Idag deltog jag i en liten demonstration för klimatet i Turkiets huvudstad Ankara. I en park i en rondell hade ett 50-tal demonstranter samlats för att föra klimatets talan i det inre av Anatolien, medan uttråkade kravallpoliser och förvånade taxichaufförer tittade på. Det är förstås en liten spillra i jämförelse med de miljonmarscher som hålls världen över, men ändå hoppfullt i Erdogans Turkiet, där yttrandefriheten är starkt begränsad och miljöfrågorna lågt prioriterade.
Klimatdemonstration i Ankara. Foto: Anders Nilsson
Det går inte att sluta imponeras av den enorma folkrörelse som Greta Thunberg har skapat, inte bara på Manhattan och på Söder utan även i länder som Förenade Arabemiraten, Zimbabwe och Uzbekistan. Fridays for Future är förmodligen en av de mest globala rörelserna någonsin och den verkar växa för var dag.
Det här är inte Rosa bandet
I mitt sociala medier-flöde är det inte bara miljöveteraner som delar filmer med Greta Thunberg, utan också personer som sannolikt sällan anstränger sig för miljön eller överväger klimatet när de röstar. Greta Thunberg blir en person att hänga upp sitt hopp på, trots att hennes budskap är det motsatta: det här kommer inte att lösa sig av sig självt.
Det positiva med en folkrörelse, även om många mest är passiva deltagare, är att det kan sätta press på politiker och andra makthavare. Klimatfrågan är dock inte en folkrörelse med ett enskilt fokus som till exempel Rosa bandet: det är en fråga som ställer frågor kring vår hela livsstil och vars lösning kan se ut på lite olika sätt, samt att den förstås kan ställa krav på ganska impopulära reformer. När det väl kommer till kritan är stödet för nödvändiga klimatåtgärder ofta sviktande, även bland en del av de som i teorin stödjer klimatkampen.
Vare sig det gäller Erdogan eller Kristersson kan vi lita på att deras klimatengagemang räcker tillräckligt långt. Däremot kan det momentum som en folkrörelse skapar göra att frågan blir viktig även för de politiker som hittills har visat ett ljummet intresse för frågan. Då kan vi få ett momentum även bland de som beslutar.
____
Anders Nilsson, psykolog, miljöpartist och redaktör på Grön Opinion.
Nås på anders (a) gronopinion.com
Gillade du texten? Våra texter är gratis för läsarna. Stötta oss genom att swisha till 123 314 5307. Gillade du inte texten? Skriv en replik och skicka till info (a) gronopinion.com
Grön Opinion 
Idag deltog jag i en liten demonstration för klimatet i Turkiets huvudstad Ankara. I en park i en rondell hade ett 50-tal demonstranter samlats för att föra klimatets talan i det inre av Anatolien, medan uttråkade kravallpoliser och förvånade taxichaufförer tittade på. Det är förstås en liten spillra i jämförelse med de miljonmarscher som hålls världen över, men ändå hoppfullt i Erdogans Turkiet, där yttrandefriheten är starkt begränsad och miljöfrågorna lågt prioriterade.
Det går inte att sluta imponeras av den enorma folkrörelse som Greta Thunberg har skapat, inte bara på Manhattan och på Söder utan även i länder som Förenade Arabemiraten, Zimbabwe och Uzbekistan. Fridays for Future är förmodligen en av de mest globala rörelserna någonsin och den verkar växa för var dag.
Det här är inte Rosa bandet
I mitt sociala medier-flöde är det inte bara miljöveteraner som delar filmer med Greta Thunberg, utan också personer som sannolikt sällan anstränger sig för miljön eller överväger klimatet när de röstar. Greta Thunberg blir en person att hänga upp sitt hopp på, trots att hennes budskap är det motsatta: det här kommer inte att lösa sig av sig självt.
Det positiva med en folkrörelse, även om många mest är passiva deltagare, är att det kan sätta press på politiker och andra makthavare. Klimatfrågan är dock inte en folkrörelse med ett enskilt fokus som till exempel Rosa bandet: det är en fråga som ställer frågor kring vår hela livsstil och vars lösning kan se ut på lite olika sätt, samt att den förstås kan ställa krav på ganska impopulära reformer. När det väl kommer till kritan är stödet för nödvändiga klimatåtgärder ofta sviktande, även bland en del av de som i teorin stödjer klimatkampen.
Glappet mellan politiken och vetenskapen
I Sverige har den nya folkrörelsen än så länge inte fått någon märkbar effekt på politiken: när Ulf Kristersson inte bränner årets koldioxidbudget på en kändisfest i Israel vurmar han för sänkta koldioxidskatter och slopat klimatbistånd, Centern kämpar för sänkta bensinskatter och Socialdemokraterna slåss med näbbar och klor för att man ska få köra även de allra smutsigaste bilarna i Stockholms innerstad medan MP fortsätter att skvalpa kring fem procents väljarstöd. Höstbudgeten innebär visserligen den största miljösatsningen någonsin, men är långt ifrån tillräcklig om vi ska nå Sveriges klimatmål. Glappet mellan forskningens rekommendationer och politikernas agerande är deprimerande stort.
Vare sig det gäller Erdogan eller Kristersson kan vi lita på att deras klimatengagemang räcker tillräckligt långt. Däremot kan det momentum som en folkrörelse skapar göra att frågan blir viktig även för de politiker som hittills har visat ett ljummet intresse för frågan. Då kan vi få ett momentum även bland de som beslutar.
____
Anders Nilsson, psykolog, miljöpartist och redaktör på Grön Opinion.
Nås på anders (a) gronopinion.com
Gillade du texten? Våra texter är gratis för läsarna. Stötta oss genom att swisha till 123 314 5307. Gillade du inte texten? Skriv en replik och skicka till info (a) gronopinion.com
Dela det här:
Gilla detta: