Nej, det behövs ingen terapi mot klimatångest – däremot politik

Att lalla runt i en obrydd lyckobubbla när världen omkring en faller samman är inget tillstånd att upphöja, än mindre eftersträva.

hanif baliI veckan tweetade Hanif Bali (M) följande:

”Kan inte släppa ‘klimatpsykologen’ och diagnosen ‘klimatångest’. Försöker föreställa mig motsvarande till höger. Om en bekant hade sagt att han led av ‘migrationsångest’ och ska träffa en ‘migrationspsykolog’ hade jag gett en verbal örfil och beordrat honom att bädda sin säng.”

Bali, sin vana trogen, uttrycker sig raljerande och svepande. Han stämplar felaktigt klimatfrågan som ett vänsterintresse och migrationen som ett högerintresse.

Dessutom lider vi ju ingen brist på uttalanden om att vi måste ta folks ”oro” på allvar i samband med migrationen, samt panikartade tongångar om systemkollaps, islamism och våldtäktsepidemier.

Men förutom allt detta, så trodde jag att jag aldrig skulle skriva dessa ord: Bali har rätt.

Människors ångest och depressioner ökar på grund av klimatförändringarna. Det beläggs av flera vetenskapliga studier med stort underlag.

När vi hör talas om ångest blir den logiska slutsatsen att det behövs terapi. Men beakta då att klimatångest är en helt rimlig reaktion på de skenande klimatförändringarna.

Att säga att någon ska få psykologisk hjälp mot oron för planetens tillstånd är som att föreslå en person som ligger och förblöder att andas i fyrkant.

Att inte bara planeten, utan även människors hälsa, förstörs av den globala uppvärmningen betonar bara vikten av att göra något åt grundproblemet.

Det är inte så att jag inte tycker att vi ska ta människors psykiska hälsa på allvar.

Tvärtom.

Men ett visst mått av ångest och ilska är en del av att vara aktivist. Att lalla runt i en obrydd lyckobubbla när världen omkring en faller samman är inget tillstånd att upphöja, än mindre eftersträva.

Vi måste sluta vara så rädda för känslor. Att få uppleva hela sitt känsloregister är en del av att vara människa och inget vi ska fly ifrån, bedöva eller som ska få oss att tro att något är ”fel” på oss.

Jag har svårt att ens föreställa mig hur en session klimatångestterapi ser ut.

Är det råd i SVT nyheters anda om att flyga jorden runt, men vara noga med att inte slösa på vatten och packa lätt? Totalt självbedrägeri som ingen med ett verkligt klimatengagemang köper ändå.

Eller är det att lägga på ännu mer orimlig börda på individer som redan drar det största lasset? ”Så du har slutat äta kött, handlar bara second hand och cyklar överallt, men känner att du inte gör tillräckligt? Sluta använda elektricitet också, så mår du nog bättre sen.”

Och mår du så psykiskt dåligt att det påverkar din möjlighet att leva ett drägligt liv, då är med all sannolikhet inte klimatet orsaken. Det är bara något som din ångest har greppat tag i och du behöver terapi av helt andra anledningar.

Det är en snuttifiering av hela det globala klimatproblemet att lägga såväl bördan som lösningarna på individen. I synnerhet som att de som tar till sig av sådana budskap är människor som redan har gjort klimatomställningar i sin vardag.

Vad vi behöver är politik.

I veckan meddelade FN att ozonlagret håller på att reparera sig. Det är positiva nyheter. Men de beror knappast på att människor har förändrat sina livsstilar, utan på politisk vilja att förbjuda ozonförstörande kemikalier.

Så länge vi har en stormakt som USA, som drar sig ur Parisavtalet, och en president som Brasiliens Jair Bolsonaro som är på väg att skövla Amazonas regnskog, har jag väldigt svårt att ta på allvar att lösningen skulle ligga i att miljardtals människor över hela världen på eget bevåg ska förändra sina konsumtionsmönster. Det torde vara betydligt lättare att se till att fåtalet med politisk makt gör rätt för sig.

För det krävs förvisso en viss, relativt låg, nivå av medvetenhet om klimathotet från de som röstar fram sina makthavare. Därför är en släng klimatångest snarare något jag önskar att alla drabbas av inom närtid.

Om alla mådde bara en gnutta dåligt över klimatförändringarna kanske våra barn skulle kunna slippa må fruktansvärt dåligt över detsamma i framtiden.

Det är framför allt unga människor som är engagerade i klimatet, och det är också hos unga människor som den psykiska ohälsan har ökat kraftigt senaste åren. Är det inte såväl talande som sorgligt att Sveriges mest kända klimataktivist just nu är ett barn? (Ja, jag talar om Greta Thunberg, såklart).

Slutligen har jag en uppmaning till alla med gröna hjärtan: Fortsätt engagera er i klimatet och gör vad ni kan och orkar i er vardag, men se till att rikta pekpinnarna åt rätt håll: uppåt.

 

Padma Schrewelius, redaktör Grön Opinion

Gillade du texten? Grön Opinion vill att det inte ska gå en dag i svensk debatt utan att det talas om klimatet. Stötta oss att uppnå vår vision genom att swisha till 123 314 5307.