Förra helgen tog sig en ung högerextrem beväpnad man in i en moské i Norge. Som det verkar var det bara två äldre mäns rådiga och hjältemodiga ingripande som hindrade honom från att lyckas med avsikten att begå ett terrordåd, likt de i El Paso och Christchurch som han hyllat.
Denna händelse sker inte i ett vakuum. Hatet och hetsen mot muslimer är centralt för många av de nationalistiska och högerpopulistiska rörelser som är på frammarsch i både sociala medier och parlament över hela världen. Och muslimhatet växer långt utanför extremistmiljöerna, vilket nyligen tydligt illustrerades av den moderate riksdagsmannen Hanif Balis uppmaning att visa ”social intolerans” mot muslimer.
”Handlingar utförs inte bara med händerna eller med vapen. Att skriva något är en handling. Att sprida missaktning eller hat och uppmana till intolerans mot en grupp är en handling.”
För att vara tydlig så ser jag alltså ingen orsakskedja mellan Balis utfall mot muslimer och terrordådet i Norge. Men frågan om vilket ansvar de som, likt Bali, själva aldrig uppmanar till våld men underblåser hat mot utsatta grupper behöver ställas. Utgångspunkten måste ju alltid vara att man bara är ansvarig för sina egna handlingar, inte andras. Och att det även gäller människor man delar benämningar, åsikter eller fack med. Varför exempelvis ett skuldbeläggande av en beende busschaufför för mullors illdåd i Iran är förkastligt.
Men handlingar utförs inte bara med händerna eller med vapen. Att skriva något är en handling. Att sprida missaktning eller hat och uppmana till intolerans mot en grupp är en handling. Och ansvar är inte något man antingen har eller ej, utan i praktiken betydligt mer luddigt och flytande. Varje fientlig status eller tweet riktad mot muslimer, romer, svarta, judar eller hbtq-personer bidrar till att stärka de nätmiljöer där hatet frodas. Och där man sår hat brukar man få skörda våld. Lasermannen John Ausonius var exempelvis tydlig med att han inspirerades av Ny Demokratis utfall mot invandrare. Ansvaret för den enskilde blir så klart större ju kraftigare genomslag denne har och desto direktare orsakssamband som föreligger mellan ord och inspirerade våldshandlingar.
Hatet föder hot och våld
Historien har dessutom gång på gång visat oss vad som riskerar att ske när missaktning och hat får flöda fritt mot utsatta grupper. I Rwanda kallades tutsier ”kackerlackor” av radioprofiler. Deras ”följare” gick från ord till handling. I Nazityskland beskrevs judar som skyldiga till allt ont och alla problem som drabbade landet. Resultatet blev historiens värsta massmord. I Burma användes just sociala medier för att piska upp det hat mot Rohingyas som utmynnade i ett folkmord. Dessa är extremexempel, men även vardagskränkningar som att en kvinna i slöja blir förolämpad eller spottad på när hon kliver på tunnelbanan av någon som läst hur muslimer är ett hot mot Sverige är oacceptabla konsekvenser av hatet.
Jag fick nyligen frågan av satirikern Jens Ganman om jag anser att man har ansvar för sina följares (i sociala medier) handlingar. Sprider man missaktning i kanaler med stort genomslag så har man som sagt ett visst ansvar för vad de orden får för konsekvenser hos dem som följer och läser. Och om man på sina plattformar attackerar en person eller grupp och ens svans i tråden eller kommentarsfältet hoppar på attacken med grövre påhopp, förolämpningar, kanske hot, så blir ansvaret för det som skrivs där betydligt större. I alla fall om man inte markerar mot övertrampen och/eller blockar dem som använder det forum man ställt till förfogande mot det hatobjekt man har pekat ut. Även här är det så klart en fråga om gråskalor. Man kanske inte kan hålla efter varje otrevlig eller raljant kommentar (även om det vore önskvärt) men borde definitivt hantera de grövre övertrampen.
En underlåtenhet att agera
Jag ser en parallell till den juridiska synen på ansvar för underlåtenhet att agera. Det har man i normala fall inte, men om man befinner sig i ett sammanhang där man har en speciell ledarroll eller har initierat ett skeende så kan det även vara förenat med straffansvar att inte agera när en situation spårar ur. Sen anser jag nog att det moraliska ansvaret i detta fall liksom i så många andra är betydligt bredare än det (rätt smala) juridiska.
För att ta exempel som är lättare tillgängliga för den muslimhatande högern: Om exempelvis en imam ifrån sin Facebooksida attackerar judar eller homosexuella och folk i kommentarstråden går över till grova påhopp och uppmaningar till våld så har denne ett ansvar också för kommentarerna och de handlingar de inspirerar till, speciellt om man inte går in och säger ifrån eller emot. Det gäller också om det är en enskild person som attackeras, exempelvis om någon på sin sida skulle kritisera Bali och det i kommentarsfältet dyker upp uppmaningar att spöa skiten ur honom eller vandalisera hans bil. Detta ansvar för att stävja övergrepp på sina plattformar tycker jag alltså föreligger ÄVEN i de fall där trådstartaren har haft fog för sin attack eller kritik, men blir än större om trådstarten i sig utgör ett eget övergrepp.
En levande samhällsdebatt är av godo. Man måste kunna diskutera även känsliga ämnen, som invandring, hederskultur och risker med spridning av religiösa dogmer i samhället. Men med ord kommer ansvar. När någon övergår från att diskutera åsikter och värderingar till att attackera, skuldbelägga eller sprida hat mot utsatta grupper så bidrar denne till de stämningar som regelmässigt även leder till kränkningar och våld. För övrigt riskerar man även att stärka de internationella nätverk (senast beskrivna i New York Times) som sprider högerextremism med syfte att destabilisera Sverige. Och om man dessutom förser en ännu grövre följarsvans med en plattform där det indirekt uppmanas till eller fritt tillåts att sprida hat mot muslimer eller rasistisk dynga i allmänhet så växer ansvaret. Det vore välkommet om en del av alla arga, muslimfientliga, invandringskritiska och populistiska debattörer kunde ta lördagens terrordåd som en väckarklocka och påminnelse om vad hatet kan leda till.
___
Martin Marmgren, miljöpartist. Arbetar som polis.
Gillade du texten? Stötta oss genom att swisha till 123 314 5307.
Gillade du inte texten? Skriv en replik! Mejla info@gronopinion.com.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Grön Opinion 
Förra helgen tog sig en ung högerextrem beväpnad man in i en moské i Norge. Som det verkar var det bara två äldre mäns rådiga och hjältemodiga ingripande som hindrade honom från att lyckas med avsikten att begå ett terrordåd, likt de i El Paso och Christchurch som han hyllat.
Denna händelse sker inte i ett vakuum. Hatet och hetsen mot muslimer är centralt för många av de nationalistiska och högerpopulistiska rörelser som är på frammarsch i både sociala medier och parlament över hela världen. Och muslimhatet växer långt utanför extremistmiljöerna, vilket nyligen tydligt illustrerades av den moderate riksdagsmannen Hanif Balis uppmaning att visa ”social intolerans” mot muslimer.
För att vara tydlig så ser jag alltså ingen orsakskedja mellan Balis utfall mot muslimer och terrordådet i Norge. Men frågan om vilket ansvar de som, likt Bali, själva aldrig uppmanar till våld men underblåser hat mot utsatta grupper behöver ställas. Utgångspunkten måste ju alltid vara att man bara är ansvarig för sina egna handlingar, inte andras. Och att det även gäller människor man delar benämningar, åsikter eller fack med. Varför exempelvis ett skuldbeläggande av en beende busschaufför för mullors illdåd i Iran är förkastligt.
Men handlingar utförs inte bara med händerna eller med vapen. Att skriva något är en handling. Att sprida missaktning eller hat och uppmana till intolerans mot en grupp är en handling. Och ansvar är inte något man antingen har eller ej, utan i praktiken betydligt mer luddigt och flytande. Varje fientlig status eller tweet riktad mot muslimer, romer, svarta, judar eller hbtq-personer bidrar till att stärka de nätmiljöer där hatet frodas. Och där man sår hat brukar man få skörda våld. Lasermannen John Ausonius var exempelvis tydlig med att han inspirerades av Ny Demokratis utfall mot invandrare. Ansvaret för den enskilde blir så klart större ju kraftigare genomslag denne har och desto direktare orsakssamband som föreligger mellan ord och inspirerade våldshandlingar.
