Jag har testat nationalismen, det är inget vidare

Svenska högerdebattörer, som av oklar anledning ibland kallar sig liberaler, har de senaste åren vurmat för den form av kollektivism som nationalism innebär. Resonemanget verkar gå ut på att en gemensam nationell identitet att enas kring skulle ge en rad positiva effekter: mer trygghet, större tillit mellan människor och en bättre integration (eller snarare assimilation). Det har bland annat renderat tragikomiska krönikor om hur mörka i hyn människor i svenska småstäder är och hur hemskt det är att det säljs utländsk mat i kvällsöppna butiker. Men även om man bortser från de allra sämsta argumenten är nationalism ofta en alldeles usel grund för gemenskap.

Jag bor i ett land, Turkiet, där nationalismen genomsyrar allt. Varenda kvartersbutik eller café har bilder på landets grundare Atatürk. Hela landet är tapetserat av den turkiska flaggan. I skolan lärs det ut att lycklig den är som kan kalla sig turk, och att turkiska språket egentligen är alla språks moder. 100-åriga slag spelar större roll än landets sjukvårdspolitik. Den som kritiserar presidenten eller uttalar sig frågande kring landets politik riskerar att kallas landsförrädare eller att hen förolämpar den turkiska flaggan. Eftersom Turkiet är det bästa landet i världen är få intresserade av omvärlden och dessutom antas andra länder ändå alltid vilja skada Turkiet på något sätt.

Det landområde som Turkiet utgör befolkas, och framför allt har befolkats, av en massa folk som inte tillhör majoritetsbefolkningen. Landets korta historia innehåller fördrivning av den grekiska minoriteten, folkmord på den armeniska minoriteten och ett 40-årigt och pågående inbördeskrig med delar av den kurdiska minoriteten. Språkliga, religiösa och kulturella minoriteter förtrycks fortfarande i mycket hög utsträckning och det anses vara självklart att det turkiska – kulturen, språket, religionen – ska vara stå över allt annat i Turkiet.

Nationalismen innebär även ett ständigt pågående tankeförbud mot nya eller ovana idéer. Att försöka nyansera bilden av Atatürk, kompromissa med meningsmotståndare eller modernisera synen på vad det innebär att vara turk är praktiskt taget omöjligt. De som ens dryftar sådana idéer riskerar att slängas i fängelse, utsättas för hot och våld eller ses som persona non grata. Men även milt ifrågasättande om, säg, hur många som dör i trafiken eller om en utsiktsplats inte lever upp till förväntningarna kan få folk att säga att man spottar på den turkiska flaggan. Följaktligen flyttar de som är unga, välutbildade och kreativa utomlands. Det krävande och kvävande nationalistiska klimatet lockar inte.

”Med tiden skriker nationalister alltid efter mer rättning i ledet och mindre förståelse för andra, vilka de andra än är”

Kanske skulle man tycka att det var värt det om det ledde till större sammanhållning, men sammanhållningen i Turkiet är usel. Uppdelningen mellan ”vita turkar”, den traditionella överklassen, och ”svarta turkar”, den traditionella arbetarklassen, är knivskarp. Landet drabbas av statskupper eller kuppförsök vart tionde år och landet har flera gånger balanserat på inbördeskrigets rand. Eftersom så många är beredda att kalla andra landsförrädare för minsta oenighet fördjupas klyftorna ständigt, trots allt flaggviftande.

Kan man skylla allt det här på nationalismen? Nej. Kan man hävda att det är Turkiets form av nationalism svenska högerdebattörer eftersträvar? Nej. Men det är så här nationalismens inneboende mekanismer ser ut: med tiden blir nationalismen alltid mindre tolerant och alltmer dogmatisk. Med tiden skriker nationalister alltid efter mer rättning i ledet och mindre förståelse för andra, vilka de andra än är. Och det är uppenbart att de påstått positiva effekterna av nationalismen är mindre än de negativa.

En god vän som har bott i flera före detta kommunistländer brukar berätta hur illa berörd han blir när svenska debattörer flörtar med auktoritära vänsterideologier. Det kan man bara göra om man inte har sett hur kommunismen har förstört allt från rättsväsende till mänskliga relationer i de länder där ideologin har farit fram. Och hur det fortsätter att sätta djupa spår, långt efter att systemet har avvecklats i formell mening. Kanske kan man argumentera att det fanns goda föresatser från början, men till slut blir kommunismen ett monster som slukar allt i sin väg. Samma känsla får jag när svenska debattörer flörtar med nationalismen. Det kan bara den göra som inte riktigt förstår vidden av vilken destruktiv kraft det är när den får fritt spelrum.

____

Anders Nilsson, psykolog, miljöpartist och redaktör på Grön Opinion.

Nås på anders (a) gronopinion.com

Gillade du texten? Våra texter är gratis för läsarna. Stötta oss genom att swisha till 123 314 5307. Gillade du inte texten? Skriv en replik och skicka till info (a) gronopinion.com

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s