Ann-Helen Meyer von Bremen: Europas lantbrukare konkurrerar ihjäl varandra — bokstavligen

Det pågår ett vardagligt drama varje dag, världen över, även i Sverige. Till det yttre ser det ut som ett bondeoffer, där det egna lantbruket och matproduktionen offras för möjligheten att skriva ännu ett frihandelsavtal. Men frågan är om inte insatserna är betydligt högre än enbart de nedlagda gårdarna?

Under en kort period gick det att se den franska filmen ”Jorden vi ärvde” på några enstaka biografer i Sverige. Filmen handlar om ett familjejordbruk som kämpar för att överleva. Regissören Édouard Bergeon har baserat filmen på sin egen uppväxt och hans pappa som till sist inte såg någon annan utväg än att ta livet av sig. Som kontrast till filmens innehåll är fotot mycket vackert och visar ett bördigt och nästan en romantisk bild av Den Franska Landsbygden och man har också valt en plats som lämpar sig väl för detta, Västra Loiredalen. Men oavsett var i världen man befinner sig så är igenkänningsfaktorn hög.

Filmens huvudperson, Pierre, gör egentligen precis det som branschen, myndigheter, bankerna ja till och med den egna bondeorganisationen säger att bönderna ska göra, han effektiviserar, ”moderniserar” och försöker ”sluta vara bonde och bli en entreprenör”. Han gör sig av med faderns lammproduktion och den lilla flocken värphöns och satsar i stället på intensiv uppfödning av killingar och senare på broilerproduktion. Pierres gård är inte liten, tvärtom får man intrycket av att den är en av de större i trakten och han har ett par anställda. Och trots detta och trots att vetet växer fantastiskt, Pierre, hans anställda och hans familj arbetar hårt på gården så går det ändå inte.

Scen ur Édouard Bergeons film Jorden vi ärvde.

Ur ett svenskt perspektiv är nerlagda gårdar ingen som helst nyhet. Merparten av våra jordbruk har redan stängts igen och dagens gårdar som försvinner, gör det ofta i tysthet. Ibland skrivs det något reportage eller görs någon dokumentärfilm om en lantbrukare som är på väg att sälja sina mjölkkor. De bönder som då visas upp är ofta gamla människor som inte orkar längre och den bild som förmedlas är en bild av nostalgi. Det är visserligen sorgligt att gårdarna försvinner, men precis som bönderna är gamla så hör också lantbruket till en svunnen tid. Nu är vi alla moderna och urbana, nästan alla i alla fall, och maten, ja den kan produceras någon annanstans, mera effektivt och billigt. Den här typen av skildringar av en försvinnande gård är ofta gripande, det är lätt att sörja tillsammans med bonden i fråga. Men vi borde inte stanna vid att enbart tycka synd om bönderna, utan också om oss själva, för det är vår mat, våra landskap, vår landsbygd och även våra städer som allt detta handlar om. Förändringen av vårt lantbruk är genomgripande förändring av allas våra liv, större än vi kanske egentligen har förstått.

För Frankrike har stålbadet kommit senare än till Sverige och det har med jämna mellanrum lett till kraftiga protester. Förra året rullade franska traktorer på gatorna för att protestera mot frihandel och fortsatt konkurrenspress från omvärlden. Under de senaste åren har också media rapporterade om ökade självmord bland franska bönder, något som tidigare främst förknippades med indiska, utblottade lantbrukare. En fransk mjölkbonde anses ha 50 procent större risk att ta sitt liv än en genomsnittlig invånare i landet. En vetenskaplig studie kom för några år sedan fram till att en lantbrukare tar sitt liv varannan dag. Andra hävdar nu att den siffran ökat och att en fransk bonde begår självmord varje dag.  Några exakta uppgifter är förstås svårt att få fram.

De flesta franska bönder som inte orkar fortsätta gör förstås precis samma sak som de svenska, de slutar bara. Under de senaste 20 åren har den franska bondkåren nästan halverats. Frågan är vad den här utvecklingen gör av Frankrikes självbild. För vi talar trots allt inte om vilket land som helst, utan om ett land som är så starkt förknippat med Den Goda Maten och som fortfarande räknas som ursprunget för den moderna gastronomin. Det är en gastronomi som bygger just på förstklassiga regionala råvaror från sitt jordbruk, inte på likriktad bulkproduktion, som är vad som blir resultatet av konkurrensen på världsmarknaden. Vi pratar också om ett Frankrike som brukar pekas ut som vinnare när EUs skattkista ska fördelas i form av CAP och sant är att landet är den största bidragstagaren, men uppenbarligen hjälper det inte.

