– Det är alldeles för farligt för såna som dig.
– Fast de jämnåriga på skolan mittemot får ju göra vad de vill på rasterna. Varför får inte vi det då?
– Därför att ni är HANDIKAPPADE! Det är inte de.
Det var alltid så hon motiverade det. Hon elevassistenten när jag gick i högstadiet. Hon som alltid ville bestämma vad vi rörelsehindrade elever skulle göra på rasterna. I det här fallet försökte hon motivera varför skolan hade en regel som sa att vi elever inte fick lämna skolbyggnaden under rasterna, samtidigt som vi såg hur de icke-rörelsehindrade eleverna på skolan mittemot fick springa ända bort till centrum på rasterna, utan att det var några problem. För mig var det väldigt märkligt att man fick gå bort till centrum om man inte hade någon funktionsnedsättning, men om man hade det, ja då var man tvungen att sitta inlåst på skolan hela dagen. Men när jag frågade fick jag inte några bra svar om varför skolan hade regeln. Hon svarade bara att det var för att vi var ”handikappade”.
Det är först i vuxen ålder som jag har förstått varför regeln fanns. I skolåldern kände jag att min omgivning hela tiden särbehandlade och betedde sig kränkande mot mig. Men jag trodde det var någonting naturligt. Jag trodde ända upp i vuxen ålder att det inte fanns några andra sätt att behandla rörelsehindrade på, än genom metoder som var nedvärderande. Idag vet jag att det där som inte kändes bra. Det som jag trodde att jag skulle tvingas stå ut med för all framtid. Det var ingenting naturligt. Det var i själva verket en struktur och ett förhållningssätt som vi människor själva har hittat på. Den strukturen kallas för funkofobi.
När Förbundet Unga Rörelsehindrade och Novus för några år sedan gjorde en undersökning om svenskarnas kunskaper om funkofobi, visade det sig att 78 % inte ens hade hört talas om ordet. Det förvånade mig dock inte. Medan nyheterna rapporterar nästan dagligen, eller åtminstone veckovis, om olika former av sexism, rasism och homofobi, så undgår funkofobin rampljuset helt och hållet. Detta trots att studier från USA och England gång på gång visar att funkofobi har uppenbara likheter med just rasism, sexism och homofobi, och inte sällan dessutom är mer vanligt förekommande (se till exempel: https://study.com/academy/lesson/ableism-definition-examples.html).
En sökning på regeringens hemsida visar att ordet rasism förekommer 408 gånger, ordet sexism 30 gånger och ordet homofobi 63 gånger. Funkofobi nämns endast tre gånger. Siffrorna är då dessutom lite missvisande eftersom det finns många synonymer som man kan beskriva rasism, sexism och homofobi med och som troligen också förekommer på regeringens hemsida. Jag är mycket tveksam till om det förekommer omskrivningar kring funkofobi på det sättet, av den enkla anledningen att regeringen inte bedriver något riktat arbete emot funkofobi.
Viktigt att komma ihåg är att politiskt arbete mot funkofobi inte är densamma som funktionshinderpolitik överlag. Regeringen har en massiv funktionshinderpolitik, men den riktar i huvudsak in sig på ekonomiska och välfärdspolitiska reformer. LSS, sjukförsäkringar, tillgängliga arbetsplatser, hjälpmedel och särskilt stöd i skolan är exempel på funktionshinderpolitik som inte har någon tydlig koppling till funkofobi. Funkofobi betyder enligt Svenska Akademiens ordlista ”fördomar mot personer med funktionsnedsättning” och är i huvudsak tillämpligt på direkta sociala situationer eller situationer där man interpersonellt behandlar en person med funktionsnedsättning kränkande. Situationer som den med elevassistenten i ovan exempel, hon som bestämde att rörelsehindrade elever skulle vara inlåsta på skolan under rasterna, de finns det idag ingen samlad politisk ambition för att bekämpa grunderna till. Varje dag tvingas personer med funktionsnedsättning utstå kränkningar, fördomsfulla bemötanden och stigmatisering utan att det får konsekvenser politiskt.
Det är uppenbart att diskrimineringslagen inte är tillräcklig och inte heller kan tillämpas på sociala situationer privatpersoner emellan i vardagen. Och även om den kan tillämpas på vissa fall så måste vi ändock jobba politiskt med att förebygga diskriminering baserad på funkofobi. Men en politik som går till botten med funkofobins grundorsaker är fortfarande ett blankt blad i svensk kontext. Vi behöver inleda ett politiskt arbete emot den kollektivt rådande uppfattningen om den funktionshindrade kroppen som svag, hjälplös, sjuk, inkompetent och passiv. Det är den typen av förutfattade meningar som lägger grunden till ett vi-och-dom-tänk. Ett vi-och-dom-tänk som sedan avspeglar människors kränkande handlande mot sina medmänniskor.
Vi behöver en politik för att motverka och förebygga funkofobi just för att några av framtidens barn ska slippa fråga varför specifikt dem inte får gå ut på rasten och på det få svaret ”Därför att ni är HANDIKAPPADE, det är inte de”.
Tiemon Okojevoh, miljöpartistisk debattör och juridikstuderande.
Vill du bidra med en egen text till Grön opinion? Mejla info (a) gronopinion.com. Du kan också stötta oss genom att swisha till 123 314 5307.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Grön Opinion 
– Det är alldeles för farligt för såna som dig.
– Fast de jämnåriga på skolan mittemot får ju göra vad de vill på rasterna. Varför får inte vi det då?
– Därför att ni är HANDIKAPPADE! Det är inte de.
Det var alltid så hon motiverade det. Hon elevassistenten när jag gick i högstadiet. Hon som alltid ville bestämma vad vi rörelsehindrade elever skulle göra på rasterna. I det här fallet försökte hon motivera varför skolan hade en regel som sa att vi elever inte fick lämna skolbyggnaden under rasterna, samtidigt som vi såg hur de icke-rörelsehindrade eleverna på skolan mittemot fick springa ända bort till centrum på rasterna, utan att det var några problem. För mig var det väldigt märkligt att man fick gå bort till centrum om man inte hade någon funktionsnedsättning, men om man hade det, ja då var man tvungen att sitta inlåst på skolan hela dagen. Men när jag frågade fick jag inte några bra svar om varför skolan hade regeln. Hon svarade bara att det var för att vi var ”handikappade”.
Det är först i vuxen ålder som jag har förstått varför regeln fanns. I skolåldern kände jag att min omgivning hela tiden särbehandlade och betedde sig kränkande mot mig. Men jag trodde det var någonting naturligt. Jag trodde ända upp i vuxen ålder att det inte fanns några andra sätt att behandla rörelsehindrade på, än genom metoder som var nedvärderande. Idag vet jag att det där som inte kändes bra. Det som jag trodde att jag skulle tvingas stå ut med för all framtid. Det var ingenting naturligt. Det var i själva verket en struktur och ett förhållningssätt som vi människor själva har hittat på. Den strukturen kallas för funkofobi.
När Förbundet Unga Rörelsehindrade och Novus för några år sedan gjorde en undersökning om svenskarnas kunskaper om funkofobi, visade det sig att 78 % inte ens hade hört talas om ordet. Det förvånade mig dock inte. Medan nyheterna rapporterar nästan dagligen, eller åtminstone veckovis, om olika former av sexism, rasism och homofobi, så undgår funkofobin rampljuset helt och hållet. Detta trots att studier från USA och England gång på gång visar att funkofobi har uppenbara likheter med just rasism, sexism och homofobi, och inte sällan dessutom är mer vanligt förekommande (se till exempel: https://study.com/academy/lesson/ableism-definition-examples.html).
En sökning på regeringens hemsida visar att ordet rasism förekommer 408 gånger, ordet sexism 30 gånger och ordet homofobi 63 gånger. Funkofobi nämns endast tre gånger. Siffrorna är då dessutom lite missvisande eftersom det finns många synonymer som man kan beskriva rasism, sexism och homofobi med och som troligen också förekommer på regeringens hemsida. Jag är mycket tveksam till om det förekommer omskrivningar kring funkofobi på det sättet, av den enkla anledningen att regeringen inte bedriver något riktat arbete emot funkofobi.
Viktigt att komma ihåg är att politiskt arbete mot funkofobi inte är densamma som funktionshinderpolitik överlag. Regeringen har en massiv funktionshinderpolitik, men den riktar i huvudsak in sig på ekonomiska och välfärdspolitiska reformer. LSS, sjukförsäkringar, tillgängliga arbetsplatser, hjälpmedel och särskilt stöd i skolan är exempel på funktionshinderpolitik som inte har någon tydlig koppling till funkofobi. Funkofobi betyder enligt Svenska Akademiens ordlista ”fördomar mot personer med funktionsnedsättning” och är i huvudsak tillämpligt på direkta sociala situationer eller situationer där man interpersonellt behandlar en person med funktionsnedsättning kränkande. Situationer som den med elevassistenten i ovan exempel, hon som bestämde att rörelsehindrade elever skulle vara inlåsta på skolan under rasterna, de finns det idag ingen samlad politisk ambition för att bekämpa grunderna till. Varje dag tvingas personer med funktionsnedsättning utstå kränkningar, fördomsfulla bemötanden och stigmatisering utan att det får konsekvenser politiskt.
Det är uppenbart att diskrimineringslagen inte är tillräcklig och inte heller kan tillämpas på sociala situationer privatpersoner emellan i vardagen. Och även om den kan tillämpas på vissa fall så måste vi ändock jobba politiskt med att förebygga diskriminering baserad på funkofobi. Men en politik som går till botten med funkofobins grundorsaker är fortfarande ett blankt blad i svensk kontext. Vi behöver inleda ett politiskt arbete emot den kollektivt rådande uppfattningen om den funktionshindrade kroppen som svag, hjälplös, sjuk, inkompetent och passiv. Det är den typen av förutfattade meningar som lägger grunden till ett vi-och-dom-tänk. Ett vi-och-dom-tänk som sedan avspeglar människors kränkande handlande mot sina medmänniskor.
Vi behöver en politik för att motverka och förebygga funkofobi just för att några av framtidens barn ska slippa fråga varför specifikt dem inte får gå ut på rasten och på det få svaret ”Därför att ni är HANDIKAPPADE, det är inte de”.
Tiemon Okojevoh, miljöpartistisk debattör och juridikstuderande.
Vill du bidra med en egen text till Grön opinion? Mejla info (a) gronopinion.com. Du kan också stötta oss genom att swisha till 123 314 5307.
Dela det här:
Gilla detta: