Skjutvapenvåldet skördade fler offer än någonsin i Sverige under 2020. Den här utvecklingen beror främst på en kraftigt segregerande bostads- och skolpolitik som gör att barn med sämst förutsättningar klumpas ihop på platser med flest riskfaktorer, än på individuella eller kulturella faktorer, skriver Martin Marmgren, gruppchef för områdespolisgruppen i Lokalpolisområde Järva.
Den så kallade ”gängkriminaliteten” har varit högaktuell länge. I lokalpolisområde Järva (med bland annat stadsdelarna Rinkeby, Husby och Tensta) där jag jobbar avslutades året med ännu ett mord. 2020 har skjutvapenvåldet skördat fler offer än någonsin i Sverige. En del hävdar att många av förövarna har kommit till Sverige med avsikten att begå brott. Den förklaringen fick bredare spridning efter debatten i höstas om ”klankriminalitet”. De som tillhör ”kriminella klaner” utgör dock en liten minoritet av alla gängkriminella, och kollegan Nadim Ghazale bemötte nyligen tankefiguren att folk har flytt hit för att leva i kriminalitet och pekar istället på socioekonomiska riskfaktorer, och behovet av att förebygga dem. Föreläsaren och ex-polisen Mustafa Panshiri svarade med att det istället beror på ”kultur och värderingar”. Han vänder sig mot sociala satsningar och efterfrågar, förutom att låsa in kriminella, ”fokus på att stärka goda värderingar hos barn och unga”.
Att lyfta kultur som en orsak till kriminalitet används ofta som ett annat sätt att peka ut de som har invandrat som orsak till problemen, snarare än de förhållanden de möter i Sverige. Även om få utanför rasistiska miljöer tror att särskilt många invandrare kommer hit för att bli kriminella så påstås man ändå orsaka högre kriminalitet genom att ta med sig värderingar som leder till eller ursäktar brott. Min erfarenhet från Järva är INTE att våra gängkriminella eller deras familjer har kommit till Sverige för att ägna sig åt brottslighet. Och normalbilden bland de föräldrar vi möter med barn i kriminalitet är en desperat önskan att få dem att lämna den brottsliga banan. De unga socialiseras in i en kriminell identitet och livsstil här i Sverige, i de stadsdelar där de växer upp. ”Utvecklingen har skett här”, som Ghazale skriver.
Förklaringen till de värderingar som gör att många (men fortfarande en mycket liten minoritet) killar i vissa förorter blir kriminella bör främst sökas i dynamiken i just de områdena. En uppenbar riskfaktor är den stora tillgången till negativa förebilder. I många utsatta förorter har kriminella status och våldskapital, samtidigt som de är synliga, välkända och starkt förankrade. De är nu också mer tillgängliga än någonsin, och blir inte bara kulturbärare på ”gatan” utan även genom musik och sociala medier där deras livsstil och värderingar glorifieras. Det ger en enorm genomslagskraft för barn som kan relatera till den berättelse de säljer. Att, som Panshiri tar upp, lagföra bort de här förebilderna, är helt centralt. Den negativa påverkan de grövst kriminella har på uppväxtvillkoren i utsatta områden i allmänhet är svår att överskatta.
Vad gäller värderingar så formas de av de sammanhang unga växer upp i. Den utbredda trångboddheten gör det svårare för barn att tillbringa tid i hemmen. Istället hänger de mer på gatan och blir tillgängliga för en insocialiseringsprocess (som också Ghazale beskriver) där narkotika och våld normaliseras. På ett bredare plan formas ett barns självbild och identitet i mötet med samhället. När barn är små har de ofta liknande drömmar. Men flera som jobbar med unga i utsatta stadsdelar berättar att de vanliga önskningarna att bli astronaut, läkare, med mera försvinner för många och att de barnen några år senare inte ens tror de har kapacitet att gå ut skolan. Den ”karriär” som uppfattas som tillgängligast blir då lätt den kriminella. Speciellt om man upplever ett utanförskap som går djupare än det rent ekonomiska, om man inte upplever sig eller sin familj vara delaktiga eller ens välkomna in i samhället. Och det beror snarare på en kraftigt segregerande bostads- och skolpolitik som gör att barn med sämst förutsättningar klumpas ihop på platser med flest riskfaktorer, än på individuella eller kulturella faktorer.
Sociala satsningar handlar inte bara om att förbättra de faktiska förutsättningarna för barn och unga. Det handlar också om att förändra bilder och ersätta det mentala utanförskapet med en känsla av framtidstro, inkludering och gemenskap. Det har i sin tur stor påverkan på vilka värderingar som unga formar när de växer upp. Det kräver dock inte bara att man vågar satsa pengar på exempelvis skola och socialtjänst, utan även att man har tillräckligt politiskt mod för att ta tag i frågor som skolval och stadsplanering som skulle minska segregationen. Ghazale har helt rätt i att det behövs ”tid, resurser och uthållighet” för att vända utvecklingen, likväl som det behövs effektivare lagföring. Att förkasta behovet av att eliminera socioekonomiska riskfaktorer med hänvisning till att ett odefinierat värderingsarbete ska stärka ungas moral riskerar bara att bli ett sätt för samhället att fly sitt ansvar och slippa göra tuffa men nödvändiga åtgärder.
Martin Marmgren, arbetar som gruppchef för områdespolisgruppen i Lokalpolisområde Järva. Aktiv i MP.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Grön Opinion 
Skjutvapenvåldet skördade fler offer än någonsin i Sverige under 2020. Den här utvecklingen beror främst på en kraftigt segregerande bostads- och skolpolitik som gör att barn med sämst förutsättningar klumpas ihop på platser med flest riskfaktorer, än på individuella eller kulturella faktorer, skriver Martin Marmgren, gruppchef för områdespolisgruppen i Lokalpolisområde Järva.
Den så kallade ”gängkriminaliteten” har varit högaktuell länge. I lokalpolisområde Järva (med bland annat stadsdelarna Rinkeby, Husby och Tensta) där jag jobbar avslutades året med ännu ett mord. 2020 har skjutvapenvåldet skördat fler offer än någonsin i Sverige. En del hävdar att många av förövarna har kommit till Sverige med avsikten att begå brott. Den förklaringen fick bredare spridning efter debatten i höstas om ”klankriminalitet”. De som tillhör ”kriminella klaner” utgör dock en liten minoritet av alla gängkriminella, och kollegan Nadim Ghazale bemötte nyligen tankefiguren att folk har flytt hit för att leva i kriminalitet och pekar istället på socioekonomiska riskfaktorer, och behovet av att förebygga dem. Föreläsaren och ex-polisen Mustafa Panshiri svarade med att det istället beror på ”kultur och värderingar”. Han vänder sig mot sociala satsningar och efterfrågar, förutom att låsa in kriminella, ”fokus på att stärka goda värderingar hos barn och unga”.
Att lyfta kultur som en orsak till kriminalitet används ofta som ett annat sätt att peka ut de som har invandrat som orsak till problemen, snarare än de förhållanden de möter i Sverige. Även om få utanför rasistiska miljöer tror att särskilt många invandrare kommer hit för att bli kriminella så påstås man ändå orsaka högre kriminalitet genom att ta med sig värderingar som leder till eller ursäktar brott. Min erfarenhet från Järva är INTE att våra gängkriminella eller deras familjer har kommit till Sverige för att ägna sig åt brottslighet. Och normalbilden bland de föräldrar vi möter med barn i kriminalitet är en desperat önskan att få dem att lämna den brottsliga banan. De unga socialiseras in i en kriminell identitet och livsstil här i Sverige, i de stadsdelar där de växer upp. ”Utvecklingen har skett här”, som Ghazale skriver.
Förklaringen till de värderingar som gör att många (men fortfarande en mycket liten minoritet) killar i vissa förorter blir kriminella bör främst sökas i dynamiken i just de områdena. En uppenbar riskfaktor är den stora tillgången till negativa förebilder. I många utsatta förorter har kriminella status och våldskapital, samtidigt som de är synliga, välkända och starkt förankrade. De är nu också mer tillgängliga än någonsin, och blir inte bara kulturbärare på ”gatan” utan även genom musik och sociala medier där deras livsstil och värderingar glorifieras. Det ger en enorm genomslagskraft för barn som kan relatera till den berättelse de säljer. Att, som Panshiri tar upp, lagföra bort de här förebilderna, är helt centralt. Den negativa påverkan de grövst kriminella har på uppväxtvillkoren i utsatta områden i allmänhet är svår att överskatta.
Vad gäller värderingar så formas de av de sammanhang unga växer upp i. Den utbredda trångboddheten gör det svårare för barn att tillbringa tid i hemmen. Istället hänger de mer på gatan och blir tillgängliga för en insocialiseringsprocess (som också Ghazale beskriver) där narkotika och våld normaliseras. På ett bredare plan formas ett barns självbild och identitet i mötet med samhället. När barn är små har de ofta liknande drömmar. Men flera som jobbar med unga i utsatta stadsdelar berättar att de vanliga önskningarna att bli astronaut, läkare, med mera försvinner för många och att de barnen några år senare inte ens tror de har kapacitet att gå ut skolan. Den ”karriär” som uppfattas som tillgängligast blir då lätt den kriminella. Speciellt om man upplever ett utanförskap som går djupare än det rent ekonomiska, om man inte upplever sig eller sin familj vara delaktiga eller ens välkomna in i samhället. Och det beror snarare på en kraftigt segregerande bostads- och skolpolitik som gör att barn med sämst förutsättningar klumpas ihop på platser med flest riskfaktorer, än på individuella eller kulturella faktorer.
Sociala satsningar handlar inte bara om att förbättra de faktiska förutsättningarna för barn och unga. Det handlar också om att förändra bilder och ersätta det mentala utanförskapet med en känsla av framtidstro, inkludering och gemenskap. Det har i sin tur stor påverkan på vilka värderingar som unga formar när de växer upp. Det kräver dock inte bara att man vågar satsa pengar på exempelvis skola och socialtjänst, utan även att man har tillräckligt politiskt mod för att ta tag i frågor som skolval och stadsplanering som skulle minska segregationen. Ghazale har helt rätt i att det behövs ”tid, resurser och uthållighet” för att vända utvecklingen, likväl som det behövs effektivare lagföring. Att förkasta behovet av att eliminera socioekonomiska riskfaktorer med hänvisning till att ett odefinierat värderingsarbete ska stärka ungas moral riskerar bara att bli ett sätt för samhället att fly sitt ansvar och slippa göra tuffa men nödvändiga åtgärder.
Martin Marmgren, arbetar som gruppchef för områdespolisgruppen i Lokalpolisområde Järva. Aktiv i MP.
Dela det här:
Gilla detta: