REPLIK: Det är ”guilt by association” att koppla Jordan B Peterson till den högerpopulistiska miljön

Det stora hotet mot demokratin i våra länder är inte figurer som Peterson, och inte heller  den puritanska vänstermiljö han kritiserat.

För att vara tydlig: jag vill inte skriva om identitetspolitik, om högerpopulism och vänsterpuritanism. Jag vill inte skriva om Jordan B Peterson. Det är inte viktiga frågor per se, och de distraherar från vår uppgift att rädda planeten.

En artikel som Martin Marmgrens ”Jordan B Peterson surfar på den högerpopulistiska vågen” fordrar dock ett svar, då den är ett led i en trend jag finner olustig och olycksbådande för det demokratiska samtalet.

Ett fenomen som Peterson kan bara förstås utifrån kontexten i sin tid. Många unga män som varit vilsna i livet och känt en viss alienation och meningslöshet har fått motivationen att ”städa sina rum” och sätta upp mål.

Det är nästan alltid positivt när människor får motivation att förbättra sin egen situation. Samhället finns till för att stödja och ska inte ersättas av ren individualism där allt är individens ansvar. Vi bör dock ha en kultur där varje människa tar egenansvar för det den kan kontrollera i sin egen tillvaro.

Peterson kan kritiseras utifrån perspektivet att han främst vill bevara den existerande samhällsordningen, som bidrar till att förstöra förutsättningarna för livet på jorden. Men där är han knappast ensam, den framlidne och nästan universellt helgonförklarade Hans Rosling kan smått kätterskt sägas ha gjort större skada på den fronten, inte genom att ljuga utan genom ett selektivt mönster av sanningar som gynnar ett större narrativ.

Även där finns en likhet med Jordan B Peterson, som tenderar betona de positiva aspekterna av det kapitalistiska systemet, på bekostnad av de korrupta inslagen, medan kanske postmarxister betonar de senare.

Att som Marmgren gör måla halmgubbar av en figur som Peterson, och genom guilt by association indirekt koppla honom till Trump, anti-aborthögern, europeiska högerpopulistiska partier och Vladimir Putin, tjänar dock inte till att förbättra debattklimatet.

Medan det med rätta går att vara kritisk mot Petersons naivitet i frågan om exempelvis kvinnlig underrepresentation inom finansvärlden och vilket inflytande manliga kompisnätverk har, har Peterson inte förespråkat en återgång till den patriarkala ordning som existerade innan 1950.

Tvärtom har han varje gång han intervjuats om frågan betonat att han är för lika rättigheter och emot lika utfall. Dvs, precis som de flesta klassiska liberaler är han emot det som förr i tiden i Sverige kallades ”positiv diskriminering”, och troligen skulle han vara emot kvoterad föräldraförsäkring också.

Men det gör honom inte till alt-right.

Det är förvisso sant att många av Petersons anhängare antingen själva har högeråsikter, eller tillägnar sig högeråsikter efter att Youtubes algoritmer rekommenderar videor som andra som tittat på Peterson har sett på, exempelvis PragerU, Stefan Molyneux, Steve Crowder och andra högerkanaler på Youtube, som sedan kan bli en brygga in i alt-rightmiljöer.

Denna polarisering kan dock inte beskyllas på Peterson eller ens på althögern eller Putin. Vilken politisk miljö som helst kan inte uppstå om det inte finns embryon till missnöje inbyggda i systemet. Politiska miljöer, även legitima sådana, uppstår därtill också alltid på grund av missnöje. Under vår tidsepok finns det dock en tendens att försöka ifrågasätta budbärarens intentioner snarare än att debattera budskapet, och det är oroväckande eftersom det kan skapa politiska zoner som inte får diskuteras i det offentliga samtalet. Därtill är det fördummande.

Det stora hotet mot demokratin i våra länder är inte sådana figurer som Peterson, och inte heller den puritanska vänstermiljö han kritiserat.

Mer oroväckande är det när vi börjar tala om debatt som ett ”samhällsproblem”, eller – i ännu mer oroväckande ordalag, som ett ”yttre påverkanshot”. Detta förvandlar välmenade, pejorativa eller maligna inlägg i debatten till något som definieras som våld, och plattformar som står för andra politiska linjer rörande kärnfrågor till misstänkta utländska agenter.

Detta är mycket allvarligt.

Senaste året har det i USA skett ett antal upprensningar både inom plattformar som Facebook, Twitter och Youtube, och en del webbsidor har förlorat sina domäner på grund av att hosting-värdarna utsatts för påtryckningar av aktivistgrupper. Bland de drabbade finns fake news-sidan InfoWars och nynazistsajten Daily Stormer, sidor jag tror de flesta respektabla medborgare känner avsky för.

Följande är dock lika sant: Propalestinska grupper, veganer, abortmotståndare, spelpoddar och fredsgrupper till vänster har fått känna de politiska tangentskruvarna dras åt under den senaste tiden, ofta utan att uppmärksammas särskilt mycket av ”gammelmedier” eller yttrandefrihetsvänner.

Om vi skapar en kultur där kritik ses som något suspekt och kritiker betraktas som potentiella spioner åt främmande makt har vi tagit ett steg på vägen mot att bli som Putin, Órban, Erdogan och Xi Jinping.

När staten eller någon annan aktör får makten att begränsa medier och yttrandefrihet finns risken att även din yttrandefrihet på sikt hotas. Visst, det måste finnas begränsningar, men vi måste när vi diskuterar inskränkningar i yttrandefriheten göra det med största försiktighet, och framförallt undvika breda, generaliserande kategoriseringar.

Sammanfattningsvis tycker jag slutet på Marmgrens inlägg är den obehagligaste delen av hans artikel.

”Den verkliga frågan är vad vi kan göra för att stoppa vågen.”

Risken blir att vågbrytaren Marmgren i apokalyptiska termer förespråkar kan växa sig till en fästning, vars pinande och svältande innehåll är en fråga för framtida makthavare, som möjligen kan omfatta Marmgren själv och som i vilket fall är långt värre än de problem han försöker lösa.

Möjligen är Marmgrens artikel ett utslag av yrkesskada, om det enda verktyget du har är en hammare så kanske alla problem ser ut som spikar.

 

Enrique Lescure, ordförande för Earth Organization for Sustainability.

 

Svar direkt:

Det var knappast oväntat att min artikel om Peterson skulle skapa reaktioner. Exempelvis kan man med fog kritisera att jag lutar mig så tungt mot en specifik källa, Nathan J Robinsons text, när jag berör hans psykologiska gärning. Det är dock inte en av de saker Enrique Lescure tar upp i sin extremt märkliga replik.

Huvudpoängen i min artikel handlade om att kritisera Peterson för hans hätska och osakliga utfall mot feminism, hbtq-aktivism och andra rättighetsrörelser och att det är det som har skapat hans publik. Det är också därför jag drog liknelsen med Trump. De har båda detta för alt-right rörelsen så karakteristiska drag gemensamt. Lescure kallar det för ”guilt by association”, men med ribban så lågt blir det svårt att använda sig av liknelser eller jämförelser. Att Peterson själv liknar transaktivister med historiens dödligaste massmördare, Mao, verkar däremot inte störa Lescure. Han tycker inte att den sortens hatisk retorik gör det rimligt att anklaga Peterson för polarisering. Inte ens alt-right rörelsen i sig för vilken polariseringen är ett livsblod kan hållas ansvarig för att polarisera enligt Lescure.

Detta var dock Lescures mest konkreta poäng. Resten av repliken är en surrealistisk kamp mot väderkvarnar med väldigt få, om någon, koppling till den artikel han hävdar är så ”olycksbådande” att den kräver ett svar.

Det är inte lätt att följa Lescures tankar, men han verkar anklaga mig för att likt en Putin eller Xi Jinping vilja tysta kritiska röster och strypa det offentliga samtalet. I samma veva stämplar han sådana som mig som ett större hot än just den alt-right som just nu håller på att rasera allt progressivt klimatarbete (Trump och Bolsonaro, med flera). Lescure påstår sig vilja ”rädda planeten”, men tycker inte att rörelsen som förordar skövlande av världens största regnskog och tillintetgörandet av alla klimatavtal är ett problem. Däremot är sådana som jag som vill bekämpa den rörelsen ett allvarligare hot. Det är så absurt att man inte vet om man ska skratta eller gråta.

Det hela blir än mer befängt då jag inte på något sätt har hävdat att jag vill inskränka yttrandefriheten eller strypa det fria samtalet. Det jag har gjort är alltså att måla upp högerpopulism som ett problem som behöver bemötas.

Lescure påstår att jag ”målar halmgubbar”. Detta alltså i en text där han själv spenderar tusentals tecken med att attackera mig för något jag överhuvudtaget inte har berört.

Mest tragiskt blir det när han i något sorts taffligt försök till personangrepp drar upp mitt yrke (polis) och påstår att mitt enda verktyg är en hammare och att jag därför vill behandla alla problem som spikar. Vad är min ”hammare”? Att jag vill censurera bort alla åsikter jag inte gillar? Fängsla folk? Skjuta folk? Jag förstår inte vad det är som han insinuerar att jag vill göra.

Jag kan bara hoppas att Lescure hade en väldigt dålig dag på jobbet när han skrev den här repliken, och att den inte är representativ för hans arbete i övrigt. För maken till rappakalja har jag inte sett på mycket länge.

 

Martin Marmgren, miljöpartist. Arbetar som polis

Gillade du texten? Grön Opinion vill att det inte ska gå en dag i svensk debatt utan att det talas om klimatet. Stötta oss att uppnå vår vision genom att swisha till 123 314 5307.

Annonser