Gästkrönika: LSS-kritikerna kastar ut barnet med badvattnet

Nu har det gått lite mer än en vecka sedan den omtalade LSS-utredningen presenterades. En utredning som så gott som alla politiska partier och den samlade funktionshinderspolitiska lobbyn redan på förhand har dömt ut. Att barn och personer med psykisk funktionsnedsättning inte ska ha rätt till assistans väcker förstås ont blod hos folk. Men ingen har ställt frågan om det verkligen är rimligt att alla funktionshindrade ska ha rätt till ett och samma stöd?

 

I vanliga fall när man pratar om funkofobi och funktionshinderspolitik brukar det framhållas att gruppen funktionshindrade är heterogen och att alla har olika behov. Till exempel har personer med psykisk funktionsnedsättning inte sällan behov av ett stöd som kan vara både pedagogiskt och mentalt stöttande, medan en person med enbart fysisk funktionsnedsättning sällan har ett sådant behov. För barn med funktionsnedsättning brukar man istället trycka på att det nödvändiga samhällsstödet främst är till för att avlasta föräldrarna, något som sällan är fokus i det stöd som vuxna med funktionsnedsättning behöver.

 

Att LSS-utredningen då har föreslagit en omstrukturering av den befintliga lagstiftningen ska inte ses som särskilt konstigt. Tvärtom är sådana förändringar nödvändiga om alla ska få det stöd som man har rätt till. I dagens lagstiftning blandas diametralt olika funktionsnedsättningar och åldrar samman inom ramen för den personliga assistansen, vilket gör det svårare för utförarna att ge varje individ rätt stöd. Den som har en fysisk funktionsnedsättning riskerar med andra ord att få assistenter som egentligen är mer lämpade att jobba med någon som har en psykisk funktionsnedsättning och vice versa.

 

Med den modell utredningen föreslår blir det tydligare att olika funktionshindrade behöver olika former av stöd. Därmed kommer det att bli mycket enklare att nå de grundläggande målen inom LSS, det vill säga att alla ska få ha rätt till det stöd som man behöver. Det är bara med en lagstiftning med fokus på heterogenitet och ordning och reda som individen på allvar kan sättas i fokus. Med dagens lagstiftning riskerar istället individens behov att drunkna i en salig röra av otydlighet, missförstånd, negativa strukturer och påhittade kutymer.

 

Att rikta kritik mot andra delar av LSS-utredningen, såsom fokuset på schabloner och tidsåtstramningar kan så klart vara befogat. Men då är det dit kritiken ska riktas och inte mot direkt nödvändiga omstruktureringar.

 

Att LSS-utredningen valt att betona att olika funktionshindrade har olika behov är annars också en viktig samhällssignal som är värd att tas till vara på, eftersom lagstiftning generellt tenderar att vara normbildande. För att bryta funkofobiska samhällsstrukturer behöver fler människor överlag lära sig att gruppen funktionshindrade är lika mångfacetterad som människor i gemen. På så sätt kommer fler kunna förhålla sig kritiskt till sina egna värderingar och förhållningssätt, något som är en förutsättning om vi ska minska funkofobiska attityder i samhället. Men hur ska vi lära människor att sluta tänka funktionshomogent om inte ens en av de viktigaste lagstiftningarna på funktionshindersområdet lyckas utgå ifrån en heterogen grund?

 

Tiemon Okojevoh, miljöpartistisk debattör och student i statsvetenskap.

Foto: Tomas Melin

Gillade du texten? Grön Opinion vill att det inte ska gå en dag i svensk debatt utan att det talas om klimatet. Stötta oss att uppnå vår vision genom att swisha till 123 314 5307.

Annonser