Ett antal fruktansvärda mord de senaste veckorna har aktualiserat debatten om mäns våld mot kvinnor. Som många påpekat får den här våldspandemin, där de 20-talet kvinnor som mördas av män de har en relation med varje år bara toppen av ett isberg av fysiska och psykiska kränkningar, på tok för lite uppmärksamhet.
De flesta verkar idag vara överens om att samhällets reaktion när någon utsätts för våld behöver bli mycket skarpare. Dels handlar det om att uppvärdera offrets rätt till skydd och frihet på gärningsmannens bekostnad i ett rättssystem som ofta reagerar relativt tafatt mot dem som begår brott. Att så många misshandlade kvinnor tvingas gå under jorden, och att några av dem som larmat ändå mördas beror delvis på en ovilja och oförmåga att ingripa mot förövaren. Vi behöver även stärka de strukturer som hjälper utsatta kvinnor, exempelvis kvinnojourer, men även förbättra samhällets förmåga att upptäcka att en kvinna är våldsutsatt. Det finns dock betydligt mindre samförstånd kring hur den här sortens brottslighet ska förebyggas. När frågan lyfts om mäns ansvar att förändra den kultur som formar kvinnomisshandlare kommer svaren snabbt. Män har inget kollektivt ansvar! Och här i Sverige är det redan en självklarhet att behandla kvinnor väl och säga ifrån om någon kränker eller slår!
Som vanligt läggs skulden gärna på invandring och invandrare. Är det etniskt svenska män som slår beror det på missbruk eller någon psykisk sjukdom, och absolut inte på deras omgivning eller kultur. Problemet ligger alltid hos någon annan. Det kan absolut vara relevant med riktade förebyggande insatser mot grupper där det finns en överrepresentation av partnervåld. Men det räcker inte. Mängder med förövare av våldsbrott (och sexualbrott) mot kvinnor är ”vanliga” män och pojkar. Och tankefiguren att män i Sverige alltid agerar och tar ställning när en vän beter sig olämpligt rimmar dåligt med verkligheten. Visst, det värsta våldet sker ofta bakom stängda dörrar, men omgivningen står knappast jämt helt utan ledtrådar till vad som händer. Ändå anmäls mig veterligt väldigt få fall av relationsvåld eller sexualbrott av gärningsmannens vänner. Tvärtom försvaras eller relativiseras det, och inte sällan skuldbeläggs offret.Och en man börjar sällan plötsligt och ifrån ingenstans begå övergrepp.
Det finns en linje mellan pojkar som ursäktas när de beter sig illa mot flickor, killar som får hållas när de är sexistiska, ungdomar som bekräftas av polarna i bilden att de förväntas och har rätt att kontrollera sin flickvän och mannen som slår sin fru. Samt mellan kvinnomisshandlaren som börjar använda våld för att bryta ner, hämnas eller hävda sig och mördaren som går hela vägen till att beröva partnern eller ex-partnern livet.
Det innebär så klart inte att alla män har skuld för vad en enskild man gör. Men alla män har ett ansvar att gräva där de står. Och det första steget är att göra sig av med bilden av gärningsmannen som någon annan, en invandrare, en missbrukare eller ett monster (en Martin Jonsson eller Niklas Lindgren). Och därefter börja reflektera över sig själv och sin omgivning. Hur beter jag mig? Är jag kontrollerande mot eller blir hotfull i konflikter med min partner? Känner jag in och respekterar gränser vid intima möten? Tar jag tillräckliga marginaler för att undvika att kränka? Vilka värderingar ger jag uttryck för? Hur hanterar jag när pojkar talar nedsättande om flickor? Eller när män ger uttryck för patriarkala värderingar där man anses ha rätt att utöva makt över eller ta för sig av kvinnor? Hur uppfostrar jag mina söner?
Jag förstår att detta är komplicerade frågor. Orsakssambanden är sällan solklara eller hundraprocentiga när det gäller förebyggande arbete. Och det finns som jag nämnde ovan mer akuta och spetsigare åtgärder för att minska kvinnomorden. Men det är inte antingen eller. Och förändringar av attityd och kultur hos män och pojkar handlar inte bara om att förhindra det grövsta våldet, utan om att flickor och kvinnor ska ha en drägligare tillvaro i allmänhet.
Slutligen, alla skulle nog vara överens om att det jämställdhetsarbete som främst kvinnorörelsen drivit fram i Sverige, där exempelvis våldtäkt inom äktenskapet inte var kriminaliserat förrän 1965, har lett till ett bättre samhälle för alla. Det känns aningen naivt att tro att vi nu är framme. Klara. Att vi just 2021 har rensat undan alla patriarkala värderingar vår kultur har dragits med i årtusenden. Det könsrelaterade våldet är bara en, om än den tydligaste, indikatorn på att vi har en bra bit kvar.
Martin Marmgren, arbetar som gruppchef för områdespolisgruppen i Lokalpolisområde Järva. Aktiv i MP.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Grön Opinion 
Ett antal fruktansvärda mord de senaste veckorna har aktualiserat debatten om mäns våld mot kvinnor. Som många påpekat får den här våldspandemin, där de 20-talet kvinnor som mördas av män de har en relation med varje år bara toppen av ett isberg av fysiska och psykiska kränkningar, på tok för lite uppmärksamhet.
De flesta verkar idag vara överens om att samhällets reaktion när någon utsätts för våld behöver bli mycket skarpare. Dels handlar det om att uppvärdera offrets rätt till skydd och frihet på gärningsmannens bekostnad i ett rättssystem som ofta reagerar relativt tafatt mot dem som begår brott. Att så många misshandlade kvinnor tvingas gå under jorden, och att några av dem som larmat ändå mördas beror delvis på en ovilja och oförmåga att ingripa mot förövaren. Vi behöver även stärka de strukturer som hjälper utsatta kvinnor, exempelvis kvinnojourer, men även förbättra samhällets förmåga att upptäcka att en kvinna är våldsutsatt. Det finns dock betydligt mindre samförstånd kring hur den här sortens brottslighet ska förebyggas. När frågan lyfts om mäns ansvar att förändra den kultur som formar kvinnomisshandlare kommer svaren snabbt. Män har inget kollektivt ansvar! Och här i Sverige är det redan en självklarhet att behandla kvinnor väl och säga ifrån om någon kränker eller slår!
Som vanligt läggs skulden gärna på invandring och invandrare. Är det etniskt svenska män som slår beror det på missbruk eller någon psykisk sjukdom, och absolut inte på deras omgivning eller kultur. Problemet ligger alltid hos någon annan. Det kan absolut vara relevant med riktade förebyggande insatser mot grupper där det finns en överrepresentation av partnervåld. Men det räcker inte. Mängder med förövare av våldsbrott (och sexualbrott) mot kvinnor är ”vanliga” män och pojkar. Och tankefiguren att män i Sverige alltid agerar och tar ställning när en vän beter sig olämpligt rimmar dåligt med verkligheten. Visst, det värsta våldet sker ofta bakom stängda dörrar, men omgivningen står knappast jämt helt utan ledtrådar till vad som händer. Ändå anmäls mig veterligt väldigt få fall av relationsvåld eller sexualbrott av gärningsmannens vänner. Tvärtom försvaras eller relativiseras det, och inte sällan skuldbeläggs offret.Och en man börjar sällan plötsligt och ifrån ingenstans begå övergrepp.
Det finns en linje mellan pojkar som ursäktas när de beter sig illa mot flickor, killar som får hållas när de är sexistiska, ungdomar som bekräftas av polarna i bilden att de förväntas och har rätt att kontrollera sin flickvän och mannen som slår sin fru. Samt mellan kvinnomisshandlaren som börjar använda våld för att bryta ner, hämnas eller hävda sig och mördaren som går hela vägen till att beröva partnern eller ex-partnern livet.
Det innebär så klart inte att alla män har skuld för vad en enskild man gör. Men alla män har ett ansvar att gräva där de står. Och det första steget är att göra sig av med bilden av gärningsmannen som någon annan, en invandrare, en missbrukare eller ett monster (en Martin Jonsson eller Niklas Lindgren). Och därefter börja reflektera över sig själv och sin omgivning. Hur beter jag mig? Är jag kontrollerande mot eller blir hotfull i konflikter med min partner? Känner jag in och respekterar gränser vid intima möten? Tar jag tillräckliga marginaler för att undvika att kränka? Vilka värderingar ger jag uttryck för? Hur hanterar jag när pojkar talar nedsättande om flickor? Eller när män ger uttryck för patriarkala värderingar där man anses ha rätt att utöva makt över eller ta för sig av kvinnor? Hur uppfostrar jag mina söner?
Jag förstår att detta är komplicerade frågor. Orsakssambanden är sällan solklara eller hundraprocentiga när det gäller förebyggande arbete. Och det finns som jag nämnde ovan mer akuta och spetsigare åtgärder för att minska kvinnomorden. Men det är inte antingen eller. Och förändringar av attityd och kultur hos män och pojkar handlar inte bara om att förhindra det grövsta våldet, utan om att flickor och kvinnor ska ha en drägligare tillvaro i allmänhet.
Slutligen, alla skulle nog vara överens om att det jämställdhetsarbete som främst kvinnorörelsen drivit fram i Sverige, där exempelvis våldtäkt inom äktenskapet inte var kriminaliserat förrän 1965, har lett till ett bättre samhälle för alla. Det känns aningen naivt att tro att vi nu är framme. Klara. Att vi just 2021 har rensat undan alla patriarkala värderingar vår kultur har dragits med i årtusenden. Det könsrelaterade våldet är bara en, om än den tydligaste, indikatorn på att vi har en bra bit kvar.
Martin Marmgren, arbetar som gruppchef för områdespolisgruppen i Lokalpolisområde Järva. Aktiv i MP.
Dela det här:
Gilla detta: