Vi behöver tänka nytt i den svenska integrationspolitiken. Vi behöver pröva privat sponsring av flyktingar som ett komplement till det statliga ansvaret. Systemet har prövats i en rad jämförbara länder och resultaten är upplyftande – de flyktingar som är uppbackade av privata sponsorer har en betydligt större chans att klara sig bra i det nya land de kommer till. Det är inte särskilt förvånande – mellanmänskliga kontakter är oslagbara som väg in i ett samhälle.
Den ständigt pågående flyktingkrisen utgör en smärtsam påminnelse av hur många människor som mot sin vilja tvingas lämna sina hem på flykt undan krig och förtryck. Sverige har länge varit ett av de länder som erbjudit skydd åt en del av de som har flytt och för mig är det självklart att det är arv att vårda.
När flykten är avslutad påbörjas integrationsarbetet in i det svenska samhället. För en del är det en snabb process och tiden till att få arbete har kortats väsentligt de senaste åren. Men det är uppenbart att det svenska systemet inte räcker till i alla fall. Många nyanlända fastnar i långvarig arbetslöshet och har svårt att få ett ordentligt fotfäste i det svenska samhället. Systemet där stora grupper flyktingar hamnar i kommuner med stor utflyttning, få arbetstillfällen och en ansträngd ekonomi underlättar inte heller möjligheterna att etablera sig i samhället. Ofta sätts fokus på individen (varför integreras de inte?) när vi istället borde fundera på hur vi kan förändra vårt sätt att ta emot flyktingar.
Lär av Kanada
För att förbättra integrationen till det svenska samhället behöver vi tänka nytt. Ett förslag är att komplettera det nuvarande systemet där staten och kommunerna har hela ansvaret med ett system för privat sponsring av flyktingar. Det är ett system som sedan 1970-talet har funnits på plats i Kanada och resultaten har varit så pass goda att systemet har kopierats av Storbritannien, Nederländerna, Australien och Nya Zeeland.
Privat flyktingsponsring innebär att en grupp frivilliga – en församling, en välgörenhetsorganisation eller bara en grupp vänner – förbinder sig att betala för några års uppehälle, engagera sig i språkutbildning och hjälpa till att hitta bostad och försörjning. I Kanada har flyktingar som kommit via privat sponsring lyckats bättre med integrationen än de som har kommit via statens egna program. Den troligaste förklaringen är att mellanmänskliga kontakter är en bättre grund för att lära sig ett språk och hitta ett jobb än vad kontakter med myndigheter är. Redan idag står de civila samhället för en betydande del av integrationsarbetet och det finns en stor vana och erfarenhet att hantera både de svårigheter och möjligheter som den här typen av arbete innebär.
Integration är mer än arbete
För orter med vikande befolkning kan det vara ett mycket välkommet tillskott med nyanlända, men det bygger på att det finns en möjlighet till ett välordnat mottagande. De boende på en ort vet oftast betydligt bättre hur och när man bäst integreras i lokalsamhället än vad statens myndigheter gör. Integration handlar inte bara om arbete och språkförståelse utan också en förståelse för ett samhälles lagar, sätt att fungera och hur dess kultur ser ut. Den förståelsen underlättas om människor möts som privatpersoner, snarare än som myndighetsutövare eller klient.
Tanken är inte att privat flyktingsponsring skulle ersätta den flyktingmottagning som finns idag utan att det skulle utgöra ett komplement. Staten och kommunerna kommer att fortsätta behöva ta ett stort ansvar för mottagandet av flyktingar och för integrationen. Men jag är övertygad om att privat sponsring av flyktingar kan vara en viktig pusselbit för att göra integrationen lite lättare och Sverige lite bättre.
Anders Nilsson, miljöpartist och redaktör på Grön Opinion.
Nås på anders (a) gronopinion.com
Gillade du texten? Våra texter är gratis för läsarna. Stötta oss genom att swisha till 123 314 5307. Gillade du inte texten? Skriv en replik och skicka till info (a) gronopinion.com
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Grön Opinion 
Vi behöver tänka nytt i den svenska integrationspolitiken. Vi behöver pröva privat sponsring av flyktingar som ett komplement till det statliga ansvaret. Systemet har prövats i en rad jämförbara länder och resultaten är upplyftande – de flyktingar som är uppbackade av privata sponsorer har en betydligt större chans att klara sig bra i det nya land de kommer till. Det är inte särskilt förvånande – mellanmänskliga kontakter är oslagbara som väg in i ett samhälle.
Den ständigt pågående flyktingkrisen utgör en smärtsam påminnelse av hur många människor som mot sin vilja tvingas lämna sina hem på flykt undan krig och förtryck. Sverige har länge varit ett av de länder som erbjudit skydd åt en del av de som har flytt och för mig är det självklart att det är arv att vårda.
När flykten är avslutad påbörjas integrationsarbetet in i det svenska samhället. För en del är det en snabb process och tiden till att få arbete har kortats väsentligt de senaste åren. Men det är uppenbart att det svenska systemet inte räcker till i alla fall. Många nyanlända fastnar i långvarig arbetslöshet och har svårt att få ett ordentligt fotfäste i det svenska samhället. Systemet där stora grupper flyktingar hamnar i kommuner med stor utflyttning, få arbetstillfällen och en ansträngd ekonomi underlättar inte heller möjligheterna att etablera sig i samhället. Ofta sätts fokus på individen (varför integreras de inte?) när vi istället borde fundera på hur vi kan förändra vårt sätt att ta emot flyktingar.
Lär av Kanada
För att förbättra integrationen till det svenska samhället behöver vi tänka nytt. Ett förslag är att komplettera det nuvarande systemet där staten och kommunerna har hela ansvaret med ett system för privat sponsring av flyktingar. Det är ett system som sedan 1970-talet har funnits på plats i Kanada och resultaten har varit så pass goda att systemet har kopierats av Storbritannien, Nederländerna, Australien och Nya Zeeland.
Privat flyktingsponsring innebär att en grupp frivilliga – en församling, en välgörenhetsorganisation eller bara en grupp vänner – förbinder sig att betala för några års uppehälle, engagera sig i språkutbildning och hjälpa till att hitta bostad och försörjning. I Kanada har flyktingar som kommit via privat sponsring lyckats bättre med integrationen än de som har kommit via statens egna program. Den troligaste förklaringen är att mellanmänskliga kontakter är en bättre grund för att lära sig ett språk och hitta ett jobb än vad kontakter med myndigheter är. Redan idag står de civila samhället för en betydande del av integrationsarbetet och det finns en stor vana och erfarenhet att hantera både de svårigheter och möjligheter som den här typen av arbete innebär.
Integration är mer än arbete
För orter med vikande befolkning kan det vara ett mycket välkommet tillskott med nyanlända, men det bygger på att det finns en möjlighet till ett välordnat mottagande. De boende på en ort vet oftast betydligt bättre hur och när man bäst integreras i lokalsamhället än vad statens myndigheter gör. Integration handlar inte bara om arbete och språkförståelse utan också en förståelse för ett samhälles lagar, sätt att fungera och hur dess kultur ser ut. Den förståelsen underlättas om människor möts som privatpersoner, snarare än som myndighetsutövare eller klient.
Tanken är inte att privat flyktingsponsring skulle ersätta den flyktingmottagning som finns idag utan att det skulle utgöra ett komplement. Staten och kommunerna kommer att fortsätta behöva ta ett stort ansvar för mottagandet av flyktingar och för integrationen. Men jag är övertygad om att privat sponsring av flyktingar kan vara en viktig pusselbit för att göra integrationen lite lättare och Sverige lite bättre.
Anders Nilsson, miljöpartist och redaktör på Grön Opinion.
Nås på anders (a) gronopinion.com
Gillade du texten? Våra texter är gratis för läsarna. Stötta oss genom att swisha till 123 314 5307. Gillade du inte texten? Skriv en replik och skicka till info (a) gronopinion.com
Dela det här:
Gilla detta: