Många höjer gärna ett varningens finger kring att vara öppen om sådant som är jobbigt i sociala medier och bloggar. Men vad nästan ingen säger någonting om är den brutala surrealism som uppstår när man får för sig att om inte alla, så åtminstone väldigt många, verkar leva så himla fantastiska och härliga liv.
Superstjärnan Avicii hyllades av en hel värld, men bakom fanns en osäker ung Tim Bergling som skydde rampljuset.
Många såg dokumentären om hans liv där det på flera sätt blev tydligt att Bergling blev sjuk av sitt turnerande. Så kom till sist beskedet från hans familj om det självmord som låg bakom hans bortgång.
I Dagens Nyheter den 28/4 kunde vi läsa en intervju med den digitala strategen Nils von Heine som ägnade sig åt självrannsakan och reflektion:
”Det här är inte någon enskild persons fel. Ingen på jorden ville att Tim skulle må dåligt. Men vi är alla uppfostrade i ett samhälle som tycker att det är bra med framgång. Det är bra med pengar, det är bra med kändisskap. Vi mäter oss mot varandra och alla är rädda för att förlora. Vi är alla rädda.”
Tragiska öden för kändisar såsom Amy Winehouse, Whitney Houston och Michael Jackson, borde vid det här laget ha öppnat våra ögon för att framgång och pengar inte gör en lycklig.
Megastjärnornas liv må verka avlägsna från våra, men allt för många känner igen sig i att pressa sig själva till den gräns där allt brister. Det ses som normalt att orka prestera på max år ut och år in så gott som dagligen. Annars är någonting ”fel” på oss. Trots att akut stressreaktion är den vanligaste orsaken till sjukskrivning och har varit det i många år nu, har inte någon verklig samhällsförändring tagit fart. De flesta verkar tänka att det inte kommer att drabba dem, fram till det faktiskt gör det, och då känner de sig misslyckade trots att det är något djupt mänskligt att inte bara kunna ”stänga av” sina känslor och fortsätta prestera i oändlighet.
Samtidigt lever vi i en udda tidsålder där vår interaktion med andra människor i mångt och mycket sker bakom en skärm. Och i sociala medier säljer berättelser om framgångsrika liv som smör. Det är vackra människor med för mycket pengar och en ansenlig del av världens flygutsläpp på sina samveten som poserar i märkeskläder och dricker champagne i alla världens hörn – LA! Monaco! Paris!
Men det är inte bara de omåttligt populära livsstilsbloggarna med miljontals följare som ska pytsa ut bilder på sig själva under vajande palmer på en strand och på häftigaste inneställena i storstäderna världen om. Tim Bergling pressades att lägga upp bilder på ett Instagramkonto för fansen att följa, vilket de såklart älskade. Samtidigt kunde han få tusentals elaka kommentarer om att han såg ut som att han hade fått cancer efter en hårklippning.
Många höjer gärna ett varningens finger kring att vara öppen om sådant som är jobbigt i sociala medier och bloggar. Man ska värna om integriteten, sägs det. ”Det finns ju en stor risk att folk kommer att snacka skit om dig”, fick Tim Bergling höra när han ville posta en bekännelse om att han, personen bakom Avicii, hade för lite utrymme att leva sitt liv på och därför ville avsluta sitt turnerande.
Men vad nästan ingen säger någonting om är den brutala surrealism som uppstår när man får för sig att om inte alla, så åtminstone väldigt många, verkar leva så himla fantastiska och härliga liv. Som att man är alldeles ensam om att brottas med ångest och depressioner, eller bara en allmän känsla av att livet inte är så förbannat skönt. I synnerhet om man utåt sätt är en arbetsam och lyckad person som inte ”bör” känna så.
Så jag vill verkligen tacka alla som vågar vara öppna, som mellan alla förskönande fotofilter och berättelser om lyckade prestationer skriver om skiten, om vardagen, om det som känns svårt ibland. Ni hjälper människor som inte alltid mår på topp, vilket torde vara de flesta av oss. Det avdramatiserar negativa känslor och minskar tabun. Vi måste våga prata om hur vi mår.
Det får inte bli att vi bara lägger huvudet på sned och konstaterar ”vad tragiskt” om Avicii och alla andra som mår eller har mått psykiskt kasst och sedan fortsätter som förut. Psykisk ohälsa är inte ett problem på individnivå, något som oturligt råkar drabba vissa människor. Vi behöver se den större bilden och förändra hur vi kommunicerar med varandra och omvärlden och rannsaka vilka ideal vi upphöjer och strävar efter. Vi behöver sluta med att upprätthålla den djupt falska bilden av perfekta liv.
Padma Schrewelius, redaktör Grön Opinion
Gillade du texten? Stötta oss gärna genom att swisha till 123 314 5307 för att vi ska kunna fortsätta med god journalistik.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Grön Opinion 
Superstjärnan Avicii hyllades av en hel värld, men bakom fanns en osäker ung Tim Bergling som skydde rampljuset.
Många såg dokumentären om hans liv där det på flera sätt blev tydligt att Bergling blev sjuk av sitt turnerande. Så kom till sist beskedet från hans familj om det självmord som låg bakom hans bortgång.
I Dagens Nyheter den 28/4 kunde vi läsa en intervju med den digitala strategen Nils von Heine som ägnade sig åt självrannsakan och reflektion:
”Det här är inte någon enskild persons fel. Ingen på jorden ville att Tim skulle må dåligt. Men vi är alla uppfostrade i ett samhälle som tycker att det är bra med framgång. Det är bra med pengar, det är bra med kändisskap. Vi mäter oss mot varandra och alla är rädda för att förlora. Vi är alla rädda.”
Tragiska öden för kändisar såsom Amy Winehouse, Whitney Houston och Michael Jackson, borde vid det här laget ha öppnat våra ögon för att framgång och pengar inte gör en lycklig.
Megastjärnornas liv må verka avlägsna från våra, men allt för många känner igen sig i att pressa sig själva till den gräns där allt brister. Det ses som normalt att orka prestera på max år ut och år in så gott som dagligen. Annars är någonting ”fel” på oss. Trots att akut stressreaktion är den vanligaste orsaken till sjukskrivning och har varit det i många år nu, har inte någon verklig samhällsförändring tagit fart. De flesta verkar tänka att det inte kommer att drabba dem, fram till det faktiskt gör det, och då känner de sig misslyckade trots att det är något djupt mänskligt att inte bara kunna ”stänga av” sina känslor och fortsätta prestera i oändlighet.
Samtidigt lever vi i en udda tidsålder där vår interaktion med andra människor i mångt och mycket sker bakom en skärm. Och i sociala medier säljer berättelser om framgångsrika liv som smör. Det är vackra människor med för mycket pengar och en ansenlig del av världens flygutsläpp på sina samveten som poserar i märkeskläder och dricker champagne i alla världens hörn – LA! Monaco! Paris!
Men det är inte bara de omåttligt populära livsstilsbloggarna med miljontals följare som ska pytsa ut bilder på sig själva under vajande palmer på en strand och på häftigaste inneställena i storstäderna världen om. Tim Bergling pressades att lägga upp bilder på ett Instagramkonto för fansen att följa, vilket de såklart älskade. Samtidigt kunde han få tusentals elaka kommentarer om att han såg ut som att han hade fått cancer efter en hårklippning.
Många höjer gärna ett varningens finger kring att vara öppen om sådant som är jobbigt i sociala medier och bloggar. Man ska värna om integriteten, sägs det. ”Det finns ju en stor risk att folk kommer att snacka skit om dig”, fick Tim Bergling höra när han ville posta en bekännelse om att han, personen bakom Avicii, hade för lite utrymme att leva sitt liv på och därför ville avsluta sitt turnerande.
Men vad nästan ingen säger någonting om är den brutala surrealism som uppstår när man får för sig att om inte alla, så åtminstone väldigt många, verkar leva så himla fantastiska och härliga liv. Som att man är alldeles ensam om att brottas med ångest och depressioner, eller bara en allmän känsla av att livet inte är så förbannat skönt. I synnerhet om man utåt sätt är en arbetsam och lyckad person som inte ”bör” känna så.
Så jag vill verkligen tacka alla som vågar vara öppna, som mellan alla förskönande fotofilter och berättelser om lyckade prestationer skriver om skiten, om vardagen, om det som känns svårt ibland. Ni hjälper människor som inte alltid mår på topp, vilket torde vara de flesta av oss. Det avdramatiserar negativa känslor och minskar tabun. Vi måste våga prata om hur vi mår.
Det får inte bli att vi bara lägger huvudet på sned och konstaterar ”vad tragiskt” om Avicii och alla andra som mår eller har mått psykiskt kasst och sedan fortsätter som förut. Psykisk ohälsa är inte ett problem på individnivå, något som oturligt råkar drabba vissa människor. Vi behöver se den större bilden och förändra hur vi kommunicerar med varandra och omvärlden och rannsaka vilka ideal vi upphöjer och strävar efter. Vi behöver sluta med att upprätthålla den djupt falska bilden av perfekta liv.
Padma Schrewelius, redaktör Grön Opinion
Gillade du texten? Stötta oss gärna genom att swisha till 123 314 5307 för att vi ska kunna fortsätta med god journalistik.
Dela det här:
Gilla detta: