Partiet Vändpunkt en återvändsgränd

Man får inte många chanser att beskriva sina grundläggande värderingar på DN debatt. När det nya partiet Vändpunkt fick möjlighet att beskriva sin politik slog de på stora trumman: ”Vi vill ge politiken en ny riktning” hette det. Inga små ambitioner för ett nybildat parti grundat av utbrytare från ett annat parti som knappt tog sig över riksdagsspärren. Men är man ett nystartat parti måste man förstås framhålla hur nödvändig ens politik är.

 

Innehållet i de fyra punkterna kan dock knappast säga motsvara den inledande grandiosa innehållsförteckningen. Potentiella sympatisörer torde ha blivit rätt besvikna. Punkt ett är ”en helt ny klimatpolitik” men innehåller i stora drag delar av MP:s och V:s program för klimatet, toppat med en idé tagen från de kanadensiska liberalerna om att ge tillbaka koldioxidskatter direkt till medborgarna (vilket i sin tur sannolikt är taget från konservativa politiker i de provinser i Kanada som ger tillbaka vinster från oljeindustrin till medborgarna). Tre dagar senare deklarerade MP att de kommer att driva samma idé.

 

Den andra punkten är att införa ”ett nytt näringsliv”. Det kan verka lovvärt men faller under kategorin ”lättare sagt än gjort”. Fråga bara Vänsterpartiet. Punkt tre handlar om mer progressiva skatter och högre skatter på kapitalinkomster, frågor som drivs av bland andra V och S. Punkt fyra innehåller utslitna fraser riktade mot New Public Management som de flesta partier använder i tid och otid. Men framför allt vill Vändpunkt slå ett slag för medlemsombud som skulle revitalisera partiväsendet. Det är svårt att tro att alla som är panikslagna över klimatet har tänkt sig att införandet av medlemsombud är det som kommer att hjälpa oss att undvika klimatarmageddon. Vad vill vi ha? Medlemsombud! När vill vi ha det? Nu! När? Nu! När? NU!NU!NU!

 

Det är på många sätt naturligt att partier splittras när det går dåligt eller när man är oense internt. Kristna värdepartiet är utbrytare ur Kristdemokraterna, Alternativ för Sverige ur Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet en gång i tiden utbrytare ur Socialdemokraterna. Avgörande för framgången är sannolikt att de nya partierna kan profilera sig tillräckligt mycket gentemot partiet bröt sig ur, samt att det finns tillräckligt många väljare att slåss om. För Vändpunkt gäller egentligen ingetdera. Men det är förstås för tidigt att helt döma ut partiets chanser, de kan förstås resa sig efter den något svajiga starten.

 

Samtidigt är det här förstås ett misslyckande för MP. Att partiet kritiseras för att inte ta de sociala aspekterna av klimatomställningen på tillräckligt stort allvar svider förstås, precis som avhoppet av en populär och skicklig europaparlamentariker som Max Andersson. I EU:s två kvarvarande stormakter har de gröna mött olika öden. I Tyskland har en enad grön rörelse seglat upp som landets näst största parti, med goda chanser att få rejält med inflytande nästa val. I Frankrike har de gröna istället splittrats av interna stridigheter och är snudd på utplånade. Framtiden får utvisa hur allvarlig den här partisplittringen är, men jag har svårt att tro att det kommer att gynna de gröna frågorna.

 

För övrigt: Vem kom egentligen på namnet Vändpunkt? Förutom att man delar namn med åtskilliga missbruksmottagningar i landet är det inget begrepp man egentligen förknippar med ett politiskt parti. Följaktligen har i princip alla medier refererat till det som ”det nystartade partiet” istället.

Anders Nilsson, psykolog, miljöpartist och redaktör på Grön Opinion.

Nås på anders ( a) gronopinion.com

 

Gillade du texten? Våra texter är gratis för läsarna. Stötta oss genom att swisha till 123 314 5307. Gillade du inte texten? Skriv en replik och skicka till info (a) gronopinion.com

Annonser