Debatt Idédebatt

Har Liberalerna ett existensberättigande?

Striden inom Liberalerna, som i korthet handlar om hur partiet ska förhålla sig till Sverigedemokraterna, blottar inte bara sprickor i partiet utan sätter också ett stort frågetecken efter vad partiet egentligen har för existensberättigande, skriver Anders Nilsson.

Striden inom Liberalerna, som i korthet handlar om hur partiet ska förhålla sig till Sverigedemokraterna, blottar inte bara sprickor i partiet utan sätter också ett stort frågetecken efter vad partiet egentligen har för existensberättigande.

När blockpolitiken dominerade svensk politik fick dåvarande Folkpartiet ibland smeknamnet ”politikens Hallsberg”: partiet bytte ut sina väljare ungefär som resenärer byter tåg i den närkingska järnvägsknuten. Som en tillfällig viloplats för till exempel medkännande moderater hade partiet en tydlig roll att spela. Vad som egentligen var, och är, den bakomliggande ideologin är dock inte lika tydligt.

Under alliansregeringen flöt de fyra borgerliga partierna nästan ihop och kapade istället åt sig en eller ett par profilfrågor, snarare än att betona värderingsskillnader. Liberalerna fick skolfrågan, Centerpartiet småföretagandet, Moderaterna ekonomin och Kristdemokraterna fick säkert något de med. Men när det politiska landskapet nu blir alltmer fragmentariserat (och de inte längre befinner sig i regeringsställning) skulle Liberalerna behöva betona den bakomliggande ideologin. Frågan är alltså vilken den är.

Redan namnet Liberalerna krånglar till det på ett sätt som det förra namnet Folkpartiet inte gjorde. En socialist kan säga sig vara ”liberal” i fråga om aborträtten och en konservativ person kan säga sig vara ”liberal” i fråga om friskolor. I en amerikansk kontext används ordet ”liberal” dessutom snarare om personer som är till vänster. Det är inte partiet Liberalernas fel, men vill man vara tydlig med att man tillhör just en liberal idétradition i ordets rätta bemärkelse behöver man kanske driva liberal politik.

Partiet har profilerat sig i frågor om ordning och reda i skolan, försvarssatsningar och Nato-medlemskap. Det är inte nödvändigtvis dåliga åsikter, men är de verkligen liberala? Visst har det funnits enskilda företrädare (tänk Birgitta Ohlson) som kämpat för nån slags liberal mainstream-feminism och HBTQ-rättigheter, men det framstår som undantag. Liberala ungdomsförbundet har, bland ögonbrynshöjande förslag om att bland annat tillåta nekrofili, gjort tydliga liberala ställningstaganden om att legalisera cannabis och att värna asylrätten. Det verkar dock inte ha gjort särskilt stort avtryck på moderpartiet utan har mest en plats i den ekokammare som ungdomsförbundspolitik ofta är.

I modern tid har partiet röstat igenom både FRA-lagen och Ipred-lagen – två lagar som gav staten stora befogenheter att övervaka sina egna medborgare. Under coronapandemin har det funnits utrymme för någon principfast, men kanske lite verklighetsfrånvänd, liberal att varna för följderna av hastigt beslutade pandemilagar och begränsningar i människors rörelseutrymme. (Jag tänker mig här en liberal med många högskolepoäng, klädd i fluga och tweed). Men till synes utan vånda accepterar partiet allt sånt som man kanske skulle tycka var en liberals uppgift att bromsa.

Den för partiet viktiga skolpolitiken är ett annat talande exempel på bristen på ideologisk stringens. Elever och lärares autonomi beskars under paroller om ”ordning och reda” och ”kunskapsskola”. Samtidigt drev partiet på det hisnande experiment där skolan som institution rör sig i helt motsatt riktning, utkastad på en kaotisk semi-marknad. Salafistiska islamister, skatteflyktiga riskkapitalister eller vilken glittrande entreprenör som helst har kunnat skära åt sig rejäla bitar av skolpengen utan större bekymmer. Det framstår som själva motsatsen till ordning och reda och kunskapsfokus. Lösningen på röran är enligt Liberalerna ett ökat statligt ansvar, vilket får vilken gråsosse som helst att gnugga händerna.

Ett parti som i sin ungdom dominerades av personer som verkade för ett alkoholförbud i Sverige kanske alltid kommer ha ett ambivalent förhållande till liberalismen. Men att personer som kallar sig liberaler öppnar för samarbete med ett parti som ser just liberalismen som en av sina främsta fiender måste ändå ses som en historiskt avancerad form av självskadebeteende. Eller så är partinamnet helt enkelt en missvisande innehållsförteckning för ideologin, ungefär som för det danska högerpartiet Venstre.

Den pågående splittringen gör ändå att jag som utomstående undrar vad som egentligen förenar partiets falanger. Stora delar av partiets medlemmar verkar främst gå igång på frågor som de lika gärna kunde driva i Moderaterna, Sverigedemokraterna eller Kristdemokraterna. Andra delar av partiet, som kanske är just liberaler i ordets rätta bemärkelse, borde kunna hitta en hemvist i Centerpartiet eller möjligen Miljöpartiet. Det gör att man tvingas ställa sig frågan om Liberalerna har ett existensberättigande som parti.


Skribent och redaktör för Grön Opinion, aktiv i Miljöpartiet och till vardags psykolog och forskare i psykologi. Nås på anders@gronopinion.com.

%d bloggare gillar detta: