Kan man blicka bakåt utan att sträva dit?

I en av många kortlivade Twitter-debatter hamnade svensk arkitektur nyligen i fokus. Det var i samband med utdelandet av det årliga Kasper Sahlin-priset som svenska arkitekter ger till sig själva för någon ny byggnad de anser hålla extra hög arkitektonisk klass. Ungefär samtidigt brukar Arkitekturupprorets omröstning om Sveriges fulaste nybygge, Kasper Kalkon-priset, avslutas. Det är ofta ungefär samma byggnader som är nominerade till båda priserna, vilket blottar en ganska vid spricka i synen på vad som är ”god arkitektur”. I ena ringhörnan en yrkeskår, som lite hårdraget, gillar betongkolosser i olika nyanser av grått och i andra ringhörnan en förening som, lite hårdraget, vill att hus ska se ut som Disney-slott. Arkitektkåren brukar avfärda kritikerna som bakåtsträvare som vill bygga pastischer som minner om en svunnen tid. Trots att sekelskifteshusen brukar rendera högst kvadratmeterpriser är det ingenting som inspirerar dagens arkitekter. Att blicka bakåt framstår som otänkbart, trots tidigare stilars popularitet.  

I en krönika av Dagens Nyheters Anna-Lena Laurén konstaterar hon att det finns få saker som skrämmer en svensk som att uppfattas som bakåtsträvande. Dåtiden framstår som en alltigenom mörk och trist period med allmänt armod och en förtryckande kunga- eller statsmakt, oavsett när denna dåtid infann sig. Tittar man på siffror över sådant som spädbarnsdödlighet, livslängd eller till och med dödligt våld framstår också nutiden som bättre på nästan alla plan. Kan man då ändå längta tillbaka till en tid utan, säg, gängkriminalitet, utan att för den skull vilja ha sambeskattning? Kan man önska en återgång till hus med barockutsmyckning utan att vilja ha dass på gården? Får man ondgöra sig över massbilismen utan att önska en återgång till hästdroskor?

I en tid när vi behöver förändra vår livsstil om vi vill ha något liv kvar alls är det nödvändigt att både blicka bakåt och framåt. Men hur blickar man bakåt utan att vara bakåtsträvande? Författaren och debattören David Jonstad påpekar i en krönika att nostalgi ses som något fult som bara högerpopulister nedlåter sig att känna, samtidigt som vissa saker faktiskt kunde vara bättre förr: landsbygden mer levande, det planetära avtrycket en bråkdel mot idag och samhället i grunden mer hållbart, om än av nödvändighet. Den polariserade arkitekturdebatten blir lite som en minivariant av frågorna som den gröna rörelsen (och hela mänskligheten för den delen) brottas med. Kan vi röra oss in i framtiden och samtidigt ta med oss, eller till och med återgå, till sådant som var självklart för tidigare generationer? Jonstad konstaterar att vi egentligen inte ens kan ställa frågan, utrymmet för att ens diskutera svunna tiders fördelar finns inte.

Det finns dock vissa tecken på att dåtidens livsstilar och dagens hållbarhetsideal kan mötas. Det kan till exempel vara rekoringar där småskaliga jordbrukare säljer direkt till konsumenter eller second hand-kläder och vintagemöbler som säljs via nätbutiker. Mycket sådant som stämplas som hipstertrender (tänk surdegsbakning, syrade grönsaker och stadsodling) har en slags hållbarhetsinramning. Egentligen är mycket av det här en återgång, eller i vissa fall en fortsättning, på sådant som var allmängiltiga företeelser för några decennier sedan. Det är inte alltid lätt att veta vilken skillnad den här typen av konsumtions- och livsstilsmönster faktiskt gör för klimatet eller den biologiska mångfalden, men ambitionen får sägas vara lovvärd. Kanske finns här några embryon till mer hållbara livsstilar. Facit finns i framtiden, men kanske kan dåtiden åtminstone innehålla några ledtrådar.