Medan den gröna vågen forsätter över världen råder stiltje för svenska Miljöpartiet. Vad beror det på? Svaret kan ligga i vad partiet inte pratar om.
I det senaste valet i Spanien lyckades ett grönt parti för första gången ta sig in i parlamentet, en upprepning av vad som skedde i Portugal några månader tidigare. I Schweiz parlamentsval skördade två olika gröna partier stora framgångar med sammanlagt drygt 20 procent av rösterna. Det beskrevs som en politisk jordbävning. Ändå är det ingenting mot vad som kan hända i EU:s största land Tyskland om opinionsmätningarna slår in: de tyska Gröna är jämsides med de regerande kristdemokraterna och många tippar att språkröret Robert Habeck blir nästa förbundskansler.
Listan över länder där gröna partier rider på en stark opinionsvåg kan göras ännu längre: Finland, Norge, Polen, Ungern, Australien, Danmark, Kanada, Österrike och Storbritannien. I en tid när det krävs en radikalt annorlunda politik för att mänskligheten ens ska överleva är det rimligt att väljare söker gröna alternativ. Ett land står dock ut: Sverige. Här finns sedan många år ett etablerat grönt parti, men det har förtvivlat svårt att växa. Vad beror det på?
Regerandets ok
Den vanligaste förklaringen till MP:s motgångar är att det tar emot att regera, i synnerhet som det mindre partiet i en koalition. Få andra europeiska gröna partier har regerat och därför har väljarna inte hunnit bli besvikna än. Att ta ansvar för en massa politik man inte står för, samtidigt som man måste kompromissa med sina egna ideal är ingen opinionsmässig drömsits. Att dessutom göra sin regeringsdebut i ett styre med skakigt parlamentariskt underlag gör det förstås inte lättare. Den första tiden präglades också av den typen av skandaler och nybörjarmisstag som ofta drabbar partier som för första gången granskas ordentligt.
Fast faktum är att opinionssiffrorna aldrig har varit särskilt höga. Tio procent av rösterna kunde väl stödet som bäst klättra upp till under Wetterstrands ledning, men i princip aldrig mer. Klimatfrågan tar större plats än någonsin, språkrören framstår som kompetenta (om än inte folkliga), socialdemokratin krisar och många oroar sig för den växande högerpopulismen. Det borde vara gynnsamt läge för MP, som trots det ligger runt fem procent i opinionen.
Bara när miljön är viktigast är MP ett alternativ
Det finns ett tydligt undantag till MP:s dystra opinionssiffror: europaparlamentsvalen. På mer eller mindre goda grunder verkar väljarna tycka att MP:s profilfrågor kring klimat och miljö är viktigare att slåss för i Bryssel än på Helgeandsholmen. Det i sin tur beror sannolikt delvis på att de vanliga heta ämnena vård, skola och omsorg i betydligt mindre grad berörs av europaparlamentsvalet. När miljön sen som vanligt hamnar i bakgrunden i samband med riksdagsvalet tappar MP väljare.
I den intensiva debatten om gängbrottslighet är det få journalister som ringer de gröna språkrören för att höra vilka förslag MP har. När NKS ska sparka några hundra läkare är det ingen stor efterfrågan på gröna perspektiv på sjukvården och knäckfrågor kring äldreomsorgens långsiktiga finansiering diskuteras knappast flitigt av gröna twittrare. Om MP ska växa är jag övertygad om att det måste finnas en tydligare politik angående ämnen som breda grupper av väljare bryr sig om.
Av egen erfarenhet vet jag att MP:s medlemmar helst diskuterar ganska nischade frågor: gröna tak på nybyggen, återvinning i tunnelbanan, HBTQ-certifiering av vårdcentraler eller upprustning av fjälleder. Det är visserligen konkreta frågor som är långt från det ”flum” som MP tidigare kritiserades för, men det är frågor som hamnar väldigt långt ner på människors prioritetslistor. Vad medlemmarna diskuterar och motionerar om till partikongresser och årsmötet är det som så småningom formar partiets politik. Jag skulle hoppas att diskussionerna började handla om den bredare samhällsdebatten för att partiet inte ska lämna walkover så fort den politiska debatten inte handlar om klimat.
Anders Nilsson, miljöpartist och redaktör på Grön Opinion.
Nås på anders (a) gronopinion.com
Gillade du texten? Våra texter är gratis för läsarna. Stötta oss genom att swisha till 123 314 5307. Gillade du inte texten? Skriv en replik och skicka till info (a) gronopinion.com
Foto: Lina Öhman
Grön Opinion 
Hej! Jag har försökt som kommunpolitiker att föra en M.P politik sedan 1982. Enligt min uppfattning så har man misslyckats med att föra en miljöpolitik för hela landets invånare. Det är de stora universitetsstäderna som tar stor plats på kongresserna och genom sin folkmängd och utmärkta argumentationsteknik får igenom mycket av städernas politik. Ett exempel på detta är att när vår ungdomssektion deklarerade att nu är vi 6000 medlemmar, alltså är vi nu en tredjedel av partiet.
En av de deras slogan var att vi skulle slopa alla gränser det, vilket skulle innebära fri invandring till Sverige.
När jag försiktigt frågade förslagsställaren på kongressen, som jag deltog i för en tid sedan, vem som skulle betala för detta så blev jag näst intill främlingsfientlig bara genom att ställa frågan. Jag tycker fortfarande inte att jag har fått ett bra svar på frågan om kostnaden från M.P. Ett delsvar från utomstående kan finnas hos en debattör ”Tino Sanandaji” som är läsvärd.
GillaGilla