Stora delar av svensk höger misslyckades initialt med att ta avstånd från kuppförsöket i USA. Istället fokuserade man på hur kuppmakarna klädde sig eller hur det egentligen var demokraternas fel. Det är uppenbart att många högerdebattörer inte klarar av demokratins lackmustest: att ta avstånd från en despot man delar politisk retorik med.
Jag satt och funderade på hur jag skulle formulera en text om hur Vänsterpartiet fortfarande har problem att klara vad som skulle kunna kallas ett demokratiskt lackmustest: att lyckas ta avstånd från despoter som råkar använda snarlik vänsterretorik som de själva. Den här gången var det Vänsterpartiet i Malmö som i november 2020 (!) bjöd in till samtal om hur USA ”motarbetar Venezuela och Kubas rätt till självbestämmande”, tillsammans med vad dom kan betraktas som regimernas kampanjorganisationer i Sverige. Håll upp en bild på Fidel Castro och det kommer alltid dyka upp en vänsterpartist som vill berätta om vilket fantastiskt land Kuba egentligen är, synd bara att USA förstör allt.
Det blev ingen text. Något kom emellan. Stormningen av Kapitolium i Washington kom emellan. Den innebar dock att den svenska högern tvingades till ett liknande lackmustest. Det gick sådär. Medan partiledarna lyckades ta avstånd från kuppförsöket hade andra viktiga opinionsbildare svårare att förhålla sig till händelserna. Den nystartade högersajten Bulletin körde i diket direkt. Ledarskribenten Susanna Birgersson ansåg att stormningen hade ett samband med att Demokraternas Nancy Pelosi hade infört regler för att använda könsneutrala pronomen i kongressen. Det var i Birgerssons värld fullt jämförbart med att högerextremister försökte genomföra en statskupp med stöd av den avgående presidenten. Ena sidan ändrar regler i ett dokument, den andra stormar ett parlament och hotar döda dess medlemmar. Same-same.
En annan av Bulletins medarbetare, den förre ledarskribenten på Svenska Dagbladet Ivar Arpi, hävdade att det inte var ett kuppförsök eftersom de inblandade bar mjukisbyxor. Som om det var klädvalet som avgjorde hur mycket av ett hot de var. För övrigt kan man fundera över det rimliga i att haka upp sig på just mjukisbyxorna när hälften var iklädda djurhudar, ansiktsmålningar och vikingahorn (för att inte tala om de som hade klätt sig i automatvapen och buntband). Även Moderaternas Hanif Bali hävdade att det här var något som man inte behövde bry sig om, ett litet kuppförsök klarar väl en demokrati? I efterhand har både Arpi och Birgersson tagit tydligare avstånd från kuppförsöket, men den initiala reaktionen är talande för bristen på demokratisk ryggmärgsreflex.
Människorna som på indirekt uppmaning av Trump stormade Kapitolium bestod av bland annat högerextrema milismän i full stridsutrustning och uttalade nynazister, med den uttalade intentionen att låta blodet flöda på Washingtons gator. Tänk er att en samling skäggiga islamister hade försökt sig på något liknande. Då hade det knappast varit tal om att släta över, skylla på motståndarsidan, varna för alarmism eller ”nyansera bilden”.
Kanske är det fel att hävda att det är just reaktionerna på kuppförsöket som innebär ett demokratiskt lackmustest. Klarar man inte att instinktivt ta avstånd från en hop som stormar ett parlament, planterar ut bomber och misshandlar journalister har man sannolikt misslyckats med det där testet långt tidigare. Dagen innan Kapitolium stormades skrev just Bulletins Per Gudmundsson, tidigare presschef hos Kristdemokraterna, en ledare till stöd för Republikanerna (och därmed Trump) i Georgias omval till två platser i senaten. I ljuset av Trumps vägran att följa demokratiska spelregler efter presidentvalet är det ett häpnadsväckande ställningstagande. Men det är inte något nytt passivt stöd till Trump från svenska högerdebattörer, utan det har pågått under fyra år av maktmissbruk, raskravaller, diktatorshyllande, nazistgullande, riksrättsprocesser och konstant ljugande. Man har misslyckats med det verkliga testet: att ta avstånd från en despot man delar retorik med.
Svensk debatt handlar ibland om huruvida Sverigedemokraterna kan kallas demokratiska. Har man väl lyssnat på vad de säger är det en ointressant fråga: det framgår med all önskvärd tydlighet att den svenska demokratin inte är för dem. Frågan är snarare om övriga svenska konservativa kan kallas demokratiska. Den liberala debattören Isobel Hadley-Kamptz är en av de som argumenterar för att profiler som Arpi egentligen är grundmurade demokrater, som bara råkar vara nyttiga idioter åt de som vill avskaffa demokratin. Skulle vi verkligen ge en malmöitisk vänsterpartist samma benefit of the doubt om det gällde, säg, förhållandet till Hugo Chavez? Om man gång på gång stöttar eller visar förståelse för en rörelse eller en person som uppenbarligen inte tror på demokratins spelregler, kanske man inte gör det själv heller?
Anders Nilsson, miljöpartist och redaktör på Grön Opinion.
Nås på anders (a) gronopinion.com
Grön Opinion 
Jonas Sjöstedt *har* ju tex uttryckt sitt stöd för Venezuelas ledning, så han är väl knappast demokrat då? Det finns en video-slinga ihopklippt av tillfällen då Trump tagit avstånd från främlingsfientliga personer, så något nazistgullande skulle jag inte påstå att han sysselsatt sig med.
Att karln verkar vara en idiot är dock en annan femma.
GillaGilla
Trump har bland annat sagt att det är ”fina människor på båda sidor” efter det nynazistiska terrordådet i Charlottesville. Efter stormningen av Kapitolium av bland annat nynazister och förintelseförnekare sa han ”we love you”. Han har även stöttat Proud Boys vid flera tillfällen, en fascistisk grupp som alltmer närmar sig den nazistiska ideologin. Sammantaget är det vad jag menar med att gulla med nynazister. Att han sedan gör läpparnas bekännelse till antirasism då och då betyder i sammanhanget väldigt lite. Det brukar högerpopulister göra när det passar deras syften. Det är ungefär som när Erdogan bedyrar att han är för mänskliga rättigheter.
GillaGilla