Mycket av miljö-och klimatdebatten handlar om konsumtionen. Vi ska konsumera mindre och det vi konsumerar ska vara ”bättre”. Vi ska göra medvetna och hållbara val. Så långt kan de flesta stämma in, åtminstone avge en läpparnas bekännelse. Däremot blir betydligt mer laddat om man börjar prata om den andra sidan av samma mynt, nämligen produktionen.
Den nyligen uppblossande debatten kring David Jonstads senaste bok ”Meningen med landet” är ett utmärkt exempel på detta. Till det yttre är Jonstads bok inte det minsta provocerande. Han beskriver lågmält, med en hel del humor, om sina och familjens vedermödor när de ska starta ett nytt liv på landet i Dalarna. Ett liv där inte all arbetstid ägnas åt att sitta framför datorn, utan också åt att odla, föda upp får och ankor, snickra på hus, ta hand om sina ungar, bereda mat osv. Det är ett liv som egentligen inte är särskilt märkvärdigt alls, jag vet för jag lever själv det livet. Ändå framstår det för många som en dröm, nästan ouppnåelig, medan andra ser det som en provokation, en medelklassmänniskas lyxtillvaro. Vad är det egentligen som gör att något till synes så oskyldigt som en flytt utanför Stockholm till landsbygden och en tillvaro med lite småskalig grönsaksodling och djurhållning kan väcka så här starka känslor?
Jonstads bok har fått DNs Björn Wiman att komma ut som en Stockholmshatare och längta efter landet. Elsa Vesterstad i Svenska Dagbladet pratar om ”Raskens-männen” som hon menar är lite halvgamla, halvtrötta och därför längtar efter ett liv utanför tullarna. Patrik Kronqvist skriver i Expressen att ”Alla kan inte börja föreläsa om sparris”. Han stör sig på att Jonstad inte enbart lever av vad jorden ger. Han skriver: ”Om föreläsningsarvoden och reklamsamarbeten är en del av kalkylen är livsstilen faktiskt inte realistisk eller hållbar för speciellt många. Framförallt är det inget som går att göra i stor skala. En hel befolkning kan inte odla morötter på morgonen och föreläsa för varandra om det goda livet på eftermiddagarna.”
Kronqvist verkar inte ha en aning om att stora delar av bondekåren, både förr och nu, har varit och är beroende av andra inkomster än just gården. Även stora gårdar får intäkter från att ploga snö, gräva diken, grusa vägar, köra transporter, sälja energi och mycket annat. Plus att det också är vanligt att en vuxen i hushållet, ofta frun, har en anställning på hel- eller deltid i en helt annan bransch.
Men att inte Kronqvist vet så mycket om de ekonomiska förhållandena bland Sveriges lantbrukare, är en detalj i sammanhanget. Det intressanta är i stället – varför provocerar Jonstads ganska mysiga bok så pass mycket? Jag tror att det beror på att han ifrågasätter tre mycket starka normer, nämligen urbaniseringen, lönearbetet och specialiseringen. Staden är den bästa (och enda) platsen att leva på. Lönearbetet, (heltid och gärna mer därtill) är det som ger livet mening och ju mer specialiserade vi är i vårt lönearbete, desto bättre är det för utvecklingen. Jag känner igen de här normerna mycket starkt och jag möter dem hela tiden, inte minst bland de grupper som kommer på studiebesök till vår lilla gård, Sunnansjö, i Uppland.
Sedan sju år tillbaka kombinerar jag och min man grönsaksodling, uppfödning av några kor och naturvård med att fortsätta göra det som vi gjorde tidigare – skriva och föreläsa. Det påminner alltså mycket om det liv som Jonstad har valt, enda skillnaden är att livet på landet inte var någon nyhet för någon av oss. En återkommande grupp bland studiebesöken är skolor, ofta utbildningar där självförsörjning, småbruk och omställning är viktiga delar. Det här är människor som redan har börjat ställa om i tanken och som drömmer om en egen liten gård. Ändå så märker vi ofta i samtalen att det är lättare för en ung människa att föreställa sig ett liv i Berlin, London eller New York, än att flytta tio mil utanför Stockholm. Den urbana normen är verkligen stenhård.
Att dra ner på lönearbetet och därmed minska inkomsterna, är en annan fråga som är utmanande för många. ”Man måste bidra till samhället!” sa en ung kvinna nyligen när vi under ett studiebesök lyfte fram vikten av att dra ner på sitt lönearbete om man vill skaffa en liten gård på landet. Och att bidra till samhället är just att ha ett heltids lönearbete som gärna innebär mycket övertid. Att man kan bidra till samhället på andra sätt, verkar vara en främmande tanke. Eller som Elsa Vesterstad skriver: ”Men å samhällets, kulturens och välståndets vägnar är jag ändå tacksam över att inte alla som kan retirerar till att odla sin egen trädgård.” Att flytta från staden och börja odla är alltså att retirera och visst är det så, men Vesterstad beskriver det som något negativt, medan jag menar att det tvärtom är positivt, även om det innebär mindre skatt i statens pengakista.
Den tredje frågan, specialiseringen, är också provocerande. Det är ingen slump att staten på olika sätt ombesörjer att någon annan ska sköta om i princip allt annat än vårt lönearbete. Någon annan ska ta hand om barnen, våra gamla, städa våra hem, tvätta våra kläder, klippa våra gräsmattor, läsa läxor för skolbarnen, reparera och bygga om våra hus. Och näringslivet erbjuder sig även att handla och laga vår mat. Alla dessa tjänster ska göra att vi får ihop ”livspusslet”, nämligen alla delar av livet som inte är lönearbete och som då kan få allt mer av vår tid och uppmärksamhet. Men det här är samtidigt en stark förklaring till att allt fler människor drömmer om ett annat liv.
I slutändan handlar allt detta om det heligaste av heliga – tillväxten. Den får inte rubbas på något enda vis. Prata gärna om att konsumtionen ska minska, men rör inte produktionen! Inte ens IPCC vågar andas om en framtid med ingen eller minskad ekonomisk tillväxt. Av alla framtidsscenarier som IPCC jobbar med, handlar inget om stagnerad eller negativ tillväxt, vilket är ganska anmärkningsvärt.
Det går utmärkt att prata om mindre och mer hållbar konsumtion, men att ifrågasätta produktionen är fortfarande sprängstoff. Det är som att vi glömmer bort att det som produceras, också måste konsumeras. När produktionen blir allt mer specialiserad, slimmad och effektiviserad, så innebär det ofta att en vara per kilo, liter eller styck blir billigare och också ger upphov till lägre miljöpåverkan, men om konsumtionen också ökar i samma takt som produktionen, vilket ofta är fallet, då blir trots allt den sammanlagda miljöpåverkan större.
Detta syns så tydligt inom vår matproduktion. Lantbruket har varit exceptionellt när det gäller att öka sin produktion, effektivisera och minska kostnaderna, inte minst i form av arbetskraft. Samtidigt måste all denna mat ta vägen någonstans. Det resulterar i svinn, i övervikt och fetma (som också är en form av svinn), att spannmål och en del andra vegetabilier i större mängd används för att föda upp animalier och att vi faktiskt eldar upp maten i form av etanol, biodiesel och biogas. Även här ligger ofta fokus på konsumtionen. Det finns en tanke om att vi ska kunna äta oss till en bättre värld. Betydligt mer sällan diskuteras produktionen och de drivkrafter som har gett oss en ohållbar överproduktion.
Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist.
Grön Opinion 
GÄRNA OMSTÄLLNING, MEN RÖR INTE DJURHÅLLNINGEN. Jag håller med i mycket av det du tar upp i resonemanget, utifrån (kritiken av) Jonstads bok. Behovet av omställning har många bottnar (samhälleligt, personligt etc), och det är ofta i normbrytande beteende som grundläggande konfliktlinjer blir tydliga (stad vs landsbygd, lönearbete vs självförsörjning etc). Men det som gör mig upprörd, och det jag saknar i ditt resonemang, är att människans behov av omställning fortsätter ske på de ickemänskliga djurens bekostnad. Dvs, vi flyttar ut till landet för att slippa tära på natur/samhälle/oss själva, och vi anstränger oss för att skapa ett nytt, friare, liv. Men för de allra flesta sker omställningen på bekostnad av de ickemänskliga djur som fortsatt tvingas tjäna oss med sina kroppar, barn och ägodelar. Vi ställer om, utmanar kapitalismen och begränsande normer, men vi fortsätter utnyttja kossor, höns och får etc. Problemet som mänskligheten skapat hittills (miljö/klimat etc) grundar sig mycket i tron på människans överhöghet. Att vi har tagit oss rätten att skövla, bygga och producera som vi vill. Men hur mycket är omställningen nu värd, om vi inte anstränger oss och går hela vägen? Hur mycket är ”vår” frihet värd, om den bygger på förtrycket av andra kännande varelser? Fortsätter vi inte bara som vanligt att härska över planeten? Vilka problem väntar människan i framtiden om hon inte redan nu anstränger sig, utmanar alla förtryckande normer som vår livstil bygger på? Jag blir arg och ledsen över att få pratar och verkar förstå att det går att ställa om utan att fortsätta utnyttja ickemänskliga djur. Om jag minns rätt började Jonstadt väl som vegan/vegetarian, men utnyttjar nu ickemänskliga djur för sin livstil. Om fler gör som Jonstadt, har människan då egentligen inte bara bytt plats och sysslor, men fortsätter annars som tidigare, tror att hon är skapelsens krona med rätt att utnyttja och döda andra varelser på planeten? Jag blir egentligen inte förvånad över att självförsörjning och minskat lönearbete kritiseras. Det är vanliga samtalsämnen, ofta utifrån etablerade ideologiska utgångspunkter. Men att ingen/få ens reflekterar över det förtryck som deras omställning bygger på, är för mig ett tecken på det förtryck som finns inbyggt/dolt i vår livstil. Det förtrycket är så ”normalt” att det inte ens syns, får/kan diskuteras/utmanas. För visst det går att ställa om hela vägen. Det går att odla veganskt, samarbeta, bygga nätverk och verka solidariskt, för att på riktigt ställa om människans destruktiva livstil. Det är den diskussionen som vi egentligen borde ha.
GillaGilla
Tack för din kommentar, Fredrik. Jag ska försöka ge min bild på hur jag ser på detta. Varje gång vi äter utspelar sig ett drama på liv och död, oavsett om vi väljer att äta animalier eller inte. Våra måltider, men också så mycket annat som vi gör, innebär att andra varelser dör. Våra liv beror på andra varelsers liv, precis som våra döda kroppar en dag ger liv åt andra varelser. Jag tror att om vi inser detta, så kommer vi också att behandla övriga varelser och det som vi brukar kalla för ”natur” med större respekt och ödmjukhet. Det är ett helt annat förhållningssätt än dagens skarpa kommersiella blick som förvandlar allt levande, även människor, till produkter. Jag har full respekt för att er som inte vill äta animalier, men jag tror inte att det är lösning för en omställning av vår mat, vårt jordbruk och vårt samhälle. Sojan, vetet, majsen, riset, palmolja och övriga stora grödor som mättar världens befolkning kommer till stor del fortsätta att odlas på ett för planeten förödande sätt, oavsett om vi äter animalier eller inte. Plasthavet i södra Spanien, de gigantiska växthuset som förser oss med grönsaker under vintern, kommer fortsätta breda ut sig med lika dåliga arbetsförhållanden som nu. De kemiska bekämpningsmedlen kommer fortsätta spridas i marken, vattnet och till alla oss levande varelser. Djuren är viktiga, både för sin egen skull, men också som kompanjoner till människan och människan kan vara en viktig kompanjon för många djur. Nej, vi är inte skapelsens krona, vi är en del av naturen, vi är i samspel med djuren och de med oss men det samspelet måste som sagt ske med större respekt från vår sida än vad som sker i dag. Men vi kan inte dra oss undan detta samspel. Vi behöver djuren för vår överlevnad. Visst kan enskilda odla veganskt, men ett jordbrukssystem utan djur är ett mycket sårbart sådan och vi har inga historiska exempel på något sådant. Inte ens Indien klarar sig utan sina kor. När skörden slår fel, när marken är för karg, torr, kall, blöt osv för att odla på, då är djuren livsviktiga.
GillaGilla