Den andra vågen av coronatyckande är här

Under vårens inledande fas av coronapandemin var det som att en chockvåg gick över Sverige. Gatorna var tomma, Folkhälsomyndighetens presskonferenser blev den nya tidens lägerelds-tv och alla drog efter andan inför en högst osäker framtid. Befriande nog sänktes även volymen på de tyckare som lever på att producera hårt mallade åsikter till ledarsidor och videobloggar. Dels är det svårt att debattera virus, dels skiftade människors fokus till viktigare saker än de sedvanliga halmgubbedebatterna.

Men säg den frid som varar för evigt. Snart drog de vetenskapliga debatterna igång med full och onyanserad styrka. Rimliga ifrågasättanden av Sveriges coronastrategi dränktes av koleriska personangrepp från tvärsäkra forskare som fortsatte att vara tvärsäkra trots att de flesta av deras prediktioner och antaganden visade sig vara åt skogen. Ebba Busch tog tillfället i akt och skyllde med sedvanlig populistisk fingertoppskänsla på att det var invandrares egna fel att de blev smittade. Nån influencer självisolerade och fick utbrott på allt och alla i tv innan hon tröttnade och började festa på Stureplan igen. Lena Einhorn, som visserligen har relevant skolning men som mest gjort sig känd för egenpåhittade teorier om barns utveckling och Jesu liv, stod för en av pandemins mer minnesvärda tv-framträdanden när hon framför en furufond skrek och tappade tråden om vartannat i en märklig debatt med Anders Tegnell.

Det är svårt att debattera pandemin på något vettigt sätt, inte minst för att den har betett sig ganska oförutsägbart. Länder som klarade sig bra i våras, som Tjeckien och Polen, har snart hunnit ifatt Sverige i antalet döda per capita. Belgien låg i topp både i våras och nu under hösten. Japan upplever en tredjevåg. Frankrike och Spanien är återigen betydligt hårdare drabbat än Tyskland, trots att deras åtgärder är hårdare. Det är också en sak att se vad som skulle fungera i teorin (som att genomföra en total nedstängning eller införa masktvång) och en annan sak att värdera hur det fungerar i praktiken (som vad en nedstängning innebär för andra hälsoparametrar eller hur munskydd fungerar i praktiken). Men sådana nödvändiga nyanser har liksom raderats ut från den offentliga debatten.

Under sommaren lugnade smittspridningen ner sig och med det coronadebatten. Mot sensommaren började dock en ny typ av debatt ta fart. Det var orättvist att det fanns restriktioner i antalet åskådare och deltagare på teatrar och idrottsevenemang när det samtidigt gick att åka buss och gå in i mataffärer. Visserligen fanns det studier som visade att just publika evenemang hade en särskilt stor del i smittspridningen, men det var tydligen oviktigt för just den här improvisationsteatern eller den här fotbollsmatchen kunde förstås garanteras vara smittfria tillställningar.

Under senhösten har så den verkliga andravågen, både gällande sjukdomsfall och antalet indignerade debattinlägg gällande corona skjutit i höjden. Det är tydligen o-e-r-h-ö-r-t förvirrande att olika regler kan gälla vid olika tidpunkter och i olika delar av landet. Det är ju rent av kränkande att förutsätta att vuxna människor ska veta vilken dag det är och vilken plats de befinner sig på. När nya restriktioner infördes för restauranger var det förstås mången branschföreträdare som hävdade att i princip ingen har smittats på restauranger. Att studier av telefondata från nästan hundra miljoner (!) människor pekar ut just restauranger som en av de allra värsta riskmiljöerna spelade ingen roll. Och när gränsen för antalet personer vid sammankomster sänktes från 50 till 8 kände sig förstås Johan Hilton skriva upprört att det var en svår felprioritering att med ”denna närmast fanatiska emfas sikta in sig på just kultur- och nöjeslivet” och att han aldrig hade känt sig otrygg på de kulturevenemang han hade besökt. Tack, Johan, men, för att parafrasera Stefan Löfven, det är inte dina känslor som avgör om och hur smittan sprids.

”Det är ju rent av kränkande att förutsätta att vuxna människor ska veta vilken dag det är och vilken plats de befinner sig på”

Jag hade önskat att debatten i större grad hade handlat om Sveriges beredskap, hur vi organiserar äldreomsorgen eller vilka lärdomar som kan dras av pandemin, men jag antar att jag kommer att få leta i statliga utredningar, vetenskapliga artiklar och nischade facktidskrifter efter den typen av inlägg. Fram tills de där vaccinen finns tillgängliga gissar jag att Enhjulingsförbundet kommer att rasa, DN:s ledarsida kommer att älta om, säg, munskydd på förskolan och någon influencer kommer försöka sälja sotade alger blandat i kollodialt silver som en kur mot corona. Det blir en lång, mörk vinter även för den som lyckas hålla sig frisk.


Anders Nilsson, miljöpartist och redaktör på Grön Opinion.

Nås på anders (a) gronopinion.com

Gillade du texten? Våra texter är gratis för läsarna. Stötta oss genom att swisha till 123 314 5307. Gillade du inte texten? Skriv en replik och skicka till info (a) gronopinion.com