Under coronapandemin har det efterfrågats och genomförts omfattande inskränkningar i människors liv för mota virusets framfart. När klimatkrisen ska hanteras möts dock minsta lilla reform av ett massivt motstånd. Vad beror det på?
I en intervju med DN för några veckor sedan hävdade författaren och professorn Jared Diamond att den pågående coronapandemin visserligen ska tas på största allvar, men att nästa pandemi kan leda till miljontals, snarare än hundratusentals, döda. Trots det konstaterade han att klimatkrisen är betydligt värre, den kommer bokstavligt talat att döda oss alla.
Diamond är inte vem som helst. Med dubbla professurer, Pulitzerpris och ett knippe bästsäljande böcker om mänsklighetens historia rankas han ofta som en av vår tids viktigaste intellektuella. Många av hans böcker handlar om de komplexa orsaker som samspelar för att få mänskliga samhällen att frodas, stagnera eller kollapsa. Virus, naturresurser och klimat är återkommande teman. Mitt i den värsta pandemin på åtminstone en livstid oroar sig denne 82-åring alltså för klimatet.
Det kanske mest häpnadsväckande med coronapandemin är vilka extraordinära insatser som människor och regeringar ändå har genomfört. Regeringar har presenterat oöverträffade räddningspaket och beordrat att samhällen snudd på ska stänga ner verksamheten helt, ofta på ett ganska svajigt vetenskapligt underlag. Människor har i land efter land accepterat att livet inte kan fortsätta som vanligt och en masse förändrat sina vanor på ett sätt som främst kan jämföras med hur människor kan agera vid krigstillstånd. I länder med en mjukare linje, som Sverige, har många debattörer efterfrågat betydligt strängare åtgärder och rejäla inskränkningar i människors vardag.
Det är glädjande att de allra flesta vill ställa upp för ett högre syfte när det verkligen krävs. Men det är också paradoxalt att den på längre sikt betydligt allvarligare krisen, klimatkrisen, inte lyckas mana till närmelsevis samma uppoffringar. Även relativt milda åtgärder för miljön, säg dubbdäcksförbud på Hornsgatan i Stockholm, möts av ramaskrin av samma personer som nu vill stänga hela samhället. Det finns beräkningar som visar att uppemot 8000 svenskar dör av luftföroreningar varje år, betydligt fler än som tros komma att dö av corona. Ändå brukar det anses värt det för att vi ska kunna köra vilka bilar som helst, var som helst och när som helst. En flygskatt för klimatet ses som ett alexanderhugg mot allt vi håller kärt, men en flygbransch på kollapsens rand är ett rimligt pris för att hantera coronapandemin.
Sannolikt beror dubbelmoralen på det akuta och konkreta hot som corona ändå innebär och att relativt kortvariga insatser förväntas minska dödstalen avsevärt. Klimatkrisen riskerar att radera mänskligt liv som vi känner det inom några generationer, men det är tillräckligt avlägset och komplext för att de flesta ska leva på ungefär som vanligt idag. Klimatförändringarna sker i ett hisnande tempo, men tiden mäts i decennier snarare än i veckor.
Samtidigt kan coronakrisen innebära en välkommen omvärdering av vad som är möjligt och vad som är viktigt. Det är möjligt att radikalt förändra våra samhällen för att möta hot mot vår existens och det allt det vi har vant oss vid är viktigt är inte nödvändigtvis det. Diamond tänker att alla framtida val kommer att handla om klimatet. Fan tro’t. Men kanske kan coronakrisen bli en generalrepetition för hur vi – samhällen, individer, organisationer – behöver hantera den större krisen.
____
Anders Nilsson, miljöpartist och redaktör på Grön Opinion.
Nås på anders (a) gronopinion.com
Gillade du texten? Våra texter är gratis för läsarna. Stötta oss genom att swisha till 123 314 5307. Gillade du inte texten? Skriv en replik och skicka till info (a) gronopinion.com
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Grön Opinion 
Under coronapandemin har det efterfrågats och genomförts omfattande inskränkningar i människors liv för mota virusets framfart. När klimatkrisen ska hanteras möts dock minsta lilla reform av ett massivt motstånd. Vad beror det på?
I en intervju med DN för några veckor sedan hävdade författaren och professorn Jared Diamond att den pågående coronapandemin visserligen ska tas på största allvar, men att nästa pandemi kan leda till miljontals, snarare än hundratusentals, döda. Trots det konstaterade han att klimatkrisen är betydligt värre, den kommer bokstavligt talat att döda oss alla.
Diamond är inte vem som helst. Med dubbla professurer, Pulitzerpris och ett knippe bästsäljande böcker om mänsklighetens historia rankas han ofta som en av vår tids viktigaste intellektuella. Många av hans böcker handlar om de komplexa orsaker som samspelar för att få mänskliga samhällen att frodas, stagnera eller kollapsa. Virus, naturresurser och klimat är återkommande teman. Mitt i den värsta pandemin på åtminstone en livstid oroar sig denne 82-åring alltså för klimatet.
Det kanske mest häpnadsväckande med coronapandemin är vilka extraordinära insatser som människor och regeringar ändå har genomfört. Regeringar har presenterat oöverträffade räddningspaket och beordrat att samhällen snudd på ska stänga ner verksamheten helt, ofta på ett ganska svajigt vetenskapligt underlag. Människor har i land efter land accepterat att livet inte kan fortsätta som vanligt och en masse förändrat sina vanor på ett sätt som främst kan jämföras med hur människor kan agera vid krigstillstånd. I länder med en mjukare linje, som Sverige, har många debattörer efterfrågat betydligt strängare åtgärder och rejäla inskränkningar i människors vardag.
Det är glädjande att de allra flesta vill ställa upp för ett högre syfte när det verkligen krävs. Men det är också paradoxalt att den på längre sikt betydligt allvarligare krisen, klimatkrisen, inte lyckas mana till närmelsevis samma uppoffringar. Även relativt milda åtgärder för miljön, säg dubbdäcksförbud på Hornsgatan i Stockholm, möts av ramaskrin av samma personer som nu vill stänga hela samhället. Det finns beräkningar som visar att uppemot 8000 svenskar dör av luftföroreningar varje år, betydligt fler än som tros komma att dö av corona. Ändå brukar det anses värt det för att vi ska kunna köra vilka bilar som helst, var som helst och när som helst. En flygskatt för klimatet ses som ett alexanderhugg mot allt vi håller kärt, men en flygbransch på kollapsens rand är ett rimligt pris för att hantera coronapandemin.
Sannolikt beror dubbelmoralen på det akuta och konkreta hot som corona ändå innebär och att relativt kortvariga insatser förväntas minska dödstalen avsevärt. Klimatkrisen riskerar att radera mänskligt liv som vi känner det inom några generationer, men det är tillräckligt avlägset och komplext för att de flesta ska leva på ungefär som vanligt idag. Klimatförändringarna sker i ett hisnande tempo, men tiden mäts i decennier snarare än i veckor.
Samtidigt kan coronakrisen innebära en välkommen omvärdering av vad som är möjligt och vad som är viktigt. Det är möjligt att radikalt förändra våra samhällen för att möta hot mot vår existens och det allt det vi har vant oss vid är viktigt är inte nödvändigtvis det. Diamond tänker att alla framtida val kommer att handla om klimatet. Fan tro’t. Men kanske kan coronakrisen bli en generalrepetition för hur vi – samhällen, individer, organisationer – behöver hantera den större krisen.
____
Anders Nilsson, miljöpartist och redaktör på Grön Opinion.
Nås på anders (a) gronopinion.com
Gillade du texten? Våra texter är gratis för läsarna. Stötta oss genom att swisha till 123 314 5307. Gillade du inte texten? Skriv en replik och skicka till info (a) gronopinion.com
Dela det här:
Gilla detta: