Sommar i februari får mig att kallsvettas

Som barn var jag besatt av temperaturen vintertid. Uppvuxen utanför Stockholm var det upplagt för besvikelser när plusgrader fick snökojor, skidspår och skridskoisar att smälta bort. Tidigt snappade jag upp uttrycket global uppvärmning, som gav mig en förklaring till de slaskfyllda vintrarna under tidigt 90-tal.

I princip varje vinter utspelar sig en liknande inre stress när jag ögnar väderprognosen. Men nu kopplar jag inte bara ihop vintertida plusgrader med bortrunna pulkabackar, utan också med ett mer existentiellt hot. När väderpresentatörerna glatt berättar att det återigen slås värmerekord och att våren är kommen två månader tidigt har jag ytterst svårt att glädjas. Att det råder sommartemperaturer i februari, att gräsmattorna i Kiruna sticker fram under årets kallaste månad och att ängar blomstrar på västkusten borde inte få någon att jubla. Det borde få oss att söka skydd, bunkra konserver och ockupera Preems raffinaderi i Lysekil.

Men man måste skilja på temperatur och klimat, jag vet det. Annars beter man sig som Trump, som tar varje snöflinga som intäkt för att klimatförändringarna bara är påhitt. Som psykolog är jag ytterst medveten om att vi människor ständigt söker samband där de inte finns och är benägna att alltid hitta argument som stöder vår tes, hur långsökta de än må vara. Mina känslor när det återigen regnar på julafton är ingen bra värdemätare på hur det egentligen står till med världens klimat.

Problemet är bara att jag de senaste 34 åren inte har upplevt en enda månad som har varit kallare än normalt. Däremot har jag upplevt en oändlig räcka värmerekord, det slås nya i princip hela tiden. Snösäsongen i svenska fjällen blir 1-2 dagar kortare om året, om nån generation är den nästan helt borta.

Jag är också övertygad om att den där magkänslan att det är kallare eller varmare än normalt har väldigt stor inverkan på oss människor, kanske större än alla torra forskarrapporter. Hade fler föredragit skidspåren framför strandhäng hade kanske fler engagerat sig för klimatet. Hade klimatförändringarna främst handlat om ett nedkylt klimat hade varje ovanligt kall dag orsakat panik på Stockholms gator.

Kanske behöver vi känslorna för att skapa engagemang kring klimatet, men politiken måste förstås föras även när det är vanligt, hederligt skitväder i mars.

 

Anders Nilsson, psykolog, miljöpartist och redaktör på Grön Opinion.

Nås på anders (a) gronopinion.com

Gillade du texten? Våra texter är gratis för läsarna. Stötta oss genom att swisha till 123 314 5307. Gillade du inte texten? Skriv en replik och skicka till info (a) gronopinion.com