Ann-Helen Meyer von Bremen: se till att fira julafton, men inte varje dag

Om några dagar är det jul och det finns all anledning att fira och att dessutom göra det utan dåligt samvete. Problemet är inte att det är julafton en gång om året, utan om vi lever som om alla dagar är som julafton.

Snart är det dags för årets längsta firande med alla dessa helger som ryms inom julen. I år lär det för många bli en annorlunda jul och det är självklart trist att inte kunna fira tillsammans med familj och vänner som man har tänkt sig. Men för en del kan det också vara en möjlighet att bryta slentrianmässiga julritualer som man egentligen har tröttnat på för länge sedan. Ett tillfälle att stanna upp och tänka efter vad vi tycker är viktigt på riktigt och vad som vi kan skala bort av det som känns som tröttsamma plikter.

Oavsett hur vi väljer att fira så hoppas jag att vi kan göra just det – fira – och göra det utan dåligt samvete. Julen är annars ett tillfälle när det finns många som vill tala om för oss att vi egentligen inte alls ska ägna oss åt något festligt. Innan vi ens hunnit tända det första adventsljuset har förmaningarna börjat hagla om att vi inte ska köpa, äta, pynta, eller stressa för mycket. Vi får höra att julfirandet inte är bra för planeten, midjemåtten, nerverna eller plånboken. Det bästa är om vi inte firar den alls, utan jobbar på som vanligt.

Varje dag kan inte vara julafton

Men även om jag inte vill uppmuntra till en massa jul-måsten som helt kör slut på oss, så skulle jag ändå vilja slå ett slag för firande och festen. Problemet är ju inte att vi firar ibland, utan att många av oss lever som om nästan varje dag vore julafton. Och kanske framför allt, att vi har ett samhälle som uppmuntrar oss att göra just detta, att först producera en massa prylar som vi sedan också måste konsumera. Det är snarare detta tillväxtens hamsterhjul som vi borde ifrågasätta och förändra eftersom det samtidigt innebär att vi gör av med mer av resurser än vi har råd med. Klimatkris, massutrotning av arter, utarmning av våra odlingsjordar, social utarmning i städer och på landsbygd, världshunger – det är bara några exempel på symtom på det faktum att vi i den rika delen av världen i dag lever långt över våra tillgångar. Vi befinner oss i en resurskris och det är först när vi inser detta som vi kan göra något åt symtomen. Blundar vi för resursslitaget, så finns det en stor risk att vi bara kommer att ersätta något dåligt med något annat dåligt, fast på dåligt på ett annat sätt. Ropen på kärnkraft för att ersätta fossila bränslen är ett tydligt exempel på detta. Ska vi ta resurskrisen på allvar behöver vi minska vår energiförbrukning, inte tro att lösningen bara är ett annat energislag men med en fortsatt lika stor (gärna större i tillväxtens namn!) förbrukning.

Vi behöver festen

Så med vetskapen om att vi behöver hushålla mycket mera med våra resurser, inte minst för att dela med oss till alla de människor i världen som lever i en knapphet, hur kan jag överhuvudtaget förespråka att vi ska fira? Kanske därför att festen är viktig, rent av ännu viktigare i ett samhälle som hushållar mera med sina tillgångar och som kan definieras som hållbart. Historikern Annika Sandén som förra året kom ut med en bok om svenskt vardagsliv under 1600-talet, sa i en intervju i Svenska Dagbladet att hon blev förvånad över hur mycket det firades under detta århundrade. Människor firade sådd, skörd, bröllop, dop och alla religiösa högtider. Och även om man inte direkt ”firade” begravningar, så var det också ett tillfälle för fest. Trots att folk i allmänhet inte hade något överflöd, slet hårt, blev sjuka och ofta dog i förtid, inte minst barnen, så firades det ordentligt.

Jag har i andra länder sett hur viktig festen är även för fattiga människor. Det sparas i åratal inför storslagna bröllop. Det slaktas getter, bakas och bullas upp inför olika högtider. Jag minns ett besök hemma hos en nomadfamilj i Mongoliet, samtidigt som vårvinterstormen tjöt runt öronen utanför. Familjen flyttar med sin boskap fyra gånger om året och antalet ägodelar var av förklarliga skäl mycket få och de ekonomiska resurserna små. Ändå dukade man upp konstnärligt dekorerade torkade färskostar, aaruul, som är förbehållna festliga tillfällen, men nu var det fest! Jag minns en middag i Estland innan landet blev självständigt och brödköerna fortfarande var långa. Det ställdes till med fest och vänner och grannar slöt upp med olika matknyten. Fram växte ett middagsbord med utsökt god husmanskost.

“Vi klagar ofta över att vi har det tufft, men när det är fest, då dignar bordet av mat”, sa en kvinna som jag lärde känna.

Det blev en kväll att minnas och det är precis så som en bra fest ska vara, ett avbrott från vardagen med riktigt god och mycket mat i goda vänners lag. Människor behöver högtider, ritualer och ceremonier. Kanske är festen lika gammal som människan?

Så ha inget dåligt samvete för att du firar jul. Det är alla de andra dagarna, vi kan sträva efter att konsumera och producera mindre och att träna oss på att göra skillnad på vardag och fest.

God Jul!

Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist