Krönika: Ingen kommer att rädda oss

Jag var ledarskribent i ett helt år utan att skriva en enda text om klimathotet, trots att jag bryr mig om det. Det stod alltid på min reservlista över texter att skriva, men jag kliade mig mest i huvudet över hur jag skulle kunna få ut en sådan text utan att den skulle låta präktig och moralistisk, eller bara som en upprepning av sådant folk redan har hört. Dessutom bedömde jag, med stöd av diverse mätningar, människors intresse för frågan som lågt. Det var mycket lättare att skriva ännu en text om invandringen, identitetspolitiken, brottsligheten eller något annat hett ämne.

Känslan jag tidigare bar på – att politikerna kommer att fixa klimathotet innan det är för sent, att man inte kommer tillåta att allt går käpprätt åt helvete – var svår att rasera. Mina materiella privilegier hade vaggat in mig i en falsk trygghet och domedagen kändes för avlägsen. Men så insåg jag att om jag, som ändå får betraktas som samhällsintresserad och som en person som bryr sig om saker och ting, inte reagerar mer över larmrapporter, hur mycket underskattas klimathotet inte då av den stora massan?

Den här sommaren har skakat om en del människor, mig inklusive. Det var när jag läste Miljöpartiets språkrör Isabella Lövins uppmärksammade artikel ”Jag önskar att det aldrig hade behövts ett miljöparti” i Dagens ETC som poletten till sist trillade ner. Vi är inte trygga. Och det är inte våra barnbarns barnbarn någonstans långt bort i en otänkbar framtid som kommer att drabbas. Det är vi och våra barn. Vi märker redan effekterna av klimatförändringarna och de kommer bara att tillta.

Och alla är lika förvirrade. Det finns ingen övergripande fast plan för världens utveckling. Våra folkvalda politiker kan låta självsäkra men de sitter inte och ruvar på hemligheter eller har svar som de inte delat med sig av till befolkningen. Och vad viktigare är: Det är inte de som styr folket, utan i betydligt högre grad tvärtom. Politikerna är inte våra föräldrar. De är snarare den där kompisen som jagar Instagram-likes, på politiska översatt till din röst den 9 september.

Nej, jag säger inte att de är cyniska maktspelare, de flesta har förhoppningsvis ett äkta engagemang och en rad övertygelser, men de är i allra högsta grad påverkbara. Det är därför det spelar oändligt mycket större roll att det finns en tillräckligt stor befolkningsmassa som bryr sig om klimatfrågan, än att vetenskapsmän lägger fram den ena mer hårresande rapporten efter den andra om hur akut läget är. Politikerna tar inte de beslut som är mest logiska eller vetenskapligt förankrade, utan de som folket vill ha. Man skulle kunna säga att politikerna är en direkt spegling av folket och att vi har den politik vi förtjänar. Eller ännu krassare: Att ingen kommer att rädda oss om vi fortsätter att vandra genom livet med skygglappar på.

Därför är det varken komiskt eller ofarligt med människor som raljerar eller viftar bort klimathotet bara för att de har något allmänt förakt mot vad de betraktar som ”pk-samhället”, ”vänstern”, eller mainstream-media. De påverkar i allra högsta grad. Tack vare sådana människor finns det folkvalda politiker, såsom Jimmie Åkesson, som gör uttalanden om att det ”inte är seriöst att göra politik av vädret” och att klimathotet inte är en ”nationell fråga”. Som om det är rimligt att stoppa huvudet i sanden bara för att det hotar hela världen och inte bara oss. Sverige har redan påverkat EU i en mer klimatvänlig riktning och såväl kan som bör fortsätta att vara ett föregångsland. Men det är inte bara SD som ställer sig på tvären i klimatpolitiken. När Moderaternas Leif Gripenstam, kommunstyrelseordförande i Täby, tyckte att de etablerade mediernas skriverier om klimathotet bara var ett sätt att hålla Miljöpartiet kvar i riksdagen, stämde riksdagsledamotskollegan Edward Riedl in och hävdade dessutom att detta hade ett ”högt pris för svensk demokrati”.

Just nu pratas det om klimatet. Just nu. Men det kan förändras lika snabbt som sommarens hetta övergår till höstregn. Och det betyder inte att det har pratats om klimatet tillräckligt, frågan har snarare varit extremt underprioriterad tidigare. För när allt ställs på sin spets finns det inget som är allvarligare än den.

Jag var ledarskribent i ett helt år utan att skriva en enda text om klimathotet, trots att jag bryr mig om det. Det stod alltid på min reservlista över texter att skriva, men jag kliade mig mest i huvudet över hur jag skulle kunna få ut en sådan text utan att den skulle låta präktig och moralistisk, eller bara som en upprepning av sådant folk redan har hört. Dessutom bedömde jag, med stöd av diverse mätningar, människors intresse för frågan som lågt. Det var mycket lättare att skriva ännu en text om invandringen, identitetspolitiken, brottsligheten eller något annat hett ämne.

Inte ens när jag startade Grön Opinion, som har ett uttalat fokus på hållbarhetsfrågor, var jag helt säker på hur jag skulle kunna få lyfta klimatfrågan tillräckligt högt på agendan. Jag tänkte att jag får väl peta in den här och var, mellan texter som folk faktiskt vill läsa.

Vi är fortfarande inte tillräckligt många som tar klimathotet på det allvar det förtjänar, men vi kan bli. Högerpopulisterna har varit extremt duktiga på att mobilisera sig och skrika högst om systemkollaps och samhällets förfall, det känns ibland som att det går tio sådana på varje vettig röst i sociala medier. Nu när det borde vara solklart att vi står inför ett verkligt hot är det hög tid för andra röster att höras.

 

Padma Schrewelius, redaktör Grön Opinion

Gillade du texten? Grön Opinion drivs helt av ideella krafter. Stötta oss gärna genom att swisha till 123 314 5307.

Annonser