Välfärdens svarta hål

Sverige har näst högst narkotikadödlighet i EU, bara Estland är värre. Enligt tillgängliga siffror dog 530 ifjol på grund av bruket av narkotika.

530 stycken.

Jämför det med de 254 som dog i trafiken. Och jämför det ännu hellre med hur många som beräknas ha dött på grund av narkotika i Portugal, ett land med lika många invånare som Sverige; 27 stycken. Då ska vi komma ihåg att i alla andra avseenden är välfärden bättre i Sverige än i Portugal.

Så varför befinner vi oss i europeisk strykklass i vården av beroende?

Uppdrag Gransknings program om Sanne som bollades runt mellan olika vårdinstanser ger en ledtråd till problemen: de delade huvudmannaskapen.

Vårdgivare har en tendens att bolla svåra patienter mellan sig utan att för den skull göra något formellt fel. Har hon ätstörningar? Då är det psykiatrins bekymmer! Dricker hon? Då ska hon till landstingets beroendeenhet! Har hon sociala problem? Då skickar vi henne till kommunen! Hon har ju ätstörningar! Då ska hon till psykiatrin!

Det säger sig självt att en sådan ordning tär på de patienter som har mest komplex problematik.

Man kan fråga sig varför organisationer (läs: kommuner) som inte har laglig rätt att anställa läkare ska ha ansvar för omsorgen om personer med mycket komplexa medicinska behov. Eller att de betalar privata behandlingshem hundratusentals kronor för vård, utan krav på evidens eller adekvat utbildad personal.

Man kan också fråga sig hur vården kan ställa krav på nykterhet för att människor ska få vård för det de söker hjälp för, sin beroendesjukdom. För vilka andra åkommor söker man vård när man inte har problem med den?

Men den i ett europeiskt perspektiv extremt stränga svenska narkotikapolitiken spelar sannolikt också roll.

Istället för att behandla drogberoende för vad det är, nämligen en slags sjukdom, behandlas det som ett brott. Om en missbrukande vän har överdoserat undviker man kanske att ringa ambulansen av rädsla för att även polisen ska dyka upp.

Och istället för att läkare och sjuksköterskor bestämmer om vilka vårdinsatser som får ges är det istället kommun- och landstingspolitiker som gör det. Därför saknas det till exempel sprutbyte i en rad landsting i Sverige, trots att det enligt alla studier är ett humant och effektivt sätt att minska smittspridning.

I Portugal är bruket av narkotika avkriminaliserat sedan 2001 och man har infört en rad reformer för att lindra skadorna av beroendet, som metadonprogram utan krav på drogfrihet och sociala center som hjälper till med vardagens praktikaliteter.

För tjugo år sedan hade Portugal runt 100 000 heroinberoende, idag är de en tredjedel så många. Antalet nya HIV-fall per år var cirka 1500 då, idag är det under hundra. Det är imponerande i en tid när landet har präglats av en ekonomisk kris, nedskärningar och arbetslöshet.

Vill Sverige flytta sig från skamvrån behöver vi lära av de länder som har lyckats, som Portugal. Frågan är bara om svenska politiker vill.

Det är smått förvirrande att ett land som vill vara så progressivt i de flesta andra frågor är så stockkonservativt i frågan om narkotikapolitik. Dessvärre tror jag inte det kommer att förändras oavsett vad vi får för regering.

 

Anders Nilsson, psykolog, miljöpartist och skribent på Grön Opinion

Gillade du texten? Våra texter är gratis för läsarna. Stötta oss genom att swisha till 123 314 5307.

Annonser