I söndags var jag på Fadimegalan, där bland annat oerhört starka texter ur uppropet #underytan lästes upp. Jag har svårt att se någon mer brännande demokrati- eller rättighetsfråga i Sverige just nu än den om våld och förtryck i hederns namn.
Vidrigheten med hedersvåld och behovet av att stötta alla dem som utsätts för förtryck överskuggar det mesta av våra inrikespolitiska problem. Det görs så klart redan en massa för att bekämpa den här avskyvärda företeelsen, men frågan är vad mer vi kan göra. Och specifikt vad mer jag kan göra. Som områdespolis i ett segregerat och utsatt område ser jag det som mitt ansvar att så konkret som möjligt hjälpa alla dem i mitt distrikt som utsätts för hot och våld, eller som får sina rättigheter begränsade.
Vi poliser gör allt vi kan för att utreda mord och rån, och är även relativt bra på att fånga upp och bekämpa exempelvis narkotikahandel eller brott mot lokala företag. Vi lyckas inte alltid med lagföringen, och ibland får vi inte med oss brottsoffren, men vi känner till problembilden och jobbar aktivt och hårt med att försöka nå ut till dem som utsätts. Jag upplever inte att vi är lika bra på att stötta dem som utsätts för hedersförtryck. Absolut, om brott kommer till vår kännedom så finns viljan och kompetensen att utreda, men vi har inte alls samma nivå på det proaktiva (förebyggande eller repressiva) arbetet mot det här problemen som mot den ”vanliga” kriminaliteten. Här tror jag att vi behöver utvecklas.
Ni som har tips eller ser möjligheter att samverka i den riktningen är välkommen att höra av er. Som politiskt aktiv ser jag så klart också ett stort ansvar att driva de här frågorna. Jag tror och utgår ifrån att det finns ett relativt starkt konsensus vad gäller behovet att bekämpa hedersförtryck.
Samtidigt noterar jag att det fortfarande är en fråga som i alla fall i sammanhang som Fadimegalan dras med en slagsida åt den politiska högern. Måhända är det en spegling av vad pristagaren Devin Rexvid var inne på i sin tal, en konflikt mellan dem som anklagas för att vara kulturrelativister och blunda för hedersförtrycket och dem som i sin tur anklagas för att generalisera fördomsfullt om etniska och religiösa grupper.
Det ÄR naturligtvis viktigt att inte ha en retorik som upplevs stämpla exempelvis muslimer i allmänhet som hedersförtryckare. Samtidigt måste man självklart lyfta de problem som finns, även på gruppnivå. Och den allra högsta prioriteten bör självklart vara att inte (med Fadimes ord) vända ryggen eller blunda för dem som är utsatta.
Jag tänker att det i en tid när det är symptomatiskt att polarisera istället för att söka samförstånd och där det närmast har blivit en sport att försöka missförstå för att kunna smutskasta meningsmotståndare så är det speciellt viktigt att gå djupare och kunna separera det som är demagogi ifrån det som är verkligt viktiga frågor som gör skillnad för utsatta och där det faktiskt finns åsiktsskillnader.
Dessvärre har jag sett för mycket av det förstnämnda av en del personer som är engagerade emot hedersförtryck (och ibland på ett sätt som faller in i en högerpopulistisk retorik som jag ogillar skarpt). Men jag tar gärna emot saklig och konstruktiv input med bäring på vad som borde göra annorlunda i hedersfrågan.
Igår fick Sverige en ny regering. Jag är väldigt glad över att den är förankrad i den politiska mitten, samt att den tar miljö- och klimatfrågan på allvar och fortsätter att genomföra nödvändiga reformer på området (exempelvis en omfattande grön skatteväxling). Jag är också glad över att hedersfrågan lyfts konkret i det 73-punkts program som regeringsöverenskommelsen vilar på.
Oaktat det är det väldigt viktigt att det finns krafter både i civilsamhället och i riksdagen som agerar blåslampa i frågan och håller uppe trycket på politik som gör skillnad. Frågan är fortfarande brännande akut, och samhället vänder allt jämt för många utsatta ryggen i alldeles för stor utsträckning.
Martin Marmgren, miljöpartist. Arbetar som polis.
Gillade du texten? Grön Opinion vill att det inte ska gå en dag i svensk debatt utan att det talas om klimatet. Stötta oss att uppnå vår vision genom att swisha till 123 314 5307.
Gillade du inte texten? Skriv en replik! Mejla info@gronopinion.com.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Grön Opinion 
I söndags var jag på Fadimegalan, där bland annat oerhört starka texter ur uppropet #underytan lästes upp. Jag har svårt att se någon mer brännande demokrati- eller rättighetsfråga i Sverige just nu än den om våld och förtryck i hederns namn.
Vidrigheten med hedersvåld och behovet av att stötta alla dem som utsätts för förtryck överskuggar det mesta av våra inrikespolitiska problem. Det görs så klart redan en massa för att bekämpa den här avskyvärda företeelsen, men frågan är vad mer vi kan göra. Och specifikt vad mer jag kan göra. Som områdespolis i ett segregerat och utsatt område ser jag det som mitt ansvar att så konkret som möjligt hjälpa alla dem i mitt distrikt som utsätts för hot och våld, eller som får sina rättigheter begränsade.
Vi poliser gör allt vi kan för att utreda mord och rån, och är även relativt bra på att fånga upp och bekämpa exempelvis narkotikahandel eller brott mot lokala företag. Vi lyckas inte alltid med lagföringen, och ibland får vi inte med oss brottsoffren, men vi känner till problembilden och jobbar aktivt och hårt med att försöka nå ut till dem som utsätts. Jag upplever inte att vi är lika bra på att stötta dem som utsätts för hedersförtryck. Absolut, om brott kommer till vår kännedom så finns viljan och kompetensen att utreda, men vi har inte alls samma nivå på det proaktiva (förebyggande eller repressiva) arbetet mot det här problemen som mot den ”vanliga” kriminaliteten. Här tror jag att vi behöver utvecklas.
Ni som har tips eller ser möjligheter att samverka i den riktningen är välkommen att höra av er. Som politiskt aktiv ser jag så klart också ett stort ansvar att driva de här frågorna. Jag tror och utgår ifrån att det finns ett relativt starkt konsensus vad gäller behovet att bekämpa hedersförtryck.
Samtidigt noterar jag att det fortfarande är en fråga som i alla fall i sammanhang som Fadimegalan dras med en slagsida åt den politiska högern. Måhända är det en spegling av vad pristagaren Devin Rexvid var inne på i sin tal, en konflikt mellan dem som anklagas för att vara kulturrelativister och blunda för hedersförtrycket och dem som i sin tur anklagas för att generalisera fördomsfullt om etniska och religiösa grupper.
Det ÄR naturligtvis viktigt att inte ha en retorik som upplevs stämpla exempelvis muslimer i allmänhet som hedersförtryckare. Samtidigt måste man självklart lyfta de problem som finns, även på gruppnivå. Och den allra högsta prioriteten bör självklart vara att inte (med Fadimes ord) vända ryggen eller blunda för dem som är utsatta.
Jag tänker att det i en tid när det är symptomatiskt att polarisera istället för att söka samförstånd och där det närmast har blivit en sport att försöka missförstå för att kunna smutskasta meningsmotståndare så är det speciellt viktigt att gå djupare och kunna separera det som är demagogi ifrån det som är verkligt viktiga frågor som gör skillnad för utsatta och där det faktiskt finns åsiktsskillnader.
Dessvärre har jag sett för mycket av det förstnämnda av en del personer som är engagerade emot hedersförtryck (och ibland på ett sätt som faller in i en högerpopulistisk retorik som jag ogillar skarpt). Men jag tar gärna emot saklig och konstruktiv input med bäring på vad som borde göra annorlunda i hedersfrågan.
Igår fick Sverige en ny regering. Jag är väldigt glad över att den är förankrad i den politiska mitten, samt att den tar miljö- och klimatfrågan på allvar och fortsätter att genomföra nödvändiga reformer på området (exempelvis en omfattande grön skatteväxling). Jag är också glad över att hedersfrågan lyfts konkret i det 73-punkts program som regeringsöverenskommelsen vilar på.
Oaktat det är det väldigt viktigt att det finns krafter både i civilsamhället och i riksdagen som agerar blåslampa i frågan och håller uppe trycket på politik som gör skillnad. Frågan är fortfarande brännande akut, och samhället vänder allt jämt för många utsatta ryggen i alldeles för stor utsträckning.
Martin Marmgren, miljöpartist. Arbetar som polis.
Gillade du texten? Grön Opinion vill att det inte ska gå en dag i svensk debatt utan att det talas om klimatet. Stötta oss att uppnå vår vision genom att swisha till 123 314 5307.
Gillade du inte texten? Skriv en replik! Mejla info@gronopinion.com.
Dela det här:
Gilla detta: