Idédebatt

Politikens oförmåga till förändring kan göra Bianca Ingrosso till statsminister

Oförmågan att anpassa politiskt arbete till nya trender i samhället gör att digitaliseringens protagonister kan ta saken i egna händer, skriver Tiemon Okojevoh.

”Inte alls omöjligt att Bianca Ingrosso är statsminister om tio år.” 

De orden kom från kommunikationsexperten David Orlic när han för några månader sedan han kommenterade samspelet mellan social och politisk makt i P1-programmet Ekonomiekot Extra. Vid en första anblick kan man kanske tycka att Orlics ord bara är ett exempel på optimistisk näringslivsretorik i digitaliseringens era. Bianca som statsminister? Det kan väl ändå inte bli verklighet? Vad ska en influencer i Rosenbad och göra? Har en influencer verkligen de egenskaperna som krävs för att styra ett helt land?

Detta må vara berättigade frågor, men så fort en skrapar lite på ytan av osannolikhet så inser, åtminstone jag, att det finns en gnutta sanning i Orlics prognos. Jag har ingen aning om vad just Bianca har för långsiktiga karriärambitioner, men oaktat det så sätter Orlic fingret på en av politiska fårans ömma tår. Nämligen; hur politiken som hantverk kommer att påverkas av de moderna trenderna i samhället? Min uppfattning är att det finns en beröringsskräck kring detta inom politiken. En beröringsskräck som leder till att man i det vardagliga politiska arbetet försöker ivrigt låtsas som att svenska samhället ser ut som det gjorde på 1960-talet.

I folkhemmets Sverige hade till exempel civilsamhället en oerhört stark och central roll i skapandet av framtidens politik. Ett starkt föreningsliv som lockade många, kunde vara grundbulten i den politiska maktens förankring gentemot folket. Inom stora delar av politiken lever många i förvissningen att det fortfarande är på det sättet. Statliga och kommunala utredningar och förslag skickas dagligdags ut på remiss till olika civila organisationer runt om i landet. När en partiledare vill signalera att ”jag lyssnar minsann på vad folket har att säga” lägger de gärna ut en selfie tillsammans med någon generalsekreterare för en organisation inom, säg miljörörelsen, och hoppas innerligt att allmänheten ska tro att de nu minsann vet precis vad svenska folket tycker om miljöfrågan. 

Problemet är bara att folkhemmets glansdagar börjar bli allt mer fjärran. Många delar av civilsamhället lockar inte alls lika många människor som man gjorde förr i tiden och det har talats om föreningsdöd på vissa ställen. Detta gör att ideella organisationer som plattform för politiker att föra en dialog med medborgarna blir allt mer irrelevant i takt med det sviktande föreningsengagemanget. Tiden då det var inne att sitta på föreningsfika i Folkets Hus är över. De stora massorna av engagemang har idag flyttat ut till digitala plattformarna. Men detta förhållande tycks politiken inte vilja anpassa sig till. Istället fortsätter regeringskansliet att skicka ut remisser till samma gamla organisationer som man skickade remisserna till även för tjugo år sedan. Detta trots att många av de organisationerna inte längre har något att säga om vad den breda massan tycker.

Att den breda massan istället hittat nya sätt att engagera sig blev inte minst uppenbart under hösten 2017 när #metoo flödade i sociala medier. Även Black Lives Matter-kampanjerna under 2020 har visat på tendensen med att kunna samla människors engagemang på ett nydanande och kreativt sätt. BLM och #metoo har därigenom nått och samlat betydligt fler än någon enskild förening i dagens kvinno- och afrorörelse ens skulle kunna drömma om. Ändå är det små, och på det stora hela icke-representativa organisationer. i civilsamhället som fångar politikens uppmärksamhet, istället för de fenomen som faktiskt tenderar att locka människors engagemang idag. 

Missförstå mig rätt, givetvis har de flesta politiker uppmärksammat att det pågår en digital omställning ute i samhället. Politiker är inte dumma i huvudet. Men det politiska systemet som struktur har däremot hittills haft en oförmåga att anpassa sitt dagliga och konstruktionsmässiga arbete till de nya engagemangsformerna. Om man verkligen vill höra folks åsikter i en fråga, är remisser till föreningar som kanske bara samlar ett knappt hundratal medlemmar inte den mest effektiva vägen att gå. Istället kanske även man borde skicka ut förenklade och lättillgängliga remisser via Facebookgrupper eller kändisars Instagramstories för att bilda sig en uppfattning om vad folk tycker. 

Oförmågan att ställa om politisk metod till en ny era kokar i slutändan ner till ett demokratiskt problem där små minoriteter får större inflytande över politiken än den breda massan får. Detta för att de små minoriteterna har valt att engagera sig på ett traditionellt sätt som politiken fortfarande tror är inne. Genom detta riskerar misstro och förakt mot politiken att breda ut sig genom att vissa grupper känner sig bortglömda. Bilden av att politiker ”inte sköter sitt jobb” finns idag i betydligt fler delar av samhället än inom vissa populistiska rörelser. Kanske kan en bredare syn på engagemang och en mer positiv syn på digitala plattformar göra att man kommer till bukt med denna demokratiska missmatch. Kanske ska bevakning av influencers kommentarsfält, genomskådande av trendande hashtaggs och regelbundna frågor i Facebookgrupper bli det moderna samhällets politiska metoder istället för att läsa remissvar. 

För en sak är säker: Om politiken inte anpassar sig efter nya förutsättningar så kommer den moderna digitala rörelsen att ta saken i egna händer. Politiken lever i ständig symbios med samhället och förr eller senare kommer de starka trenderna i samhället att flytta in även på Helgeandsholmen. Frågan är bara på vilket sätt det sker? Sker det genom förändrade attityder och förhållningssätt till demokrati och digitalisering inom politiken? Eller sker det genom att vi en dag vaknar upp med Bianca Ingrosso som regeringschef?

Tiemon Okojevoh är en av Grön Opinions stående skribenter. Han har en bakgrund som tjänsteman inom Miljöpartiet och sitter för närvarande bland annat i Stockholms kommunfullmäktige. Tiemon skriver i huvudsak om ideologiska knäckfrågor och har ett brinnande intresse för jämlikhet, integration och kriminalpolitik.

<span>%d</span> bloggare gillar detta: