När Nya Zeelands ursprungsbefolkning, maorierna, för ungefär 1000 år sedan anlände till öarna blev det startskottet för en massutrotning av djurarter som idag innebär att det nästan inte finns några inhemska arter kvar där. Att förstöra ekosystemet tog några generationer, att återställa den skulle ta 50 miljoner år. Det är alltså 250 gånger längre än vad människan överhuvudtaget har funnits.
Ingen särskild skugga ska väl egentligen falla över
maorierna, de gjorde ungefär vad människan har gjort vart den än har kommit. Med
sin överlägsna samarbetsförmåga och uppfinningsrikedom har man kunnat döda
långt fler djur än vad övriga arter har mäktat med. I synnerhet stora, lite
långsamma djur (tänk mammutar eller dronter) har varit populära bytesdjur och
eftersom de i allmänhet fortplantar sig långsamt kan deras antal reduceras
snabbt inom bara ett par generationer.
Nya Zeeland: vacker förstörelse.
Före jordbruksrevolutionen fanns det cirka fem miljoner invånare på jorden, idag är vi runt 7,7 miljarder. Bara idag förväntas befolkningen öka med 150 000 invånare, nästan två i sekunden. Spåren syns förstås över hela planeten. Till exempel är i princip hela Kontinentaleuropas natur är ett resultat av århundraden av miljöförstöring. Fast vi tänker inte på det på det sättet, eftersom det mesta skedde för hundratals och tusentals år sedan i form av sådant som skogsskövling, jordbruk, eller utdikning. Det är evigheter sen ur ett mänskligt perspektiv, men alldeles nyligen för många av ekosystemen.
Vår oförmåga att leva hållbart har accelererat i och med den
industriella revolutionen och än mer de senaste decennierna. Vi riskerar nu att
grillas eller dränkas levande på grund av utsläpp som till största delen har
gjorts efter Thomas Ravellis straffräddning i VM -94. Man kan väl säga att
cirkeln sluts, vi kan inom några generationer gå mammutens öde till möte, fast
vi är våra egna banemän.
Med årtusenden av mänsklig förstörelse i åtanke känns den dagliga politiken för en hållbar värld futtig. Några ören i höjd bensinskatt, några planterade träd eller några plastpåsar färre i haven. Alltför ofta tänker jag att det är som att försöka stoppa en atlantångare genom att blåsa såpbubblor på den. Men vad alternativet till att fortsätta försöka är, det vet jag inte.
____
Anders Nilsson, psykolog, miljöpartist och redaktör på Grön Opinion.
Nås på anders (a) gronopinion.com
Gillade du texten? Våra texter är gratis för läsarna. Stötta oss genom att swisha till 123 314 5307. Gillade du inte texten? Skriv en replik och skicka till info (a) gronopinion.com
Grön Opinion 
När Nya Zeelands ursprungsbefolkning, maorierna, för ungefär 1000 år sedan anlände till öarna blev det startskottet för en massutrotning av djurarter som idag innebär att det nästan inte finns några inhemska arter kvar där. Att förstöra ekosystemet tog några generationer, att återställa den skulle ta 50 miljoner år. Det är alltså 250 gånger längre än vad människan överhuvudtaget har funnits.
Ingen särskild skugga ska väl egentligen falla över maorierna, de gjorde ungefär vad människan har gjort vart den än har kommit. Med sin överlägsna samarbetsförmåga och uppfinningsrikedom har man kunnat döda långt fler djur än vad övriga arter har mäktat med. I synnerhet stora, lite långsamma djur (tänk mammutar eller dronter) har varit populära bytesdjur och eftersom de i allmänhet fortplantar sig långsamt kan deras antal reduceras snabbt inom bara ett par generationer.
Före jordbruksrevolutionen fanns det cirka fem miljoner invånare på jorden, idag är vi runt 7,7 miljarder. Bara idag förväntas befolkningen öka med 150 000 invånare, nästan två i sekunden. Spåren syns förstås över hela planeten. Till exempel är i princip hela Kontinentaleuropas natur är ett resultat av århundraden av miljöförstöring. Fast vi tänker inte på det på det sättet, eftersom det mesta skedde för hundratals och tusentals år sedan i form av sådant som skogsskövling, jordbruk, eller utdikning. Det är evigheter sen ur ett mänskligt perspektiv, men alldeles nyligen för många av ekosystemen.
Vår oförmåga att leva hållbart har accelererat i och med den industriella revolutionen och än mer de senaste decennierna. Vi riskerar nu att grillas eller dränkas levande på grund av utsläpp som till största delen har gjorts efter Thomas Ravellis straffräddning i VM -94. Man kan väl säga att cirkeln sluts, vi kan inom några generationer gå mammutens öde till möte, fast vi är våra egna banemän.
Med årtusenden av mänsklig förstörelse i åtanke känns den dagliga politiken för en hållbar värld futtig. Några ören i höjd bensinskatt, några planterade träd eller några plastpåsar färre i haven. Alltför ofta tänker jag att det är som att försöka stoppa en atlantångare genom att blåsa såpbubblor på den. Men vad alternativet till att fortsätta försöka är, det vet jag inte.
____
Anders Nilsson, psykolog, miljöpartist och redaktör på Grön Opinion.
Nås på anders (a) gronopinion.com
Gillade du texten? Våra texter är gratis för läsarna. Stötta oss genom att swisha till 123 314 5307. Gillade du inte texten? Skriv en replik och skicka till info (a) gronopinion.com
Dela det här:
Gilla detta: