Under början av 2010-talet uppstod en debatt i Sverige angående pepparkaksgubbar och Luciatåg. Det handlade om mestadels felaktiga uppgifter som hade spridits via sociala medier om att barn och unga skolelever inte hade fått rollspela pepparkaksgubbar i samband med julavslutningen i skolan. Myten om det och myter om till exempel inställda Luciasånger fick ett stort antal personer att skriva negativa, hatiska och även rasistiska kommentarer på sociala medier. När det blev känd att påståendena var falska var det redan för sent.
Då som nu kan man tycka att pepparkaksgubbar inte är avgörande för ens vardagsliv. Bland annat eftersom det finns mycket som är viktigare för Sverige som stat och samhälle att fungera som rättsväsende, ekonomi och miljön. Men oavsett hur banala och obetydliga vissa saker kan vara objektivt sett är det vanligt att människor kan vara väldigt känsliga, rädda och hysteriska inför den här typen av nyheter och förändringar. Inte minst när det kommer till sådant som symboler, berättelser och idéer som anses vara viktiga för ens identifikation och existentiella tillvaro.
En viktig anledning till att debatten i Sverige har förändrats under 2010-talet jämfört med 2000-talets fokus på ekonomi, reformer och optimism är reaktionerna till och hanteringen av flyktingsituationen under 2015-16. Forskning visar att människor i situationer som upplevs som hotfulla och oroväckande lättare blir auktoritära i sina beteenden och värderingar genom att kräva att det offentliga som staten ska främja likformighet, repression och diskriminering. Politologen och populismforskaren Cas Mudde menar att högerpopulistiska partier som Sverigedemokraterna har vunnit på retorik om säkerhet, identifikation och territorium där både flyktingar, muslimer och kosmopolitiska eliter presenteras som hot mot nationen och folket.
Att debatten har förändrats mycket i Sverige förklaras även av den Timbroanknutne politologen Andreas Johansson Heinös som i sin senaste bok “Anteckningar från kulturkiget” skriver om hur icke-ekonomiska, sociala och kulturella frågor fått en mycket stor betydelse för de politiska partierna, väljarna och medierna. En central tes hos Heinö är att “kulturkriget” skiljer sig åt mellan olika länder samt att anti-liberala liksom populistiska aktörer driver en politiska offensiv medan progressiva aktörer som liberaler och socialdemokrater befinner sig mer på politiskt tillbakadragande.
Till exempel är det inte konstigt att SD-ledarens Jimmie Åkessons före detta sambo Louise Erixon som styr Sölvesborgs kommun säger att “Sverige ska räddas” från globalism, liberalism och socialism. Även om dessa ideologier skiljer sig åt finns det flera beröringspunkter och likheter rörande människo- och samhällssyn. På flera sätt visar Heinös bok att kulturkriget mycket handlar om motstånd eller förakt mot ideologier och rörelser som är mer kosmopolitiska, progressiva och individorienterade. Att Sverige fortfarande ses som ett av världens mest öppna, liberala och toleranta samhällen är ingenting som partier som SD gillar.
Boken är dock inte bara en analys och beskrivning av samtidens debatt och verklighet som kan upplevas som dyster och hemsk med tanke påden ökande rasismen, nationalismen och kulturismen under de senaste åren. Det är värt att nämna att Heinö faktiskt är bland få debattörer som har lyft upp betydelsen av författningspatriotism som utvecklats av rättsfilosofen Jürgen Habermas. Tanken med författningspatriotism är att vi som individer inte är lojala till någon “kultur”, nation eller grupp i första hand. Istället är tanken att vi står upp för universella värderingar som solidaritet och medmänsklighet samt för konstitutionella aspekter som rättsstyre, friheter och rättigheter från lokal till global nivå.
Författaren menar att liberaler behöver dels ta motståndare som SD på allvar, men även erbjuda nya berättelser och inspirationer angående framtidens utveckling. För 2010-talet kan både ses som populismens decennium samt som ett decennium när populismen peakade medan många andra fastnade i försvarspositioner och nostalgipolitik. Det gäller liksom att fler kan visa mer varför de nationalistiska och populistiska idéerna och förslagen är helt enkelt otillräckliga, omänskliga liksom odemokratiska.
Därför behövs det en politisk offensiv från partier, rörelser och individer som kan erbjuda meningsfulla, komplexa och kosmopolitiska lösningar i olika frågor som klimat, migration och brottslighet om Sverige liksom andra EU-länder ska kunna utvecklas framåt som öppna och toleranta samhällen.
Vladan Lausevic, debattör och skribent på Grön Opinion.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Grön Opinion 
Under början av 2010-talet uppstod en debatt i Sverige angående pepparkaksgubbar och Luciatåg. Det handlade om mestadels felaktiga uppgifter som hade spridits via sociala medier om att barn och unga skolelever inte hade fått rollspela pepparkaksgubbar i samband med julavslutningen i skolan. Myten om det och myter om till exempel inställda Luciasånger fick ett stort antal personer att skriva negativa, hatiska och även rasistiska kommentarer på sociala medier. När det blev känd att påståendena var falska var det redan för sent.
Då som nu kan man tycka att pepparkaksgubbar inte är avgörande för ens vardagsliv. Bland annat eftersom det finns mycket som är viktigare för Sverige som stat och samhälle att fungera som rättsväsende, ekonomi och miljön. Men oavsett hur banala och obetydliga vissa saker kan vara objektivt sett är det vanligt att människor kan vara väldigt känsliga, rädda och hysteriska inför den här typen av nyheter och förändringar. Inte minst när det kommer till sådant som symboler, berättelser och idéer som anses vara viktiga för ens identifikation och existentiella tillvaro.
En viktig anledning till att debatten i Sverige har förändrats under 2010-talet jämfört med 2000-talets fokus på ekonomi, reformer och optimism är reaktionerna till och hanteringen av flyktingsituationen under 2015-16. Forskning visar att människor i situationer som upplevs som hotfulla och oroväckande lättare blir auktoritära i sina beteenden och värderingar genom att kräva att det offentliga som staten ska främja likformighet, repression och diskriminering. Politologen och populismforskaren Cas Mudde menar att högerpopulistiska partier som Sverigedemokraterna har vunnit på retorik om säkerhet, identifikation och territorium där både flyktingar, muslimer och kosmopolitiska eliter presenteras som hot mot nationen och folket.
Att debatten har förändrats mycket i Sverige förklaras även av den Timbroanknutne politologen Andreas Johansson Heinös som i sin senaste bok “Anteckningar från kulturkiget” skriver om hur icke-ekonomiska, sociala och kulturella frågor fått en mycket stor betydelse för de politiska partierna, väljarna och medierna. En central tes hos Heinö är att “kulturkriget” skiljer sig åt mellan olika länder samt att anti-liberala liksom populistiska aktörer driver en politiska offensiv medan progressiva aktörer som liberaler och socialdemokrater befinner sig mer på politiskt tillbakadragande.
Till exempel är det inte konstigt att SD-ledarens Jimmie Åkessons före detta sambo Louise Erixon som styr Sölvesborgs kommun säger att “Sverige ska räddas” från globalism, liberalism och socialism. Även om dessa ideologier skiljer sig åt finns det flera beröringspunkter och likheter rörande människo- och samhällssyn. På flera sätt visar Heinös bok att kulturkriget mycket handlar om motstånd eller förakt mot ideologier och rörelser som är mer kosmopolitiska, progressiva och individorienterade. Att Sverige fortfarande ses som ett av världens mest öppna, liberala och toleranta samhällen är ingenting som partier som SD gillar.
Boken är dock inte bara en analys och beskrivning av samtidens debatt och verklighet som kan upplevas som dyster och hemsk med tanke påden ökande rasismen, nationalismen och kulturismen under de senaste åren. Det är värt att nämna att Heinö faktiskt är bland få debattörer som har lyft upp betydelsen av författningspatriotism som utvecklats av rättsfilosofen Jürgen Habermas. Tanken med författningspatriotism är att vi som individer inte är lojala till någon “kultur”, nation eller grupp i första hand. Istället är tanken att vi står upp för universella värderingar som solidaritet och medmänsklighet samt för konstitutionella aspekter som rättsstyre, friheter och rättigheter från lokal till global nivå.
Författaren menar att liberaler behöver dels ta motståndare som SD på allvar, men även erbjuda nya berättelser och inspirationer angående framtidens utveckling. För 2010-talet kan både ses som populismens decennium samt som ett decennium när populismen peakade medan många andra fastnade i försvarspositioner och nostalgipolitik. Det gäller liksom att fler kan visa mer varför de nationalistiska och populistiska idéerna och förslagen är helt enkelt otillräckliga, omänskliga liksom odemokratiska.
Därför behövs det en politisk offensiv från partier, rörelser och individer som kan erbjuda meningsfulla, komplexa och kosmopolitiska lösningar i olika frågor som klimat, migration och brottslighet om Sverige liksom andra EU-länder ska kunna utvecklas framåt som öppna och toleranta samhällen.
Vladan Lausevic, debattör och skribent på Grön Opinion.
Dela det här:
Gilla detta: