Gästkrönika Maria Gardfjell (MP): Gör miljömoralism landsbygden mindre grön?

Urbaniseringen har pågått i snart 100 år. Min mamma och hennes syskon flyttade på 1940- och 50-talen från Norrlands inland till olika städer. Det var en massiv våg av människor som flyttade för att jobba i industrin, men också i den växande välfärden. Mina föräldrar tillhör förmodligen den sista generationen där flertalet som kom från landet kunde hässja hö och mjölka. De valde det moderna.

Sedan dess har urbaniseringen bara fortsatt. Visst har vi haft någon period av gröna vågen till  landsbygden, men flyttlassen går mestadels i motsatt riktning. Slagorden har funnits sedan jag var barn. Vi flytt int! Nu är retoriken utformad som uppror. Landsbygdsuppror. Inlandsuppror. Bensinuppror. Men trenderna på det här området är inte mindre internationella än urbaniseringen, verkar det som. Jag vill inte säga att upproren inte skulle vara genuina, men jag anar att det finns trendkonsulter och politiska intressen bakom vissa händelser. Uppror riktas mot bensinpriser, rovdjur och allt växande brister i välfärd och service. Som miljöpartist blir man lätt idiotförklarad.

Debatten har både växt, hårdnat, fördjupats, konkretiserats och blivit ytligare de senaste åren. Yviga begrepp som Hela Sverige ska leva – är inte konkreta nog längre. Samtidigt som lösningar på strukturella orättvisor och problem kan formuleras i grovhuggna förslag om ”förstärkt äganderätt”, ”slopat strandskydd”, ”licensjakt på säl och skarv”. Som om det skulle lösa några av landsbygdens problem?

Efter lite mer än ett halvår i riksdagen vill jag påstå att landsbygden är mer närvarande i debatterna än vad städerna är. Det visar på någon slags sjukdomsinsikt i alla fall.

PO Tidholm, mannen med det landsbygdspolitiska manifestet och en stor mängd lokalsamtal från mer eller mindre fullsatta hembygdsgårdar i bagaget har kanske varit den viktigaste vägvisaren som fått igång den politiska debatten? Han skriver: ”… jag landar i att det behövs en politisk samling. Man måste sätta sig ned, bestämma sig för vad man vill och vad det ska få kosta. För jag tror att alla svenskar egentligen vill ha de värden som landsbygden erbjuder, antingen de är tillfälliga turister, sommargäster, fastboende eller återvändare. Det måste bara formuleras.”

Det finns de som raljerar över att partitoppar i huvudstaden ska diskutera fram lösningarna för landsbygden. Det är förmodligen nödvändigt så länge inte fler som bor på landsbygden tar rediga kliv in i politiken och ut i den konkreta hetluften. Det är genomarbetade politiska förslag som behövs, inte mer gnäll.

Genomförande av den parlamentariska landsbygdskommitténs 75 förslag utgör grunden i Inlandsupprorets önskelista. Hindret för genomförande är ironiskt nog de 73 punkterna i januariavtalet, eftersom de helt enkelt måste prioriteras av regeringen. Tidsmässigt och ekonomiskt. Jag har fortfarande inte hört någon säga något negativt om landsbygdskommitténs förslag. Men så är det i politik – samförstånd låter alltid eftersträvansvärt, men om alla är överens får man inte den politiska dynamik och det tryck som behövs för att få upp frågorna på dagordningen. Kanske är det därför man söker tydligare konfliktlinjer kring bensinpriser?

”Om alla är överens får man inte den politiska dynamik och det tryck som behövs för att få upp frågorna på dagordningen”

Miljö och klimat har onekligen växt till tydligare konfliktfrågor generellt i svensk politik. M och KD visade att de med hjälp av SD var förmögna till en formidabel miljöslakt av statsbudgeten som röstades igenom i riksdagen i december 2018. Som ett olycksfall i arbetet lyckades M och KD pricksäkert offra cirka 5000 årsarbeten – de flesta på kopplade till landsbygden – i sin budget.

Man ska inte bortse från att bensinpriset upplevs som högt eller att det i realiteten naturligtvis är så att landsbygdens folk är mer beroende av bil än flertalet i mer tätbefolkade områden där avstånden är kortare och det finns alternativ till bilen, som kollektivtrafik. För Svensson spelar det faktiskt ingen roll om orsaken är en svag kronkurs eller klimatskatt. Kronkursen upplevs förmodligen inte lika politisk het. Och vem skulle udden riktas emot?

Miljöfrågorna är hursomhelst ingen grundläggande orsak till urbaniseringen. Klimat- och miljösatsningarna är inte heller något hot mot landsbygden. Tvärtom kan sannolikt klimatomställningen stärka jobb och företagande runt om i hela Sverige. Nyvalde EU-parlamentarikern Pär Holmgren satte huvudet på spiken när han sa något i stil med ”Män i min ålder tycker att samhällsförändringar är värre än klimatförändringar”. Många har svårt att se fördelarna med samhällsutveckling. Trots att det stora problemet i just glesbygden är nedmontering och för lite utvecklingskraft.

Jag ska erkänna att jag är lite begeistrad av PO Tidholm. Konstigt egentligen. Han beskriver inte miljöpartister särskilt vänligt. Men han har ändå en förmåga att formulera problemen kring landsbygden på ett rätt så balanserat sätt. ”Ibland tänker jag – trots landsbygdsfrågans komplexitet – att det är så enkelt att det handlar om rättvisa. Var man än bor ska man ha rätt till likvärdig service”, skriver PO Tidholm.

”Många har svårt att se fördelarna med samhällsutveckling. Trots att det stora problemet i just glesbygden är nedmontering och för lite utvecklingskraft”

Jag har, liksom många andra politiker, en viss benägenhet att prata om areella näringar när jag pratar om landsbygdspolitiska frågor. Det är både bra och dåligt. Bra för att lantbrukare är småföretagare och företagsamheten är viktig för landsbygdens utveckling. LRF gjorde en undersökning för några år sedan som visade att det viktigaste landsbygdspolitiska frågan för de som bor på landsbygden var bredband och för de som bor i städerna var maten den viktigaste landsbygdspolitiska frågan. Mat, bioråvaror och bioenergi ska produceras. Men lantbruken ska också producera biologisk mångfald, ekosystemtjänster, kolinlagring och värden för turism för att nämna några andra slags nyttigheter. Livsmedelsförädling och nya affärsmodeller som REKO ger hopp.  Men att helt fastna i jordbruksfrågorna är fel. Vi ska nog ägna mer tid åt den sociala hållbarheten, precis som PO Tidholm menar.

En ingrediens i nästan alla debatter om landsbygdspolitik är hur landsbygden egentligen borde definieras. Ska man lyssna på PO Tidholm är allt utanför Stockholm landsbygd. I EUs regler om landsbygdsutveckling är allt landsbygd utom större tätorter med en befolkning på mer än 25000 invånare. Landsbygdskommittén pekade särskilt ut de 23 mest glesbefolkade kommunerna i sina förslag. Ett bra första steg för landsbygdspolitiska nybörjare är att inse att skillnaderna är stora. Att prata om landsbygd-erna, som MP gör i sitt landsbygdspolitiska program, är klokt.

När jag besökte företaget Zetterbergs i Östervåla nyligen lyfte de fram att ett av problemen för deras möjlighet att expandera är att bristen på hyresbostäder på orten. Kommunstyrelsens ordförande i Gnosjö har framfört samma problematik. Inte ens näringslivet verkar lyckas övertyga affärsbankerna om att alla landsbygder inte är lika. Industrier växer på vissa orter, vill anställa, bostadsbyggandet hindras av att det blir omöjligt att få vettiga bostadslån. Boverket har nu kommit med förslaget om statliga topplån med kommunalt förlustansvar till ny- och ombyggnad av egnahem på landsbygden. Organisationen Småkom har föreslagit att statliga SBAB borde få ett landsbygdsuppdrag i ägardirektiv. Bostadsfrågan behöver lösas politiskt.

Miljöpartiets sympatisörer och väljare har något gemensamt – de prioriterar miljö och klimat, de tycker att man ska markera mot främlingsfientlighet och de förespråkar jämställdhet. Deras värderingar är mer gemensamma än bostadsorten, även om en hel del bor i städer. Att sympatisörerna är många i städerna borde inte behöva stå i vägen för att Miljöpartiet ska kunna växa som parti i hela landet, också på landet.

Förslagen om att sänka arbetsgivaravgifter, att förbättra kommunala skatteutjämningen, att låta skatter från vind- och vattenkraft stanna lokalt i kommunerna, att höja grundavdrag för boende i glesbygd, att se till att reseavdraget gynnar landsbygden, klara av klimatomställningen, säkra rent dricksvatten, göra Sverige mer självförsörjande på livsmedel, ge alla unga en bra utbildning, att skriva av studielånen, att möjliggöra distansutbildningar inom universiteten är utmärkta gröna förslag för en starkare utveckling på landsbygden.

Jag är ganska säker på att det inte är förslagen i sig, utan tonläge och ordval, tillsammans med lite andra faktorer som gör att Miljöpartiet har blivit en hackkyckling i den politiska hönsgården. Även om vi ändå inte skulle få så jättemånga fler sympatisörer på landsbygden, skulle vi behöva få bredare gehör för klimatomställningen. Tonläget måste normaliseras. Vi får bjuda till själva om detta ska hända.

Skambegreppen och miljömoralism har blivit något av klimatdebattens signum. Det personliga ansvarstagandet har växt till att bli en helig ko. Visst kan alla bidra, men det handlar inte om att skämmas! Jag tycker att miljömoralism kan bli rent enfaldigt. Alla kan ju dra ner på bilresandet. Vissa mer, andra mindre. Viktigt att vi ser på klimatomställningen som en gemensam utmaning, en solidarisk uppgift. Jag kan minska mina utsläpp mer, så kan den som bor på landsbygden faktiskt kunna ta bilen där den behövs. Ju mer vi klarar frivilligt, tillsammans – desto lättare kommer omställningen att gå.

Radikalitet sitter inte i kläderna, sa min mamma till mig när jag var tonåring. Jag förstod inte då.

___

Maria Gardfjell
Riksdagsledamot (MP). 1:e vice ordf Miljö- och jordbruksutskottet. Miljöpolitisk och Landsbygdspolitisk talesperson för Miljöpartiet de Gröna.

One comment

  • olov östlund

    Jag är inte så förtjust i den dystopiska bild som PO mfl för fram. Det finns många ”nya” jobb utanför stan som inte är agrala, tex Senseair i Delsbo där jag jobbar är världsledande i sitt gebit. Men bredband är viktigt för oss som inte bor så centralt som Delsbo. Tyvärr klipps det fasta nätet i snabb takt utan att en fungerande ersättningsnät. Det så kallade framtidens när via 4G teknik är ingen värdig ersättare ens för ADSL på koppar. I telefonens statliga barndom kostade det lika för alla att skaffa telefon. Numera beror det på marknaden om vi som bor utanför riksvägarna skall få tillgång till nätet. Själv tvingas jag åka 8,5 mil till jobbet och göra sånt som tidigare kunde klaras av via ADSL.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s