Hatet föder hot och våld
Historien har dessutom gång på gång visat oss vad som riskerar att ske när missaktning och hat får flöda fritt mot utsatta grupper. I Rwanda kallades tutsier ”kackerlackor” av radioprofiler. Deras ”följare” gick från ord till handling. I Nazityskland beskrevs judar som skyldiga till allt ont och alla problem som drabbade landet. Resultatet blev historiens värsta massmord. I Burma användes just sociala medier för att piska upp det hat mot Rohingyas som utmynnade i ett folkmord. Dessa är extremexempel, men även vardagskränkningar som att en kvinna i slöja blir förolämpad eller spottad på när hon kliver på tunnelbanan av någon som läst hur muslimer är ett hot mot Sverige är oacceptabla konsekvenser av hatet.
Jag fick nyligen frågan av satirikern Jens Ganman om jag anser att man har ansvar för sina följares (i sociala medier) handlingar. Sprider man missaktning i kanaler med stort genomslag så har man som sagt ett visst ansvar för vad de orden får för konsekvenser hos dem som följer och läser. Och om man på sina plattformar attackerar en person eller grupp och ens svans i tråden eller kommentarsfältet hoppar på attacken med grövre påhopp, förolämpningar, kanske hot, så blir ansvaret för det som skrivs där betydligt större. I alla fall om man inte markerar mot övertrampen och/eller blockar dem som använder det forum man ställt till förfogande mot det hatobjekt man har pekat ut. Även här är det så klart en fråga om gråskalor. Man kanske inte kan hålla efter varje otrevlig eller raljant kommentar (även om det vore önskvärt) men borde definitivt hantera de grövre övertrampen.
En underlåtenhet att agera
Jag ser en parallell till den juridiska synen på ansvar för underlåtenhet att agera. Det har man i normala fall inte, men om man befinner sig i ett sammanhang där man har en speciell ledarroll eller har initierat ett skeende så kan det även vara förenat med straffansvar att inte agera när en situation spårar ur. Sen anser jag nog att det moraliska ansvaret i detta fall liksom i så många andra är betydligt bredare än det (rätt smala) juridiska.
För att ta exempel som är lättare tillgängliga för den muslimhatande högern: Om exempelvis en imam ifrån sin Facebooksida attackerar judar eller homosexuella och folk i kommentarstråden går över till grova påhopp och uppmaningar till våld så har denne ett ansvar också för kommentarerna och de handlingar de inspirerar till, speciellt om man inte går in och säger ifrån eller emot. Det gäller också om det är en enskild person som attackeras, exempelvis om någon på sin sida skulle kritisera Bali och det i kommentarsfältet dyker upp uppmaningar att spöa skiten ur honom eller vandalisera hans bil. Detta ansvar för att stävja övergrepp på sina plattformar tycker jag alltså föreligger ÄVEN i de fall där trådstartaren har haft fog för sin attack eller kritik, men blir än större om trådstarten i sig utgör ett eget övergrepp.
En levande samhällsdebatt är av godo. Man måste kunna diskutera även känsliga ämnen, som invandring, hederskultur och risker med spridning av religiösa dogmer i samhället. Men med ord kommer ansvar. När någon övergår från att diskutera åsikter och värderingar till att attackera, skuldbelägga eller sprida hat mot utsatta grupper så bidrar denne till de stämningar som regelmässigt även leder till kränkningar och våld. För övrigt riskerar man även att stärka de internationella nätverk (senast beskrivna i New York Times) som sprider högerextremism med syfte att destabilisera Sverige. Och om man dessutom förser en ännu grövre följarsvans med en plattform där det indirekt uppmanas till eller fritt tillåts att sprida hat mot muslimer eller rasistisk dynga i allmänhet så växer ansvaret. Det vore välkommet om en del av alla arga, muslimfientliga, invandringskritiska och populistiska debattörer kunde ta lördagens terrordåd som en väckarklocka och påminnelse om vad hatet kan leda till.
___
Martin Marmgren, miljöpartist. Arbetar som polis.
Gillade du texten? Stötta oss genom att swisha till 123 314 5307.
Gillade du inte texten? Skriv en replik! Mejla info@gronopinion.com.
Dela det här:
Gilla detta: