I måndags. Två nya mord i mitt område. Ett, i Husby, som står ut även bland mord (som alla är fruktansvärda) i sin rena hänsynslöshet. Ren tur att inte fler, bland dem små barn, träffades av kulorna. Sorg och chock bland boende. Samhället sluter upp för att stötta och hjälpa och livet fortsätter. Men många jag pratar med vill inte vara kvar. Man vill bort ifrån det vansinniga våld som uppfattas som värre än någonsin.
Tidigare i år. En ung pojke, inte ens straffmyndig, begår ett extremt grovt brott som kunde ha kostat en annan pojke livet. Våldet var helt omotiverat, offret helt oskyldigt. När förhör hålls kring varför man tror att pojken gjorde vad han gjorde svaras det bland annat att han lyssnar på rapmusik och ”tycker att det är coolt att göra något sådant”.
Igår. En person som tillhör kärnan av ett av de gäng som står för det grövsta våldet och som sitter häktad för ännu ett mycket grovt brott prisas för just den musik som inspirerar unga som pojken ovan till att också bli någon genom att skaffa sig status genom våldskapital.
Och ja, jag ser en linje mellan musiken som är en glorifierade skildring av den egna kriminella livsstilen, att barn som växer upp med samma riskfaktorer som de här förebilderna, som dessutom finns i deras närhet, vill gå i deras kriminella fotspår, och att unga allt tidigare begår allt grövre våldsbrott (och nej, det är självklart inte den enda eller dominerande orsaken).
Ifpi Sverige, de svenska musikbolagens branschorganisation som delar ut grammisarna, tycker att ”den konstnärliga prestationen måste kunna bedömas utan hänsyn till det eventuella brott personen misstänks för”. Den analysen må fungera i de trygga rum där det budskap artisten i fråga framför känns coolt, men rätt avlägset. Den fungerar inte lika bra bland bedrövade eller förtvivlade människor i Husby.
Jag skrev följande när Yasin fick pris på P3-guld galan: Mantrat från Sveriges Radio under kritikstormen som följde på nomineringar och pris till rapparen Yasin på P3-guld galan har varit att vi ”skiljer på artisten och verket”. Och visst vore det konstigt om vi skulle börja rensa kulturen på verk ifrån osympatiska upphovsmän. Men debatten har aldrig handlat om censurera konst för att dess skapare har begått klandervärda handlingar, utan om att undvika att lyfta upp och hylla förövare när det artisteri de prisas för är integrerat med en egen brottslighet som orsakar en massa lidande.
En relevant parallell kan dras till Gabriel Matzneff, den franske författare som i sin konst beskrivit hur han har haft sex med barn. Hans offers känsla av dubbel kränkning när han hyllas för skildringar av övergreppen mot dem skildrades i sin tur nyligen av Vanessa Springora i boken ”Samtycket”, vilket innebar ett drastiskt fall för synen på Matzneffs konstnärskap.
I bokbranschens Frankrike verkar man alltså i spåret av Springoras bok ha insett att man inte alltid kan skilja på verket och artisten. Jag undrar när den insikten även når Sveriges Radio, som att döma av argumenten ovan oavsett stormen efter ”Samtycket” skulle stått stadigt och hyllat Matzneffs med ett hypotetiskt litterärt pris? Eller är sexuella övergrepp mot barn så pass relaterbara för de kulturella makthavare som nominerar och prisar att det skulle kännas lite… osmakligt? En relaterbarhet som inte på samma sätt finns till de mödrar som har förlorat sina barn i skjutningar eller alla andra som drabbats skoningslöst av den grova gängkriminaliteten?
Jag har även tidigare skrivit om hur sammankopplad gangsterrappen och den kriminalitet den skildrar (på ett glorifierat sätt) är samt hur musiken riskerar att bidra till nyrekrytering och insocialisering i kriminalitet i utsatta områden: https://www.aftonbladet.se/debatt/a/pAdOMV/gangsterrap-bidrar-till-att-unga-blir-kriminella
Martin Marmgren, arbetar som gruppchef för områdespolisgruppen i Lokalpolisområde Järva. Aktiv i MP.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Grön Opinion 
I måndags. Två nya mord i mitt område. Ett, i Husby, som står ut även bland mord (som alla är fruktansvärda) i sin rena hänsynslöshet. Ren tur att inte fler, bland dem små barn, träffades av kulorna. Sorg och chock bland boende. Samhället sluter upp för att stötta och hjälpa och livet fortsätter. Men många jag pratar med vill inte vara kvar. Man vill bort ifrån det vansinniga våld som uppfattas som värre än någonsin.
Tidigare i år. En ung pojke, inte ens straffmyndig, begår ett extremt grovt brott som kunde ha kostat en annan pojke livet. Våldet var helt omotiverat, offret helt oskyldigt. När förhör hålls kring varför man tror att pojken gjorde vad han gjorde svaras det bland annat att han lyssnar på rapmusik och ”tycker att det är coolt att göra något sådant”.
Igår. En person som tillhör kärnan av ett av de gäng som står för det grövsta våldet och som sitter häktad för ännu ett mycket grovt brott prisas för just den musik som inspirerar unga som pojken ovan till att också bli någon genom att skaffa sig status genom våldskapital.
Och ja, jag ser en linje mellan musiken som är en glorifierade skildring av den egna kriminella livsstilen, att barn som växer upp med samma riskfaktorer som de här förebilderna, som dessutom finns i deras närhet, vill gå i deras kriminella fotspår, och att unga allt tidigare begår allt grövre våldsbrott (och nej, det är självklart inte den enda eller dominerande orsaken).
Ifpi Sverige, de svenska musikbolagens branschorganisation som delar ut grammisarna, tycker att ”den konstnärliga prestationen måste kunna bedömas utan hänsyn till det eventuella brott personen misstänks för”. Den analysen må fungera i de trygga rum där det budskap artisten i fråga framför känns coolt, men rätt avlägset. Den fungerar inte lika bra bland bedrövade eller förtvivlade människor i Husby.
Jag skrev följande när Yasin fick pris på P3-guld galan: Mantrat från Sveriges Radio under kritikstormen som följde på nomineringar och pris till rapparen Yasin på P3-guld galan har varit att vi ”skiljer på artisten och verket”. Och visst vore det konstigt om vi skulle börja rensa kulturen på verk ifrån osympatiska upphovsmän. Men debatten har aldrig handlat om censurera konst för att dess skapare har begått klandervärda handlingar, utan om att undvika att lyfta upp och hylla förövare när det artisteri de prisas för är integrerat med en egen brottslighet som orsakar en massa lidande.
En relevant parallell kan dras till Gabriel Matzneff, den franske författare som i sin konst beskrivit hur han har haft sex med barn. Hans offers känsla av dubbel kränkning när han hyllas för skildringar av övergreppen mot dem skildrades i sin tur nyligen av Vanessa Springora i boken ”Samtycket”, vilket innebar ett drastiskt fall för synen på Matzneffs konstnärskap.
I bokbranschens Frankrike verkar man alltså i spåret av Springoras bok ha insett att man inte alltid kan skilja på verket och artisten. Jag undrar när den insikten även når Sveriges Radio, som att döma av argumenten ovan oavsett stormen efter ”Samtycket” skulle stått stadigt och hyllat Matzneffs med ett hypotetiskt litterärt pris? Eller är sexuella övergrepp mot barn så pass relaterbara för de kulturella makthavare som nominerar och prisar att det skulle kännas lite… osmakligt? En relaterbarhet som inte på samma sätt finns till de mödrar som har förlorat sina barn i skjutningar eller alla andra som drabbats skoningslöst av den grova gängkriminaliteten?
Jag har även tidigare skrivit om hur sammankopplad gangsterrappen och den kriminalitet den skildrar (på ett glorifierat sätt) är samt hur musiken riskerar att bidra till nyrekrytering och insocialisering i kriminalitet i utsatta områden: https://www.aftonbladet.se/debatt/a/pAdOMV/gangsterrap-bidrar-till-att-unga-blir-kriminella
Martin Marmgren, arbetar som gruppchef för områdespolisgruppen i Lokalpolisområde Järva. Aktiv i MP.
Dela det här:
Gilla detta: