, vad hände med alla som jag kände i Ryssland? De som hörs mest och som ständigt gör sig påminda är en liten högljudd grupp människor som upprepar den ryska statliga propagandan. De har nu ett carte blanche att löpa amok i det offentliga rummet i Ryssland.

Mina liberala vänner konstaterar att de är emot kriget i Ukraina men att de nu får sanktioner som tack för sitt ställningstagande. Eller att ingen i västvärlden kan kräva att människor öppet ska ta ställning mot kriget i Ryssland eftersom människor i västvärlden inte har erfarenheten av att leva i ett auktoritärt samhälle. Med andra ord tycker de ofta synd om sig själva.

Men det starkaste budskapet från Ryssland är tystnaden. Den har hörts mest. Tystnaden kan uppfattas på olika sätt, har jag nu fått lära mig. Tystnad utav rädsla. Tystnad utav skam. Tystnad över att inte vilja ta ett ansvar. Tystnad utav förnekelse.

Jag vet inte hur kriget kommer att sluta. Hur många ukrainare som kommer att dödas. Hur många städer och hur mycket infrastruktur som kommer att raseras. Hur många människors psykiska hälsa kommer att påverkas? Hur länge ukrainarna kommer att hata Ryssland och kanske rent av ryssar? Vad händer med det ryska språket i Ukraina? Många frågor men inga svar.

Efter 2014 har gator, torg, statyer och olika symboler från kommunisttiden slutligen demonterats och för evigt försvunnit från offentligheten. Kommer samma sak ske med allt som är ryskt?

Nära mitt hem i Kyiv finns ett litet torg bredvid den ryska ambassaden där jag brukar stanna, läsa och reflektera. Torget är uppkallat efter en samtida rysk politiker Boris Nemtsov. På skylten står följande text:

Boris Nemtsov 1959-2015

Rysk politiker

Han förespråkade demokratiska förändringar i Ryssland och stödde Ukrainas självständiga och europeiska val!

Dödad i Moskva 27 februari 2015

För mig blir Valerijs samtal och Boris Nemtsovs torg en liten symbol för att det finns fortfarande ”normala” principfasta människor på den andra sidan. Eller kanske är vi ändå på samma sida.

---

Tamuz Hidir är född i Ukraina men uppvuxen i Sverige. De senaste 10 åren har han arbetat med att utveckla idrottsrörelsen i Ukraina och befann sig i Kyiv när kriget startade.