KRÖNIKA: ”Den åsikten är inte liberal!”

Jag är så pass säker på vad jag tycker att jag inte behöver ett ideologiskt rättesnöre. Jag är till och med så pass säker att jag klarar av att ändra åsikt ibland.

Så många gånger jag har fått höra det. Som om det fanns ett facit på vad man ska tycka om man är liberal, eller för den delen vänster eller konservativ, i varje sakfråga. Och om det nu gör det, vad är då poängen att debattera? Då vet vi ju redan vad alla tycker utifrån sina ideologiska ståndpunkter.

När jag började som opinionsbildare råkade det bli i det liberala facket. Råkar, skriver jag, för hade istället exempelvis Aftonbladet, som är oberoende socialdemokratisk, velat ha mig som krönikör hade jag tackat ja då med. Ville jag så gärna skriva att jag skulle ha gjort det var som helst? Nej. Men mina åsikter är svårplacerade i ett ideologiskt fack. Inte vänster, inte höger, men samtidigt både vänster och höger och en massa andra saker som inte passar in på den endimensionella skalan. Det handlar inte om att jag är politiskt förvirrad. Tvärtom, jag är så pass säker på vad jag tycker att jag inte behöver ett ideologiskt rättesnöre. Jag är till och med så pass säker att jag klarar av att ändra åsikt ibland.

Och precis så tror jag att de flesta ”vanliga” människor är. De röstar på det parti vars åsiktspaket mest överlappar deras, men skulle gärna se att andra partier lyckades få igenom sin politik i vissa sakfrågor. En vän till mig gick i förra valet till Miljöpartiet från att alltid ha röstat på Moderaterna. Inte för att han hade ändrat åsikter kring skatter och företagande, utan för att miljöfrågor hade seglat upp som hans topprioritet. ”Jag önskar att det fanns ett parti som Moderaterna med Miljöpartiets miljöpolitik”, konstaterade han missnöjt.

Men i debatten syns sällan denna kluvenhet. Debatten är till för de renlärliga. De ideologiskt övertygade. Det är som om religion enbart fick predikas av fundamentalister. Det är oerhört fördummande och snudd på farligt.

Det skapas skiljelinjer och polemik kring frågor som de flesta människor nog skulle kunna enas om i högre grad än vad som framstår. Och på så sätt lockas hatsvansar till debatten. Jag får ibland en olustkänsla av att ingen älskar debatten så mycket som de som vill vara hånfulla och raljanta. De som vill föra kloka och avvägda resonemang drunknar i flödet och tröttnar.

Hur var det då att arbeta som liberal ledarskribent? Det är något som många nyfiket frågar och som jag tror att opinionsbildare sällan pratar om, mer än i termer att de älskar sitt jobb och alla fantastiska läsarmejl. Det är svårt att upprätthålla sin position om man hävdar något annat.

Stundvis hade jag fantastiskt roligt, absolut. ”Alla” kunde se vad jag presterade på jobbet och det fick adrenalinet att pumpa om något. Jag kände att jag snabbt blev allmänbildad och en röst att räkna med i sociala medier. Och det gav ju mig definitivt mersmak för opinionsbildning. Men känslan av kickar för att en text cirkulerade så mycket att den hamnade bland toppen på Idagoras lista över mest delade liberala opinionstexter avtog förvånansvärt snabbt för mig. Mest för att de texter jag var mest stolt över sällan hamnade där. De texterna där jag kände att jag hade lagt ordentligt med tid på att fundera försvann. Texter som var vassa, förde förenklade resonemang, polemiska och ibland snudd på populistiska delades mest.

Jag var en gång med i en typ av samhällsfilosofisk samtalsgrupp som bland annat hade formulerat principer för att föra ”goda samtal”. En av de principerna var att aldrig kompromissa med sitt samvete för framgång. En annan var att alltid tala sanning. Principer som jag vill stå bakom. Hade jag inte haft den bakgrunden hade jag kanske inte brytt mig. Då hade jag bara fortsatt att skriva texter som fick bra genomslag och avnjutit framgången.

Jag står för det mesta jag har skrivit. Det mesta. Kanske nittio procent. Men ibland gjorde tajta deadlines och det mer eller mindre uttalade trycket uppifrån att jag skulle leverera en viss typ av text att jag skrev mer vad jag trodde förväntades av mig än vad jag faktiskt tyckte. Vid enstaka tillfällen framförde jag en åsikt jag inte stod bakom alls, totalt två texter för att vara specifik.

Jag var egentligen fel person för jobbet. Inte tillräckligt ideologiskt renlärlig. Inte tillräckligt ”liberal” som jag mer och mer började förstå ansågs vara detsamma som ”höger”. Jag kände mig tvungen att dölja åsikter som var alldeles för ”vänster”. (Samtidigt verkar det i vårt tidevarv vara helt okej för ”liberala” skribenter att framföra konservativa och reaktionära åsikter.) Sådana saker gjorde att jag ibland spetsade till min argumentation mer än vad ville. Eller medvetet utelämnade andra perspektiv som jag hade. ”Folk är trötta på ’å ena sidan å andra sidan’-texter”, sade en kollega till mig av ren välvilja första dagen på arbetsplatsen när jag hade skrivit ”för” resonerande.

Hade jag bara passat in i det högerliberala facket bättre hade jag kanske aldrig upplevt det där trycket, men jag vet att det finns andra ledarskribenter, betydligt mer kända än jag, som även de känner av det. Ingen nämnd ingen glömd.

Fackmentaliteten gäller även följarna. Har man börjat skriva en viss typ av texter förväntar de sig liknande. Åsikter i vitt olika ämnen ska komma i paket. Ju mer förutsägbar man är och hamrar på samma trumma om och om igen, ju lättare är det att höras genom bruset. Det blir ganska trist i längden. När vissa ämnen är i hetluften gör jag en kvalificerad gissningslek vad de olika ledarskribenterna tycker i ämnet innan jag läser deras texter för dagen. De gånger jag har fel blir jag glad.

Jag som ogillar fack funderade länge på vilket epitet som ändå skulle kunna passa mig. ”Grön” blev svaret. Inte som miljöpartistiskt eller centerpartistiskt grön, utan i en bredare bemärkelse.

Även om blå eller röda skribenter ibland framför gröna perspektiv tycker jag att de får alldeles för lite utrymme i den allmänna debatten idag, något jag hoppas kunna bidra med att ändra.

Jag hoppas att ni också kommer att se värdet av Grön Opinion. Läs mer om vad vi står för under ”Vår berättelse”.

Padma Schrewelius

Grön opinions redaktör och f d ”liberal” ledarskribent

Gillade du texten? Stötta oss gärna genom att swisha till 123 314 5307.