Vad ålgate säger om högerns natursyn

Det framstår som en av de mer oväntade skandalerna i vår samtid: statsministerns närmste man, statssekreteraren PM Nilsson, har dömts för att ha tjuvfiskat den starkt utrotningshotade ålen. Han har dessutom gjort det i ganska stor omfattning och, vad det verkar, under lång tid, väl medveten om att ålen är en hårsmån från att utrotas helt. Nilsson verkar inte ångra sig det minsta när det gäller själva ålfisket men erkänner att det var dumt att ljuga för polisen.

Att vara statssekreterare åt statsministern är att vara är en av Sveriges mäktigaste personer. I vanliga fall är statssekreterarna dock en, i förhållande till politikerna de arbetar för, relativt okänd skara. Det är nog inte så många som kan placera vilka Mats Andersson och Stefan Engström är till exempel, trots att dessa två herrar med flint, kostym och glasögon var Magdalena Anderssons statssekreterare. Med PM Nilsson är det annorlunda. Som chefredaktör och ledarskribent för Dagens Industri har han i flera år varit en inflytelserik debattör, som främst kanske gjort sig känd för att släta över SD:s alla tveksamheter för att få till ett borgerligt regeringssamarbete med dem. Trots det är Nilsson inte en platt och förutsägbar kulturkrigare i Twitters skyttegravar. Tvärtom har han haft en progressiv syn på stadsbyggande där gående, kollektivtrafik och cykel prioriteras framför bilarna. Han kan heller inte vara nöjd med sin regerings slakt av järnvägen, ivrig påhejare av nya stambanor som han är/har varit.

Att Nilsson älskar (att fiska) ål har framkommit tidigare. I en krönika i midsommartid för några år sedan beskriver han traditionen och naturupplevelsen förknippade med ålfiske. Även om man själv inte har någon relation till ålfiske är det lätt att föreställa sig tjusningen i att försöka överlista ett så mytomspunnet djur ombord på en snipa som glider fram i den ljusa blekingska skärgårdsnatten. Det är en naturromantisk bild han målar upp där människan lever i harmoni med den omgivande naturen, så länge staten lämnar oss ifred. Vi ska krydda vårt brännvin själv och fånga vår ål. Art- och miljöskydd blir lätt ”totalitära” och ålfiske behövs för att ”öka livskvaliteten för de som bor längs kusten” (Nilsson själv är född och uppvuxen i Lund och bor i Stockholm).

Men naturskydd är inte i allmänhet ett uttryck för någon allmän klåfingrighet utan ett svar på en närmast katastrofal utveckling på för miljön avgörande områden. Kollapsade fiskebestånd, industriell skogsskövling och massutrotning av arter beror på att naturskyddet varit för svagt. Hade Nilsson varit lite mer uppmärksam på sina fisketurer hade han märkt att Östersjön nästan är tom på fisk, att fiskmåsarna hellre håller till på soptippar och att havsbottnen är stendöd. Det går att se det här som en naivitet i stil med myten om den långsamt kokande grodan: ”så länge jag får upp en ål kan det väl inte vara så illa?”. Bland Nilssons försvarare finns moderaten Gunnar Hökmark som twittrade att ”Det är väldigt få personer som år efter år lägger ner så mycket energi och volontärt arbete för en ren natur och miljö, vi borde alla göra så”. Uttrycket ”ren natur och miljö” antyder att Hökmark har ungefär samma insikt i miljöproblemen som ett genomsnittligt förskolebarn, som att det var kvarglömda picknickrester som främst hotade vår framtid.

Regeringen som Nilsson arbetar för har genomfört en regelrätt slakt av miljöbudgeten och har dragit ner på ambitionsnivån på i stort sett samtliga områden relaterade till miljö- och naturskydd. Bland annat har man stoppat miljöprövningar av vattenkraften, vilket (tillsammans med bland annat Nilsson då) misstänks ligga bakom åtskilliga ålars för tidiga död. Beror det här på samma sorts aningslöshet som Nilsson ger uttryck för? Min misstanke är att det snarare slår över i naivitetens motsats: man utgår cyniskt från att miljöskydd inte vinner så många väljare. Kanske hoppas man, likt Nilsson, att det klarar sig ändå. Om ålen utrotas finns det säkert någon annan fisk man kan fånga i den ljumma junikvällen.