En annan sak som slår mig är att böndernas egna organisationer ofta är med och driver på den här utvecklingen. I filmen så är det bondeorganisationen Coop France som pratar om vikten att modernisera och när jag läser uttalanden från Coop France i dag, drygt 25 år senare efter att filmen utspelar sig, är det exakt likadana tongångar. På samma sätt har jag hört den svenska lantbruksbranschen resonera i ett par årtionden. Bland mejerierna har det alltid pratats om att ”kapa svansarna”, dvs den grupp mjölkbönder som har sämst lönsamhet och bara den svansen är kapad, kommer hela sektorn att må bra. Problemet är bara att det alltid uppstår en ny ”svans”, som också måste kapas bort. Och på samma sätt som filmens Pierre får löfte om ett generöst investeringsstöd när han investerar i den nya broileranläggningen, så har även Sverige ett investeringsstöd till de bönder som ska ”stärka konkurrenskraften”, vilket alltid innebär att bli större och mer specialiserad. Konkurrenskraft handlar nämligen aldrig om matkvalitet, djurvälfärd eller miljöarbete. I praktiken innebär detta att man stimulerar en fortsatt strukturomvandling, dvs färre och större gårdar, och en allt tristare matproduktion där låga kostnader och stora volymer är det enda som betyder något. 

”Känner du dig stolt över det här?”, frågar Pierres åldrade far när han rasande lyfter upp den knappt befjädrade och tufsiga broilern under sonens näsa. Och farsgubben må vara ett riktigt huskors, men vi i publiken förstår att det är mycket svårt att känna någon stolthet i denna broilerfabrik, även för Pierre själv.

Inom EU har flera länder kämpat för att sätta ett tak på 100 000 euro per gård när det gäller hur mycket stöd som ska gå till enskilda gårdar. Det är ett sätt att bromsa utslagningen av de små gårdarna. Sverige har motsatt sig detta hela tiden. Nu blev en kompromiss. EU låter alla medlemsländer bestämma själva ifall det ska bli ett tak eller inte. Från LRFs sida lobbar man för att Sverige inte ska sätta något tak. ”Det är viktigt att lantbrukare som förbättrat sin konkurrenskraft genom effektiviseringar inte straffas genom ett takbelopp”, säger LRFs ordförande Palle Borgström. 

Varför hejar lantbrukets organisationer på en utveckling som innebär att de snart inte har några medlemmar kvar? För en utomstående framstår det som helt obegripligt.

Samtidigt fortsätter kvarnarna att mala när det gäller Mercosur-avtalet, det handelsavtal mellan EU och Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay som tillfälligt lades på is efter bondeprotester och pandemi. Även i detta arbete är Sverige pådrivande. I valet mellan att minska den negativa miljöpåverkan, utsläppen av växthusgaser och sårbarheten och att rädda det lilla som är kvar av det egna lantbruket, väger alltid möjligheten att kunna exportera svenska lastbilar, mekanisk utrustning eller vad som för tillfället är aktuellt, betydligt tyngre. Nyligen kom en rapport från Kommerskollegium där man konstaterar att ett avtal mellan Mercosur och EU kommer att leda till högre utsläpp av växthusgaser, risk för ökad avskogning av Amazonas, ökad nersmutsning av vattnet och högre användning av kemiska bekämpningsmedel. Det är effekter som kan innebära ofattbart höga kostnader, kanske kostnader som egentligen ingen vet hur man ska betala. Men de kostnaderna vägs aldrig in i frihandelskalkylen.


Foto: Jens Lasthein

Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist

En kortare version av den här texten har tidigare publicerats på bloggen Hungry & Angry.

En kommentar

  • Ingegerd Akselsson Le Douaron

    Så här kan vi inte ha det och inte våra barn och barnbarn heller. Frågan är vad som kan göras åt eländet, mer än att börja med att kasta alla ohållbara handelsavtal i papperskorgen. Någon slags kilometerskatt på mat kanske? Varför är det så tyst från ledande MP-politiker om hur och var vår mat ska produceras? Poltisk vanmakt? Det räcker inte att nöja sig med att belasta de svenska bönderna med ännu fler miljö- och djurskyddsregler, medan de blir utkonkurrerade till döds av stordrift producenter i andra länder, som ställer till långt större skada.

    Gilla