Makthavarsafari med förortsbor som zebror

Denna vecka har jag tänkt mycket på vilka perspektiv som egentligen finns i våra folkvalda organ. Detta dels för att Järvaveckan gick av stapeln efter ett års uppehåll, men framför allt för att ett stort antal politiker av varierande kulör har uppmärksammat veckans dödsskjutningarna i Husby och Hjulsta. Allt det där känns dock som en liten av en tagg i hjärtat på mig. Missförstå mig rätt, jag är inte emot Järvaveckan som fenomen och det är givetvis bra att skjutvapenvåldet i socioekonomiskt utsatta områden väcker högt uppsatta politikers engagemang. Riktigt illa vore det annars. Samtidigt kan jag inte slå ifrån mig tanken på en närmast safariliknande känsla när jag ibland ser toppolitiker från riksdagens alla partier komma ut till socioekonomiskt utsatta områden för att ”lyssna på folket”. Ett safari där makthavarna är turister från ett fjärran land och invånarna i förorten förblir zebrorna på savannen. 

Ibland får jag också känslan av att rena faktumet att det finns segregation är någonting som förstärks av det vi-och-de tänk som existerar såväl bland boende i socioekonomiskt utsatta områden som hos folkvalda i maktens korridorer. Jag har de senaste åtta åren haft möjligheten att känna på båda världarna. Jag har varit en av de som hört smällar från skottlossningar och åtskilliga gånger passerat gravljus omringade runt ett fotografi på en ung person vars liv fick ett alldeles för tidigt slut. För några år sedan inträffade det ett dubbelmord i kvarteret bredvid där jag bor. Bara ett år senare sköts en av mina närmsta grannar ihjäl. Och samtidigt som jag dagligen har rört mig här, mitt i gängkrigets hot zon, har jag också dagligen vistats på den andra sidan. I riksdagens prestigefyllda kulvertar, i Stadshusets mäktiga rådssal och i de kaffestinkande (ja det är ett officiellt ställningstagande mot den svenska kaffekulturen) fikarummet på partikanslierna. 

Under alla dessa år har det slagit mig att det finns ofta en känsla av ett kollektivt innanförskap respektive utanförskap både i politiken och i området där jag bor. När jag pratar med mina grannar så säger de ”dem” och inte ”ni” eller ”du” om politiker. När jag pratar med politiker säger de ”dem” och inte ”ni” eller ”du” om folk som bor i socioekonomiskt utsatta områden. Det är kanske en alldeles för rudimentär iakttagelse för att den ska innehålla någon slags vetenskaplig validitet, men min poäng är att detta är en del av en större helhet där ett vi-och-dem-tänkande präglar så gott som hela samhället. Ett mönster som inte heller är unikt för frågan om socioekonomisk segregation och inte heller för politiken. Det är en bredare problematik som finns i alla samhällets miljöer. 

För några veckor sedan hade jag till exempel en föreläsning på universitetet där vi gästades av två jurister från ett stort assistansföretag som skulle undervisa oss om LSS-lagstiftningen. På en av deras PowerPoint-slides stod det någonting i stil med ”syftet med assistans är att dem ska kunna leva ett liv som ditt och mitt”. En ganska tydlig indikation om att föreläsarna inte kunde föreställa sig att någon med assistans, eller kanske inte ens någon med funktionsnedsättning, skulle kunna vara en av juridikstudenterna på föreläsningen. En uppfattning om att den funktionshindrade individen alltid är någon annanstans. Gärna långt borta i periferin. Samma fenomen kan jag också se i politiska sammanhang där politiker från alla möjliga partier pratar om personer med funktionsnedsättning som ”en svag grupp utan någon röst” samtidigt som jag sitter i min rullstol mittemot dem. 

Kontentan är alltså att det kan bildas ett slags mentalt utanförskap där man i olika miljöer av samhället utropar sig själva som en privilegierad ingrupp och genom sin retorik lyckas få den definierade utgruppen att anamma en utanförskapskänsla. Inom kriminologin brukar man exempelvis tala om stämplingsteorin. En teori som i korthet går ut på att den som genom retorik och behandling blir stämplad som kriminell, kommer så småningom att skapa sig en kriminell identitet, även om denne inte var kriminell från början. Jag tror att samma fenomen lyser igenom hela samhället. Om vi pratar om personer som bor i socioekonomiskt utsatta områden som ”de”, kommer människor som bor i områdena också att känna sig utanför. Om vi pratar om personer med funktionsnedsättning som svaga människor som aldrig kan föra sin egen talan, så kommer många med funktionsnedsättning att känna sig som outsiders levandes i en parallell värld. 

Hur vi sen skapar ett samhälle som håller ihop är givetvis komplext och innehåller säkert flera mångfacetterade lösningar. Men jag undrar om det verkligen går att skapa ett sammanhållet samhälle om vi fortsätter att prata om varandra på ett sätt som indikerar att det finns flera ”dem” och inte ett enda ”vi”? Någonting säger mig att det kan bli svårt. Jag tror att vägen till ett inkluderande samhälle går genom att vi istället talar med varandra som ett enhetligt kollektiv. För det är så ju så det är. Dödsskjutningarna i förorten är inte bara ett problem för oss invånare i socioekonomiskt utsatta områden. De är ett problem för oss som samhälle.