Ann-Helen Meyer von Bremen: Vi är sällan så maktlösa som i rollen som konsumenter.

När politiken drar sig tillbaka och låter marknaden råda allt mer, lyfts konsumentmakten fram som verktyget för påverkan och förändring. Men sällan är vi så maktlösa som i rollen som konsumenter, skriver Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist.

Själva ordet konsumentmakt låter radikalt. Det doftar romantiskt av gräsrot, som att vi alla har tillgång till ett kraftfullt verktyg för förändring varje gång vi öppnar plånboken. Men alla som har försökt att utöva sin konsumentmakt i praktiken, vet att det inte är så enkelt. När maten ska handlas finns det inte alltid vare sig ork eller kraft att sätta sig in i produktionen ser ut. Hur är egentligen arbetsförhållandena för de lantarbetare som plockar de spanska apelsinerna? Hur mycket bekämpningsmedel används i potatisodlingen och är det skillnad mellan olika sorter? Och har den Krav-märkta grisen verkligen levt ett så mycket bättre liv än alla de andra grisarna att det är värt pengarna? Har man otur har man dessutom med sig två dagis- och fritidströtta barn, är svårt hungrig och har glömt läsglasögonen. Det ska helt enkelt mycket till för att orka rädda världen när middagsmat ska inhandlas så snabbt som möjligt.

Individens begränsade makt

Samtidigt betonas konsumentmakten alltmer. Det är vi konsumenter som i allt högre grad ska göra det som politiken duckar för. Vi ska fatta ”medvetna val” för att maten ska produceras på ett mer miljövänligt sätt och det läggs ner mycket statliga pengar på att informera oss så att vi kan göra just de där kloka valen. Visst har vi alla ett ansvar för våra handlingar och det gäller även vårt val av mat, men att lägga över allt mer ansvar på den enskilda individen är att som politiker slänga in handduken. Att dessutom påstå att konsumenten har någon större makt är ren lögn.

Makten finns i stället hos handeln, livsmedelsföretagen och ibland även hos bönderna. Ja makten finns självfallet också hos politikerna, om de är beredda att utöva den, lagstiftning som riktar sig direkt till produktionen är betydligt effektivare än om vi konsumenter ska ”fatta aktiva val”. Och det är inte särskilt förvånande. Det är betydligt lättare att fatta ett politiskt beslut som minskar kväveläckaget i jordbruket än att du ska kunna avgöra vilka livsmedel som ger minst övergödning i Östersjön. På samma sätt ger livsmedelshandelns etiska eller miljömässiga beslut ofta direkta resultat. När butikskedjorna till exempel bestämde sig för att sluta sälja burägg, ja då försvann de helt enkelt. När handeln för några år sedan bestämde sig för att ekologisk mat var trendigt, ja då avspeglades det direkt i ökad försäljning. De senaste åren har det istället varit vegetariskt som gällt, marknadsinsatserna för eko har minskat radikalt och istället lagts på ”vego”, vilket direkt avspeglar sig i försäljningen.

Att låta konsumenterna göra jobbet är givetvis bekvämt för övriga aktörer i kedjan. Då förflyttas ansvaret till någon annan och alla inblandade kan uppgivet rycka på axlarna och hänvisa till vad konsumenterna ”vill ha”. Dessutom vet handel, industri och lantbruket att ett ökat fokus på konsumentmakt inte kommer att innebära några större förändringar som man behöver oroa sig över.

Konsumenten ska fostras

Är då konsumenterna korkade som inte tar vara på chansen? Det synsättet verkar råda inom livsmedelskedjan och inom politiken. Konsumenterna behöver ledas som mindre vetande barn för att göra ”rätt” saker, fast det brukar kallas för nudging. Vi klarar vare sig av att sätta oss in i livsmedelsproduktionen eller ens att lukta och smaka på maten om den är fräsch eller inte, i stället stirrar vi oss fåraktigt blinda på bäst-före-datum. Så lyder tongångarna. Men vem var det egentligen som hittade på bäst-före-datum? Inte var det konsumenterna.

Bara konsumenten utbildas och uppfostras kommer allt att bli bra, men man väljer att bortse ifrån att inte ens livsmedelsföretagen eller butikskedjorna själva klarar av att ha fullständig information om hur livsmedlen produceras, trots alla deras kvalitetssäkringsprogram och staber med anställda som arbetar med just detta.

Ytterligare en aspekt som det sällan pratas om är den tysta överenskommelse om förtroende som vi konsumenter undertecknar varje gång vi kliver in i en Coop-butik, eller Ica-butik. Genom att handla i dessa butiker så har vi trots allt bestämt oss för att vi litar på dem och även på de varor som de säljer. På samma sätt förhåller det sig när vi går på krogen. Vi väljer en restaurang för att vi känner förtroende för den. Det ska mycket till att resa sig upp på en släktmiddag för mormor och med hög röst annonsera: ”Jaså, har ni bara amerikanskt kött, då går vi faktiskt till en annan krog!” I stället väljer nog många av oss att inte ställa några frågor alls, för att inte riskera ett svar som bara ger dålig smak i munnen.

Matsvinnet är ett av alla problem som vi konsumenter ska lösa, och visst, tittar man på siffrorna så är konsumenterna den länk i matkedjan som slänger allra mest mat, men vilka är det egentligen som säljer på oss all denna mat? Tittar man på den nationella handlingsplanen för att minska matsvinnet, ser man att det finns en rad åtgärder just för att påverka konsumenterna. Däremot sägs det inget om att minska tillflödet av mat och inget om att det råder ett överskott på mat som någonstans måste ta vägen. Resultatet blir svinn och övervikt/fetma, som också är en form av svinn.

Konsumentmakten presenteras ofta som en motvikt till marknadskrafterna, som ett verktyg för att hålla marknaden i schack och rensa bort alla avarter. Men konsumentmakten är snarare en del av marknaden än ett politiskt verktyg, det är istället för politik. Det är ingen slump att begreppet lyfts fram allt mer, samtidigt som svenska politiker, oavsett partifärg, har velat avveckla jordbrukspolitiken och öka frihandeln. När politiken drar sig tillbaka är det i stället konsumentmakten som lyfts fram som det nya, lite poppigare medlet för förändring.

Våra val i butiken kan säkert vara en hyfsad indikator för livsmedelsföretagen att få veta om den nya yoghurten smaksatt med kanel och havtorn verkligen är en bra idé, men som verktyg för förändring är konsumentmakten tandlös.

---

Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist