“Sverige står inför en ny typ av utmaningar”. Den klyschan har vi hört många gånger under det senaste året och kanske i synnerhet under valrörelsen då gängkriminalitet och skjutningar i utsatta områden diskuterades flitigt. På 90- och 00-talet skedde skjutningar också titt som tätt, men inte på den nivå vi har nu när bokslutet för 2022 har satts och statistiken tydligt visar på mer än en skjutning om dagen. Påståendet om att Sverige står inför en ny typ av utmaningar kan således knappast ifrågasättas i sak.
Ett perspektiv som dock sällan kommit upp i debatten om gängkriminalitet, och som egentligen inte har med själva sakfrågan att göra, är att den nya typen av utmaningar som samhället står inför inte nödvändigtvis är begränsade till enskilda politiska frågor eller inte ens enskilda politikområden. Anledningen till att Sverige hittills inte klarat av att få bukt med skjutningarna är relaterad till att svensk politik inte är förmögen hantera strukturella problemorsaker med starkt fortsatt inflöde. För att lyckas i kampen mot gängkriminalitet krävs ett paradigmskifte i synen på ont och gott. Ett paradigmskifte i hur vi hanterar våra instinkter. Ett paradigmskifte i hur svenska myndigheter arbetar.
Men vad menar jag egentligen med dessa akademiska ord? Jo, låt mig förklara. Och låt mig då ta avstamp i något helt annat än gängkriminalitet.
Redan under den första minuten av mötet förstod jag vartåt det barkade. Hon lade huvudet på sned och talade med överdrivet pedagogiskt stämma. Så där så som bara de som tror att jag har svårt att förstå gör. Redan där borde jag kanske ha avslutat mötet för min egen skull. Den efterföljande kvarten när hon vid minsta lilla försök till förnuftigt resonemang från min sida, använde härskartekniker tillbaka och gav tydligt uttryck för att blanda ihop fysiska funktionshinder med neuropsykiatriska och intellektuella sådana, hade jag likväl kunnat undvika eftersom jag direkt förstod att det skulle bli en följdriktig konsekvens av “huvudet-på-sned-metoden”.
Den här typen av scener är ingen ovanlig skildring ur livet för den som sitter i rullstol. Funkofobin finns där och är en integrerad del av samhället. Tillförlitliga studier tyder på att funkofobi är långt mycket mer vanligt förekommande i vardagen än liknande fenomen som fått mer uppmärksamhet så som sexism och rasism. Det som dock var extra intressant och symptomatiskt i fallet med damen som lade huvudet på sned bara någon minut in i mötet var att hon var ersättare för en tidigare handläggare som jag begärt byte från. Guess why? Jo, på grund av att den tidigare handläggaren hade bemött mig fördomsfullt och uppenbart blandade ihop fysiska funktionsnedsättningar med neuropsykiatriska och intellektuella sådana…
Den här typen av struktur är också det som sticker ut så mycket med funkofobi och som gör att samhällets förmåga att hantera fenomenet kraftigt understiger vår förmåga att hantera fenomen som till exempel sexism, rasism och homofobi. Funkofobins karaktär är sådan att möjligheten till effektiva bekämpningsmedel är utplånad. Vårt välfärdsorienterade samhälle har ställt sig bakom en modell där diskriminering i huvudsak ska bekämpas genom ett system där man anmäler till Diskrimineringsombudsmannen (DO) och om DO sedan kommer fram till att diskriminering har skett kan de förelägga om att den som diskriminerat ska utge diskrimineringsersättning. Om ett sådant föreläggande bestrids blir det ytterst en process i allmän domstol. Enbart juridiska personer kan tvingas utge diskrimineringsersättning och således aldrig vanliga privatpersoner.
Problemet är bara att denna modell inte är effektiv för att bekämpa ett fenomen som har den karaktär funkofobi har. Exemplen med handläggarna ovan är väl illustrerande för det. Funkofobin kännetecknas nämligen av att de flesta funkofobiska handlingar är substitutbara till annan person. Om vi tänker oss en händelse där någon ställer sig upp i tunnelbanevagn och skriker grovt rasistiska saker så är den handlingen troligen inte substitutbar. Sannolikheten att handlingen likväl skulle kunnat utföras av vilken som helst annan av resenärerna i tunnelbanevagnen är synnerligen låg. Men om vi istället tar en händelse där valfri person på jordklotet pratar över huvudet på någon som sitter i rullstol, så förhåller det sig på motsatt vis. Det är troligen väldigt få, om ens någon, som inte är kapabel till en sådan handling. Under mina 25 år på jorden kan jag med gott samvete säga att folk som pratat över huvudet på mig, eller på annat sätt utsatt mig för funkofobi, knappast är en homogen grupp. Ur den katalogen hittar jag både ministrar och taxichaufförer likväl som människor som blandat ihop 1970 med 2022 jämsides med folk som är så pass rättvisedrivna att de ägnar hela sin vakna tid åt att jobba för ett mer jämlikt samhälle.
När det förhåller sig på det sättet blir diskrimineringsinstitutet ett oerhört trubbigt verktyg och kanske närmast menlöst. Inte ens om man skulle utnyttja dess maximala potential skulle det ge ens i närheten av eftersträvansvärd effekt. Säg att en butik diskriminerar en rullstolsburen kund och DO och sedermera domstol kommer fram till att diskrimineringen är så pass allvarlig att diskrimineringsersättningen ska uppgå till ett så högt belopp att butiken får likviditetsproblem och inte kan fortsätta driva sin verksamhet vidare. ”Vad bra! Äntligen får funkofoberna vad de förtjänar!” kanske en del tänker då. Men vad spelar det för roll om det dagen efter konkursen öppnar upp en ny butik i samma lokaler som utövar samma typ av diskriminering igen?
Och det är här som kopplingen mellan funkofobi och gängkriminalitet blir uppenbar.
2021 och 2022 har varit oerhört framgångsrika år för Polisen och Åklagarmyndigheten. Äntligen fann de precis det verktyg som de behövde i kampen mot grov organiserad brottslighet. När de krypterade chattjänsterna Encrochat, Sky ECC och Anom knäcktes kunde man äntligen komma åt ett mycket stort antal av de individer som satt på höga positioner i de mest våldsamma kriminella nätverken i bland annat Stockholm, Göteborg och Malmö. Nu skulle ”bovarna äntligen buras in” och tryggheten äntligen återföras till våra gator och torg.
Operationerna bakom chattjänsterna är ännu inte avslutade och det kan komma ytterligare jätterättegångar och långvariga fängelsestraff för grovt kriminella till följd av dem. Men i juni 2022 rapporterade Polisen om att operationerna bara då hade lett till över 2000 utdömda fängelseår. Det råder således ingen tvekan om att fler grovt kriminella än någonsin sitter bakom lås och bom. Med den politiska analysen av skjutvapenvåldets utveckling (att man får bukt med allt, bara fler lagförs) torde således antalet skjutningar ha minskat dramatiskt till följd av de framgångsrika resultaten.
Men var det verkligen så det blev?
Nej, är svaret. För som jag skrev i inledningen blev 2022 istället det värsta året någonsin i skjutvapenhänseende. Över 370 skjutningar. Över 60 avlidna och mer än 100 skadade. Värre än någonsin. Och detta TROTS alla framgångar med Encrochat, Sky ECC och Anom samt att fler grovt kriminella individer än någonsin sitter inne på långa fängelsestraff.
Missförstå mig rätt. Jag menar inte att polis och åklagare ska sluta fokusera på att försöka lagföra personer som ägnar sig åt grov brottslighet. Lika lite menar jag att DO ska slänga alla anmälningar med koppling till funkofobi i papperskorgen. Lika lite menar jag att den 15-åriga sommarjobbaren på det lokala cafét som av ren osäkerhet ”råkar” prata över huvudet på en rullstolsburen kund ägnar sig åt lika skadliga handlingar som den 22-årige nätverksmedlemmen som nyligen dömts för ett brutalt och bestialiskt dubbelmord. Funkofobi och skjutvapenvåld är och förblir två HELT olika saker. Men det som förenar fenomenen är att de båda är subsitutbara på personnivå och att de bekämpande myndigheternas verktyg därmed inte kommer vara effektiva inte ens om de används till maxkapaciteten.
Restaurangen som tvingades lägga ner efter att fakturan från DO med funkofobi skrivet som OCR-nummer kom på posten, ersattes bara av en ny restaurang vars ägare hade ännu värre funkofobiska uppfattningar. Den beryktade gängledaren som låg bakom ett stort antal skjutningar i Stockholmsförorten åkte till slut in på ett långt fängelsestraff. Men en kort tid efter att domen avkunnades tog någon annan över hans roll och våldet på gatorna kunde bara fortsätta.
Jag tror att den utmaning som svensk politik står inför just nu handlar om att hitta träffsäkra reformer som kan lösa strukturella problem. Och det är nog där någonstans det brister. För närvarande finns ingen beredskap i politiken att hantera stora problem som berör hela samhällsstrukturen. Svenska politiker är liksom medborgarna fast i någon slags Astrid Lindgren-saga där det är en kamp mellan ”onda och goda” och där de goda till slut ska vinna genom att de onda utplånas. Det är den typen av närmast infantilt tänkande som gör att allt fokus i kriminalpolitiken läggs på hårdare straff och mer verktyg till polis och åklagare. Det är den typen av närmast infantilt tänkande som gör att varenda svensk skriker på DO så fort någon berättar om sina upplevelser av funkofobi.
Men den dikotonoma synen på människor och det ensidiga fokuset på repressivitet kommer aldrig vara effektiv för att bekämpa fenomen som är subsitutbara på personnivå. Det ligger i den typen av fenomens natur att repressiviteten träffar enskilda individer, men inte de samhällsstrukturer som är själva orsaken till problemet. Jag tror därför att det enda sättet att komma åt så väl funkofobi som skjutningar är ett paradigmskifte i svenska folkets tänkande. Vi måste gå ifrån Astrid Lindgren-tänkandet om att de goda ska vinna över de onda och istället se de komplexa samhällsstrukturer som ligger bakom sånt som vi ogillar.
Hur? Det får bli ett ämne för en annan krönika.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Grön Opinion 
“Sverige står inför en ny typ av utmaningar”. Den klyschan har vi hört många gånger under det senaste året och kanske i synnerhet under valrörelsen då gängkriminalitet och skjutningar i utsatta områden diskuterades flitigt. På 90- och 00-talet skedde skjutningar också titt som tätt, men inte på den nivå vi har nu när bokslutet för 2022 har satts och statistiken tydligt visar på mer än en skjutning om dagen. Påståendet om att Sverige står inför en ny typ av utmaningar kan således knappast ifrågasättas i sak.
Ett perspektiv som dock sällan kommit upp i debatten om gängkriminalitet, och som egentligen inte har med själva sakfrågan att göra, är att den nya typen av utmaningar som samhället står inför inte nödvändigtvis är begränsade till enskilda politiska frågor eller inte ens enskilda politikområden. Anledningen till att Sverige hittills inte klarat av att få bukt med skjutningarna är relaterad till att svensk politik inte är förmögen hantera strukturella problemorsaker med starkt fortsatt inflöde. För att lyckas i kampen mot gängkriminalitet krävs ett paradigmskifte i synen på ont och gott. Ett paradigmskifte i hur vi hanterar våra instinkter. Ett paradigmskifte i hur svenska myndigheter arbetar.
Men vad menar jag egentligen med dessa akademiska ord? Jo, låt mig förklara. Och låt mig då ta avstamp i något helt annat än gängkriminalitet.
Redan under den första minuten av mötet förstod jag vartåt det barkade. Hon lade huvudet på sned och talade med överdrivet pedagogiskt stämma. Så där så som bara de som tror att jag har svårt att förstå gör. Redan där borde jag kanske ha avslutat mötet för min egen skull. Den efterföljande kvarten när hon vid minsta lilla försök till förnuftigt resonemang från min sida, använde härskartekniker tillbaka och gav tydligt uttryck för att blanda ihop fysiska funktionshinder med neuropsykiatriska och intellektuella sådana, hade jag likväl kunnat undvika eftersom jag direkt förstod att det skulle bli en följdriktig konsekvens av “huvudet-på-sned-metoden”.
Den här typen av scener är ingen ovanlig skildring ur livet för den som sitter i rullstol. Funkofobin finns där och är en integrerad del av samhället. Tillförlitliga studier tyder på att funkofobi är långt mycket mer vanligt förekommande i vardagen än liknande fenomen som fått mer uppmärksamhet så som sexism och rasism. Det som dock var extra intressant och symptomatiskt i fallet med damen som lade huvudet på sned bara någon minut in i mötet var att hon var ersättare för en tidigare handläggare som jag begärt byte från. Guess why? Jo, på grund av att den tidigare handläggaren hade bemött mig fördomsfullt och uppenbart blandade ihop fysiska funktionsnedsättningar med neuropsykiatriska och intellektuella sådana…
Den här typen av struktur är också det som sticker ut så mycket med funkofobi och som gör att samhällets förmåga att hantera fenomenet kraftigt understiger vår förmåga att hantera fenomen som till exempel sexism, rasism och homofobi. Funkofobins karaktär är sådan att möjligheten till effektiva bekämpningsmedel är utplånad. Vårt välfärdsorienterade samhälle har ställt sig bakom en modell där diskriminering i huvudsak ska bekämpas genom ett system där man anmäler till Diskrimineringsombudsmannen (DO) och om DO sedan kommer fram till att diskriminering har skett kan de förelägga om att den som diskriminerat ska utge diskrimineringsersättning. Om ett sådant föreläggande bestrids blir det ytterst en process i allmän domstol. Enbart juridiska personer kan tvingas utge diskrimineringsersättning och således aldrig vanliga privatpersoner.
Problemet är bara att denna modell inte är effektiv för att bekämpa ett fenomen som har den karaktär funkofobi har. Exemplen med handläggarna ovan är väl illustrerande för det. Funkofobin kännetecknas nämligen av att de flesta funkofobiska handlingar är substitutbara till annan person. Om vi tänker oss en händelse där någon ställer sig upp i tunnelbanevagn och skriker grovt rasistiska saker så är den handlingen troligen inte substitutbar. Sannolikheten att handlingen likväl skulle kunnat utföras av vilken som helst annan av resenärerna i tunnelbanevagnen är synnerligen låg. Men om vi istället tar en händelse där valfri person på jordklotet pratar över huvudet på någon som sitter i rullstol, så förhåller det sig på motsatt vis. Det är troligen väldigt få, om ens någon, som inte är kapabel till en sådan handling. Under mina 25 år på jorden kan jag med gott samvete säga att folk som pratat över huvudet på mig, eller på annat sätt utsatt mig för funkofobi, knappast är en homogen grupp. Ur den katalogen hittar jag både ministrar och taxichaufförer likväl som människor som blandat ihop 1970 med 2022 jämsides med folk som är så pass rättvisedrivna att de ägnar hela sin vakna tid åt att jobba för ett mer jämlikt samhälle.
När det förhåller sig på det sättet blir diskrimineringsinstitutet ett oerhört trubbigt verktyg och kanske närmast menlöst. Inte ens om man skulle utnyttja dess maximala potential skulle det ge ens i närheten av eftersträvansvärd effekt. Säg att en butik diskriminerar en rullstolsburen kund och DO och sedermera domstol kommer fram till att diskrimineringen är så pass allvarlig att diskrimineringsersättningen ska uppgå till ett så högt belopp att butiken får likviditetsproblem och inte kan fortsätta driva sin verksamhet vidare. ”Vad bra! Äntligen får funkofoberna vad de förtjänar!” kanske en del tänker då. Men vad spelar det för roll om det dagen efter konkursen öppnar upp en ny butik i samma lokaler som utövar samma typ av diskriminering igen?
Och det är här som kopplingen mellan funkofobi och gängkriminalitet blir uppenbar.
2021 och 2022 har varit oerhört framgångsrika år för Polisen och Åklagarmyndigheten. Äntligen fann de precis det verktyg som de behövde i kampen mot grov organiserad brottslighet. När de krypterade chattjänsterna Encrochat, Sky ECC och Anom knäcktes kunde man äntligen komma åt ett mycket stort antal av de individer som satt på höga positioner i de mest våldsamma kriminella nätverken i bland annat Stockholm, Göteborg och Malmö. Nu skulle ”bovarna äntligen buras in” och tryggheten äntligen återföras till våra gator och torg.
Operationerna bakom chattjänsterna är ännu inte avslutade och det kan komma ytterligare jätterättegångar och långvariga fängelsestraff för grovt kriminella till följd av dem. Men i juni 2022 rapporterade Polisen om att operationerna bara då hade lett till över 2000 utdömda fängelseår. Det råder således ingen tvekan om att fler grovt kriminella än någonsin sitter bakom lås och bom. Med den politiska analysen av skjutvapenvåldets utveckling (att man får bukt med allt, bara fler lagförs) torde således antalet skjutningar ha minskat dramatiskt till följd av de framgångsrika resultaten.
Men var det verkligen så det blev?
Nej, är svaret. För som jag skrev i inledningen blev 2022 istället det värsta året någonsin i skjutvapenhänseende. Över 370 skjutningar. Över 60 avlidna och mer än 100 skadade. Värre än någonsin. Och detta TROTS alla framgångar med Encrochat, Sky ECC och Anom samt att fler grovt kriminella individer än någonsin sitter inne på långa fängelsestraff.
Missförstå mig rätt. Jag menar inte att polis och åklagare ska sluta fokusera på att försöka lagföra personer som ägnar sig åt grov brottslighet. Lika lite menar jag att DO ska slänga alla anmälningar med koppling till funkofobi i papperskorgen. Lika lite menar jag att den 15-åriga sommarjobbaren på det lokala cafét som av ren osäkerhet ”råkar” prata över huvudet på en rullstolsburen kund ägnar sig åt lika skadliga handlingar som den 22-årige nätverksmedlemmen som nyligen dömts för ett brutalt och bestialiskt dubbelmord. Funkofobi och skjutvapenvåld är och förblir två HELT olika saker. Men det som förenar fenomenen är att de båda är subsitutbara på personnivå och att de bekämpande myndigheternas verktyg därmed inte kommer vara effektiva inte ens om de används till maxkapaciteten.
Restaurangen som tvingades lägga ner efter att fakturan från DO med funkofobi skrivet som OCR-nummer kom på posten, ersattes bara av en ny restaurang vars ägare hade ännu värre funkofobiska uppfattningar. Den beryktade gängledaren som låg bakom ett stort antal skjutningar i Stockholmsförorten åkte till slut in på ett långt fängelsestraff. Men en kort tid efter att domen avkunnades tog någon annan över hans roll och våldet på gatorna kunde bara fortsätta.
Jag tror att den utmaning som svensk politik står inför just nu handlar om att hitta träffsäkra reformer som kan lösa strukturella problem. Och det är nog där någonstans det brister. För närvarande finns ingen beredskap i politiken att hantera stora problem som berör hela samhällsstrukturen. Svenska politiker är liksom medborgarna fast i någon slags Astrid Lindgren-saga där det är en kamp mellan ”onda och goda” och där de goda till slut ska vinna genom att de onda utplånas. Det är den typen av närmast infantilt tänkande som gör att allt fokus i kriminalpolitiken läggs på hårdare straff och mer verktyg till polis och åklagare. Det är den typen av närmast infantilt tänkande som gör att varenda svensk skriker på DO så fort någon berättar om sina upplevelser av funkofobi.
Men den dikotonoma synen på människor och det ensidiga fokuset på repressivitet kommer aldrig vara effektiv för att bekämpa fenomen som är subsitutbara på personnivå. Det ligger i den typen av fenomens natur att repressiviteten träffar enskilda individer, men inte de samhällsstrukturer som är själva orsaken till problemet. Jag tror därför att det enda sättet att komma åt så väl funkofobi som skjutningar är ett paradigmskifte i svenska folkets tänkande. Vi måste gå ifrån Astrid Lindgren-tänkandet om att de goda ska vinna över de onda och istället se de komplexa samhällsstrukturer som ligger bakom sånt som vi ogillar.
Hur? Det får bli ett ämne för en annan krönika.
Dela det här:
Gilla detta: