Få har nog missat den mycket tragiska och stundtals märkliga historien som nu har lett till Fredrik Federleys sorti från den politiska scenen. Det är givetvis en historia om en politiker som stundtals har agerat omdömeslös och därigenom förbrukat sitt förtroende. Men hela historien reser också en intressant principiell fråga som jag har funderat på i flera år: När går gränsen för när det är okej att avsluta en politikers karriär till följd av saker denne gjort i sitt privatliv? För mig är det också en fråga om vilken syn vårt samhälle har på framtidens politiker.
I Fredrik Federleys fall är det kanske uppenbart att han klev över gränsen. Samtidigt ska man komma ihåg att det inte på något sätt är fel begångna i hans politiska uppdrag i sig som ligger bakom den uppblossade skandalen. Tvärtom, enligt mig är Fredrik Federley en av de mest kompetenta och driftiga politiker Sverige haft de senaste åren. Han har stått upp för en human migrationspolitik. Han har ivrigt förespråkat en mer ambitiös klimatpolitik och har varit en mycket stark röst i jämlikhetsfrågor. När konservativa krafter allt mer har börjat använda EU som plattform för reaktionär politik, har Federley stadigt stått upp för den ursprungliga visionen om ett öppet, frihetligt och liberalt Europa. Förespråkare av grön politik, oavsett partilojalitet, har all anledning att vara nöjda med Federleys insatser.
Att han nu tvingas kliva åt sidan till följd av ageranden i privatlivet företer sig rimligt sett till vad som kommit fram i rampljuset. Detta företar dock inte hans politiska gärning och efter varje sån här händelseutveckling måste vi ställa oss frågan var rågången för en politikers förtroende går. Att vi inte vill ha sexualförbrytare eller våldsbejakande extremister i våra politiska församlingar är nog en eftertänksam slutsats. Kanske bör även ”sambo med en dömd pedofil” ingå i den kategorin av förtroendemannamässiga tabun. Åt andra sidan blir det farligt med en för extensiv definition av när en politikers förtroende är förbrukat.
Själva kärnan i en demokrati är att de politiska representanterna ska spegla befolkningen. Och i befolkningen ingår även personer som inte har ett fläckfritt privatliv. Den dagen då våra politiska församlingar består av endast stabila mellanmjölksmänniskor som aldrig någonsin trampat snett i livet, kommer vara en sorgens dag för demokratin. En politikerkår utan perspektiv från personer som begått sina misstag är en politikerkår som är sämre rustad för att lösa samtidens förestående samhällsproblem. För att ta tag i de utmaningar som Sverige står inför behöver vi sätta kompetens, erfarenhet och kunskap i centrum för vilka som ska vara politiker, inte att man har ett klanderfritt privatliv.
Med det sagt har jag full förståelse för att allmänheten och Centerpartiet kände att Federleys omdöme och agerande var att passera över en välmotiverad gräns. Men även om detta fall ter sig solklart behöver vi som samhälle ändock ställa oss frågan om var vi lägger den gränsen. Jag är rädd att rågången idag egentligen bara bidrar till en alltför snäv och strömlinjeformad politikerkår som inte har de verktyg och redskap som krävs för att skapa en bättre framtid för svenska folket. Kanske är det också i kölvattnet av denna homogenisering som folk vänder sig till populistiska partier, där synen på vem som ska vara allmänhetens företrädare inte är lika strikt. Donald Trump är kanske det bästa exemplet där. Trots mängder av anklagelser om rasism, sexism och andra gränslösa beteenden lockar han ändå miljontals människor med sin vulgära framtoning. Kanske är det för att folk känner igen sig och inte vill se en politisk samtid där alla företrädare är stöpta i samma skola. Jag kan inte säga att de har helt fel i just det senare av den slutsatsen.
Tiemon Okojevoh, miljöpartistisk debattör och juridikstuderande. Tiemon Okojevoh kommer i och med den här texten att bli ett ett mer stående inslag på Grön Opinion. Varmt välkommen Tiemon!
Vill du bidra med en egen text till Grön Opinion? Mejla info (a) gronopinion.com.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Grön Opinion 
Få har nog missat den mycket tragiska och stundtals märkliga historien som nu har lett till Fredrik Federleys sorti från den politiska scenen. Det är givetvis en historia om en politiker som stundtals har agerat omdömeslös och därigenom förbrukat sitt förtroende. Men hela historien reser också en intressant principiell fråga som jag har funderat på i flera år: När går gränsen för när det är okej att avsluta en politikers karriär till följd av saker denne gjort i sitt privatliv? För mig är det också en fråga om vilken syn vårt samhälle har på framtidens politiker.
I Fredrik Federleys fall är det kanske uppenbart att han klev över gränsen. Samtidigt ska man komma ihåg att det inte på något sätt är fel begångna i hans politiska uppdrag i sig som ligger bakom den uppblossade skandalen. Tvärtom, enligt mig är Fredrik Federley en av de mest kompetenta och driftiga politiker Sverige haft de senaste åren. Han har stått upp för en human migrationspolitik. Han har ivrigt förespråkat en mer ambitiös klimatpolitik och har varit en mycket stark röst i jämlikhetsfrågor. När konservativa krafter allt mer har börjat använda EU som plattform för reaktionär politik, har Federley stadigt stått upp för den ursprungliga visionen om ett öppet, frihetligt och liberalt Europa. Förespråkare av grön politik, oavsett partilojalitet, har all anledning att vara nöjda med Federleys insatser.
Att han nu tvingas kliva åt sidan till följd av ageranden i privatlivet företer sig rimligt sett till vad som kommit fram i rampljuset. Detta företar dock inte hans politiska gärning och efter varje sån här händelseutveckling måste vi ställa oss frågan var rågången för en politikers förtroende går. Att vi inte vill ha sexualförbrytare eller våldsbejakande extremister i våra politiska församlingar är nog en eftertänksam slutsats. Kanske bör även ”sambo med en dömd pedofil” ingå i den kategorin av förtroendemannamässiga tabun. Åt andra sidan blir det farligt med en för extensiv definition av när en politikers förtroende är förbrukat.
Själva kärnan i en demokrati är att de politiska representanterna ska spegla befolkningen. Och i befolkningen ingår även personer som inte har ett fläckfritt privatliv. Den dagen då våra politiska församlingar består av endast stabila mellanmjölksmänniskor som aldrig någonsin trampat snett i livet, kommer vara en sorgens dag för demokratin. En politikerkår utan perspektiv från personer som begått sina misstag är en politikerkår som är sämre rustad för att lösa samtidens förestående samhällsproblem. För att ta tag i de utmaningar som Sverige står inför behöver vi sätta kompetens, erfarenhet och kunskap i centrum för vilka som ska vara politiker, inte att man har ett klanderfritt privatliv.
Med det sagt har jag full förståelse för att allmänheten och Centerpartiet kände att Federleys omdöme och agerande var att passera över en välmotiverad gräns. Men även om detta fall ter sig solklart behöver vi som samhälle ändock ställa oss frågan om var vi lägger den gränsen. Jag är rädd att rågången idag egentligen bara bidrar till en alltför snäv och strömlinjeformad politikerkår som inte har de verktyg och redskap som krävs för att skapa en bättre framtid för svenska folket. Kanske är det också i kölvattnet av denna homogenisering som folk vänder sig till populistiska partier, där synen på vem som ska vara allmänhetens företrädare inte är lika strikt. Donald Trump är kanske det bästa exemplet där. Trots mängder av anklagelser om rasism, sexism och andra gränslösa beteenden lockar han ändå miljontals människor med sin vulgära framtoning. Kanske är det för att folk känner igen sig och inte vill se en politisk samtid där alla företrädare är stöpta i samma skola. Jag kan inte säga att de har helt fel i just det senare av den slutsatsen.
Tiemon Okojevoh, miljöpartistisk debattör och juridikstuderande. Tiemon Okojevoh kommer i och med den här texten att bli ett ett mer stående inslag på Grön Opinion. Varmt välkommen Tiemon!
Vill du bidra med en egen text till Grön Opinion? Mejla info (a) gronopinion.com.
Dela det här:
Gilla detta: