Vi är kassa på att se verkligheten

När vindarna blåste annorlunda för några år sedan blev många av dem oförtjänt brunsmetade bara för att de ville lyfta frågor om hedersvåld eller hur mycket invandring Sverige skulle ha. Det var fel. Men det innebär inte att de hädanefter har tolkningsföreträde.

Då och då bryter det ut en debatt om debatten. Det är bra. Vi behöver ta ett steg bort från sakfrågorna och se till processen ibland. Förhoppningsvis får det oss att fundera en sekund på var vi är på väg.

Den senaste metadebatten handlar om vilka verklighetsbilder som sprids. Sofia Nerbrand på Dagens Nyheter stod för startskottet med artikeln ”Pessimismen svärtar ned hela borgerligheten”.

Denna fick Adam Cwejman att gå i svaromål. Om man bara läser hans artikel ”Det är fakta, inte pessimismen som styr” så är det lätt att nicka med. Ja, det spelar ingen roll för människor som är utsatta för våld om vi är optimistiskt eller pessimistiskt lagda. Och ja, självklart är ”verkligheten alltför obrydd om vår inställning till den för att anpassa sig efter debattörers dagsform och personliga läggning.”

Men med Nerbrands artikel som bakgrund framstår Cwejmans kritik en aning förvirrande. Nerbrand har nämligen aldrig förnekat att verkligheten skulle vara som den är, det hon kritiserar är personer som hävdar att just deras verklighetsbild är den sanna. I synnerhet i sammanhang där det finns gott om utrymme för tolkning. Här gäller det att hålla tangentbordet rätt i hand.

Det är inte så lätt att bara man presenterar korrekta siffror på ett fenomen blir allt man därefter uttrycker sant. Att visa på hög brottslighet i ett område gör inte att man har rätt när man kallar platsen för en no go-zon. Det går att stapla anekdoter om hur kass sjukvården är, och på samma sätt om dess förträfflighet. Är man selektiv i vilka fakta man presenterar eller utelämnar skapar det vinklade perspektiv långt bort från vad som kan tyckas vara en objektiv sanning.

För tillfället finns det en rad röster med stort genomslag (och nu syftar jag inte på Cwejman bör tilläggas för att undvika missförstånd), som hävdar att de sitter på Sanningen med stort S. Några går så långt som att påstå att de synar pk-mediernas mörkanden och etablissemangets lögner. När vindarna blåste annorlunda för några år sedan blev många av dem oförtjänt brunsmetade bara för att de ville lyfta frågor om hedersvåld eller hur mycket invandring Sverige skulle ha. Det var fel. Men det innebär inte att de hädanefter har tolkningsföreträde.

Vidare spelar ens psyke förmodligen stor roll i hur vi tolkar världen. Jag vet inte om jag skulle använda termerna optimism och pessimism, men exempelvis hur trygga vi känner oss när vi lämnar hemmet en mörk kväll har inte bara att göra med den verkligheten där ute. Att tro något annat vore att överskatta sin förmåga till objektivitet. Tvärtom är den förmågan förmodligen sämre än vad vi anar. Johan Anderberg skrev i Expressen om hur ett ”osårbarhetstest” hade fått försökspersonerna att ändra åsikter. Genom att föreställa sig saker som att man inte kan bli bränd av eld blev republikaner välvilligt inställda till homoäktenskap och att inte höja fängelsestraffen.

Det är tyvärr populärt att kleta på ”sanningsrelativist” eller ”postmodernist” och liknande epitet på meningsmotståndare när man inte gillar det de säger. Sanningen är förvisso objektiv, men vi människor är känslovarelser som är ganska kassa på att verkligen se vad den är. Förutom vi på Grön Opinion då så lyssna på oss. Vi vet Sanningen! (Ja, det var ironi.)

Padma Schrewelius

Gillade du texten? Stötta oss gärna genom att swisha till 123 314 5307.