Man hör allt oftare krav på att minska utsläppen från de rikaste. Med stöd i den senaste IPCC rapporten upprepar exempelvis Oxfam att de rikas utsläpp måste minska. Och givetvis behöver de minska, men att rikta särskilda åtgärder för att minska deras utsläpp leder lätt fel.
Det råder ingen tvekan om att rika orsakar mer utsläpp än fattiga eller medelinkomsttagare. Enligt Oxfams rapport Carbon inequality in 2030: Per capita consumption emissions and the 1.5⁰C goal orsakar den rikaste procenten av världens befolkning drygt 70 ton växthusgasutsläpp per capita medan den fattigaste halvan av befolkningen släpper ut mindre än två ton per capita. Sammanlagt stod den rikaste procenten för 15 % av utsläppen. Forskare vid Linnéuniversitetet skriver i en forskningsartikel att dollarmiljonärernas konsumtion inte går att förena med 1,5 procentsmålet.
Samtidigt står den rikaste procenten för nästan halva världens tillgångar medan den fattigaste halvan endast har en dryg procent av världens tillgångar. Det betyder att den rika procenten släpper ut betydligt mindre per krona än den fattigaste halvan av befolkningen, och inte heller mer per krona i ”medelklassen”.
Om vi antar att vi genom en reform skulle omfördela alla tillgångar, så att alla får lika mycket skulle inte utsläppen minska utan tvärtom öka eftersom utsläppsintensiteten per krona skulle öka. Det beror på att grundläggande konsumtion av mat, bostad, daglig transport är mycket utsläppsintensiva. De rikaste använder, trots flitigt flygande och annan iögonfallande lyxkonsumtion, betydligt mer personliga tjänster och andra saker som släpper ut rätt litet – per krona.
Visst skulle man kunna göra vissa riktade regleringar för att minska rikas utsläpp, som att förbjuda privatjet (som föreslås av förre v-ledaren Jonas Sjöstedt i en artikel i Dagens Arena) eller privatägda motorbåtar över en viss storlek. Det torde dock vara lätt att komma runt sådana förbud genom hyrtjänster, utlandsregistering och annat. Och det skulle bara komma åt en mindre del av utsläppen.
Det är upprörande att en del är så snuskigt rika medan andra är så fattiga. Men det leder fel att diskutera detta som en klimatfråga.
Det är den totala ekonomiska aktiviteten som orsakar utsläppen, och det är genom att antingen minska ekonomins storlek eller att minska utsläppen per krona i ekonomin som de totala utsläppen kan minska. Eftersom minskade utsläpp per krona inte ens håller jämna steg med tillväxten i ekonomin är det uppenbart att den strategin inte är tillräcklig om man tar behovet av minskade växthusgasutsläpp på allvar. Det krävs därför en minskad ekonomi.
I det perspektivet är givetvis en radikal omfördelning av världens resurser helt nödvändigt. Med tanke på att det genomsnittliga välståndet i världen är nästan en miljon per person skulle alla kunna leva ett gott liv om det var jämnt fördelat. Ett annat skäl att införa extra skatter för de rika är att man kan finansiera omställning eller bygga upp resurser för klimatanpassning.
Så visst, beskatta de rika i klimatets namn men tro inte att utsläppen minskar av det.
Gunnar Rundgren, lantbrukskonsult, författare och småbrukare, aktuell med boken Det levande: om den gränslösa relationen mellan naturen och människan.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Grön Opinion 
Man hör allt oftare krav på att minska utsläppen från de rikaste. Med stöd i den senaste IPCC rapporten upprepar exempelvis Oxfam att de rikas utsläpp måste minska. Och givetvis behöver de minska, men att rikta särskilda åtgärder för att minska deras utsläpp leder lätt fel.
Det råder ingen tvekan om att rika orsakar mer utsläpp än fattiga eller medelinkomsttagare. Enligt Oxfams rapport Carbon inequality in 2030: Per capita consumption emissions and the 1.5⁰C goal orsakar den rikaste procenten av världens befolkning drygt 70 ton växthusgasutsläpp per capita medan den fattigaste halvan av befolkningen släpper ut mindre än två ton per capita. Sammanlagt stod den rikaste procenten för 15 % av utsläppen. Forskare vid Linnéuniversitetet skriver i en forskningsartikel att dollarmiljonärernas konsumtion inte går att förena med 1,5 procentsmålet.
Samtidigt står den rikaste procenten för nästan halva världens tillgångar medan den fattigaste halvan endast har en dryg procent av världens tillgångar. Det betyder att den rika procenten släpper ut betydligt mindre per krona än den fattigaste halvan av befolkningen, och inte heller mer per krona i ”medelklassen”.
Om vi antar att vi genom en reform skulle omfördela alla tillgångar, så att alla får lika mycket skulle inte utsläppen minska utan tvärtom öka eftersom utsläppsintensiteten per krona skulle öka. Det beror på att grundläggande konsumtion av mat, bostad, daglig transport är mycket utsläppsintensiva. De rikaste använder, trots flitigt flygande och annan iögonfallande lyxkonsumtion, betydligt mer personliga tjänster och andra saker som släpper ut rätt litet – per krona.
Visst skulle man kunna göra vissa riktade regleringar för att minska rikas utsläpp, som att förbjuda privatjet (som föreslås av förre v-ledaren Jonas Sjöstedt i en artikel i Dagens Arena) eller privatägda motorbåtar över en viss storlek. Det torde dock vara lätt att komma runt sådana förbud genom hyrtjänster, utlandsregistering och annat. Och det skulle bara komma åt en mindre del av utsläppen.
Det är upprörande att en del är så snuskigt rika medan andra är så fattiga. Men det leder fel att diskutera detta som en klimatfråga.
Det är den totala ekonomiska aktiviteten som orsakar utsläppen, och det är genom att antingen minska ekonomins storlek eller att minska utsläppen per krona i ekonomin som de totala utsläppen kan minska. Eftersom minskade utsläpp per krona inte ens håller jämna steg med tillväxten i ekonomin är det uppenbart att den strategin inte är tillräcklig om man tar behovet av minskade växthusgasutsläpp på allvar. Det krävs därför en minskad ekonomi.
I det perspektivet är givetvis en radikal omfördelning av världens resurser helt nödvändigt. Med tanke på att det genomsnittliga välståndet i världen är nästan en miljon per person skulle alla kunna leva ett gott liv om det var jämnt fördelat. Ett annat skäl att införa extra skatter för de rika är att man kan finansiera omställning eller bygga upp resurser för klimatanpassning.
Så visst, beskatta de rika i klimatets namn men tro inte att utsläppen minskar av det.
Gunnar Rundgren, lantbrukskonsult, författare och småbrukare, aktuell med boken Det levande: om den gränslösa relationen mellan naturen och människan.
Dela det här:
Gilla detta: