Politikerna står inte över naturlagarna

Det behöver egentligen inte upprepas längre. Vi står mitt i en pågående klimatkatastrof som på sikt hotar mänsklighetens överlevnad. Oavsett ens politiska uppfattning i övrigt borde vi kunna enas om att just det här borde stå högst upp på dagordningen. Om städer ställs under vatten, hela länder svälter och ekosystem kraschar kommer vi ha lite nytta av diskussionerna om LAS, integration eller Stockholms OS-ansökan.

Och visst finns det många som har fattat galoppen. De hundratusentals ungdomar som världen över demonstrerar för klimatet i Greta Thunbergs fotspår har gjort det. De demokratiska politiker som lanserar the Green New Deal har gjort det (visserligen tio år efter att de europeiska gröna gjorde det, men ändå). Och initiativ som s-märkta Det gröna folkhemmet har sannolikt gjort det.

Ändå är det som att stora delar av den svenska politikerkåren inte har insett allvaret, inte ens i partier som normalt har en hyfsad klimatpolitik: Socialdemokraternas ungdomsförbund, SSU, kampanjar mot höjda koldioxidskatter, trots vetskapen att det är det mest effektiva styrmedlet vi har. Dessutom har de gjort sin fördelningspolitiska hemläxa dåligt: det är välmående män i Stockholm som kör mest bil och klimatskatter blir således progressiva.

Även i andra fall är Socialdemokraterna ute och snurrar i miljöpolitiken. Sedan samarbetet med bland andra MP sprack i Stockholms stadshus har S satsat hårt på att motverka MP-märkta reformer som miljözoner och parkeringsavgifter (som de kallar p-terror). Även Vänsterpartiet, som ofta engagerar sig i miljöpolitiken, verkar lokalt för bromsa införandet av miljözoner och att stoppa nya naturreservat och nationalparker.

Värst är kanske Centerpartiet vars tredjenamn (!) till europaparlamentsvalet vill slå ett slag för att vi ska flyga till Thailand för att rädda klimatet. Emma Wiesner, som hon heter, skriver att ”lösningen på klimatfrågan handlar inte om att kämpa emot nyfikenhet och äventyrslusta. Tvärtom är det människans nyfikenhet och uppfinningsrikedom som kommer att lösa klimatfrågan.”

Det är precis den typen av önsketänkande som politiker alltid sysslar med när de inte har något vettigt att säga i klimatfrågan. Hon spekulerar sedan fritt om att flyget skulle kunna gå över till biobränslen och el. Problemet är bara att det är fullkomligt orealistiskt och att biobränslen i flyg har väldigt begränsad klimatnytta: de är mindre effektiva, kräver enorma arealer mark i anspråk och de släpper fortfarande ut växthusgaser på hög höjd. Tidigare bedömningar visar att år 2050 kan högst 10% av flygbränslet vara biobränsle. El då? Jo, för åtta passagerare som flyger 40 mil kan det kanske fungera, men det är knappast i den typen av resor den stora utmaningen ligger.

Att tro på ett miljövänligt flyg inom överskådlig tid är lika verklighetsförankrat som att tro på alver och troll tyvärr. Vi behöver inte politiker som tror på alver eller miljöflyg. Vi behöver politiker som förstår att undvika ett liv som taget ur dystopin The Road. Vi behöver politiker som anpassar sig till naturlagarna.

Anders Nilsson, psykolog, miljöpartist och tf redaktör på Grön Opinion.

Nås på anders ( a) gronopinion.com

Gillade du texten? Våra texter är gratis för läsarna. Stötta oss genom att swisha till 123 314 5307. Gillade du inte texten? Skriv en replik och skicka till info (a) gronopinion.com

 

Annonser