Debatten i Sverige präglas av nostalgipolitik och rena fantasier. Genom historien har människor alltid varit nostalgiska, men på politisk nivå handlar det om brist på visioner och nya idéer. Valet 2022 kan även komma att bli en nostalgipolitisk kamp där Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet kommer att tävla med varandra.
Modern psykologisk forskning har visat att nostalgi är en del av människans psykolgi och biologiska funktion. Att vara nostalgisk som genom att minnas positiva upplevelser ur sin barndom och vilja att nutiden ska vara som under ens uppväxt är alltså något som finns hos människor överlag.
Samtidigt är nostalgi något som också kan påverka våra politiska val, uppfattningar och identiteter. På det sättet finns även psykologiska förklaringar om varför det till exempel finns konservativa politiska partier. Människor förändras med tiden, åldern, erfarenheterna vilket även leder till att vår hjärna säger till oss att mer borde bevaras, och mindre borde förändras.
I den svenska politiska debatten har begreppet nostaltigpolitik använts under dom senaste åren för att beskriva olika beteenden. Ett känt exempel är hur Sverigedemokraterna kommunicerar om “folkhemmet” eller folkhemssverige. I SDs nationalistiska mytologi finns tron om att Sverige under 1950-talet var “guldålder” som SD ska återskapa genom värderingar som likformighet, repression och ofrihet.
Det finns flera problem med SDs mytologi om folkhemsperioden. Dels eftersom folkhemssverige i första hand var Socialdemokraternas ekonomiska projekt, inte identitetspolitiska. Fokus för folkhemstanken var jobb, skatter och välfärd samt att reducera ekonomiska skillnader i landet. Dels eftersom folkhemsperioden byggde på medveten segregering som till exempel var arbetar- och medelklassen skulle bo och att till exempel 1970-talets Sverige redan hade runt 10 procent utrikesfödd befolkning.
Samtidigt är SD inte det enda partiet i Riksdagen som är nostalgipolitiska och mytologiska. För även i Vänsterpartiet finns det liknande resonemang som när den unga partiledaren Nooshi Dadgostar kommunicerar i stilen att hon vill “återskapa folkhemssverige”. Det skulle i praktiken innebära ett samhälle baserad på mer likformighet, tvång och kontroller från statens sida rörande människors liv och val. Vänsterpartiet kommunicerar om till exempel demokratiska “samhällsägda” företag och verksamheter men som i praktiken innebär statligt styrda verksamheter där tjänstemän och byråkrater ska bestämma i första hand.
Det finns också en paradox med Dadgostars uttalande. Vänsterpartiet och liknande socialistiska partier i Europa har sedan 2010 tjänat på att vara mer ideologiska, principfasta och inkluderande i sin politiska kommunikation. Men trots retorik om det gamla och “arbetarklassen” är fallet att Vänsterpartiet idag främst är ett parti för medelklassen, människor i storstäderna som ofta redan är post-industriella och post-materiella i sina värderingar.
Delvis förklarar det att även Vänsterpartiet idag stödjer välfärdspolitik som främst gynnar just medelklassen, den stora väljarbasen. Det blir också motsägelsefullt med att ett parti som presenterar sig som progressivt, demokratisk och GAL kan ha mycket kommunikation som är regressiv, centralistisk och TANig. Om Dadgostar verkligen menar att det är slut på marknadsexperimenten, har hon inte förstått vilka förändringar som väntar i takt med den moderna teknologiska utvecklingen.
Sedan tidigare finns den positivt laddade myten om att Sverige är världens modernaste land, samtidigt som de senaste årens politiska debatter präglas av nostalgiska fantasier. Om man följer de senaste teknologiska trenderna som med AI, blockchain och 3D-skrivare kommer alltmer av våra mellanmänskliga relationer och arbeten bli just automatiserade och decentraliserade.
Den utvecklingen innebär bland annat en framtid där fler människor ska kunna skapa smarta och ekologiska byar samt samspela genom co-housing där människor kan dela boenden. Det sägs att teknologin ofta är snabbare än lagarna och i dagens debatt är problemet också att teknologin är snabbare än vad politikerna hänger med att förstå den. Det märks i hur SD och idag även V kommunicerar om hur samhället ser ut, men industrisamhället kommer liksom inte tillbaka eftersom framtidens samhällsutveckling är mer komplext och digitalt.
Vladan Lausevic, debattör och skribent på Grön Opinion.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Grön Opinion 
Debatten i Sverige präglas av nostalgipolitik och rena fantasier. Genom historien har människor alltid varit nostalgiska, men på politisk nivå handlar det om brist på visioner och nya idéer. Valet 2022 kan även komma att bli en nostalgipolitisk kamp där Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet kommer att tävla med varandra.
Modern psykologisk forskning har visat att nostalgi är en del av människans psykolgi och biologiska funktion. Att vara nostalgisk som genom att minnas positiva upplevelser ur sin barndom och vilja att nutiden ska vara som under ens uppväxt är alltså något som finns hos människor överlag.
Samtidigt är nostalgi något som också kan påverka våra politiska val, uppfattningar och identiteter. På det sättet finns även psykologiska förklaringar om varför det till exempel finns konservativa politiska partier. Människor förändras med tiden, åldern, erfarenheterna vilket även leder till att vår hjärna säger till oss att mer borde bevaras, och mindre borde förändras.
I den svenska politiska debatten har begreppet nostaltigpolitik använts under dom senaste åren för att beskriva olika beteenden. Ett känt exempel är hur Sverigedemokraterna kommunicerar om “folkhemmet” eller folkhemssverige. I SDs nationalistiska mytologi finns tron om att Sverige under 1950-talet var “guldålder” som SD ska återskapa genom värderingar som likformighet, repression och ofrihet.
Det finns flera problem med SDs mytologi om folkhemsperioden. Dels eftersom folkhemssverige i första hand var Socialdemokraternas ekonomiska projekt, inte identitetspolitiska. Fokus för folkhemstanken var jobb, skatter och välfärd samt att reducera ekonomiska skillnader i landet. Dels eftersom folkhemsperioden byggde på medveten segregering som till exempel var arbetar- och medelklassen skulle bo och att till exempel 1970-talets Sverige redan hade runt 10 procent utrikesfödd befolkning.
Samtidigt är SD inte det enda partiet i Riksdagen som är nostalgipolitiska och mytologiska. För även i Vänsterpartiet finns det liknande resonemang som när den unga partiledaren Nooshi Dadgostar kommunicerar i stilen att hon vill “återskapa folkhemssverige”. Det skulle i praktiken innebära ett samhälle baserad på mer likformighet, tvång och kontroller från statens sida rörande människors liv och val. Vänsterpartiet kommunicerar om till exempel demokratiska “samhällsägda” företag och verksamheter men som i praktiken innebär statligt styrda verksamheter där tjänstemän och byråkrater ska bestämma i första hand.
Det finns också en paradox med Dadgostars uttalande. Vänsterpartiet och liknande socialistiska partier i Europa har sedan 2010 tjänat på att vara mer ideologiska, principfasta och inkluderande i sin politiska kommunikation. Men trots retorik om det gamla och “arbetarklassen” är fallet att Vänsterpartiet idag främst är ett parti för medelklassen, människor i storstäderna som ofta redan är post-industriella och post-materiella i sina värderingar.
Delvis förklarar det att även Vänsterpartiet idag stödjer välfärdspolitik som främst gynnar just medelklassen, den stora väljarbasen. Det blir också motsägelsefullt med att ett parti som presenterar sig som progressivt, demokratisk och GAL kan ha mycket kommunikation som är regressiv, centralistisk och TANig. Om Dadgostar verkligen menar att det är slut på marknadsexperimenten, har hon inte förstått vilka förändringar som väntar i takt med den moderna teknologiska utvecklingen.
Sedan tidigare finns den positivt laddade myten om att Sverige är världens modernaste land, samtidigt som de senaste årens politiska debatter präglas av nostalgiska fantasier. Om man följer de senaste teknologiska trenderna som med AI, blockchain och 3D-skrivare kommer alltmer av våra mellanmänskliga relationer och arbeten bli just automatiserade och decentraliserade.
Den utvecklingen innebär bland annat en framtid där fler människor ska kunna skapa smarta och ekologiska byar samt samspela genom co-housing där människor kan dela boenden. Det sägs att teknologin ofta är snabbare än lagarna och i dagens debatt är problemet också att teknologin är snabbare än vad politikerna hänger med att förstå den. Det märks i hur SD och idag även V kommunicerar om hur samhället ser ut, men industrisamhället kommer liksom inte tillbaka eftersom framtidens samhällsutveckling är mer komplext och digitalt.
Vladan Lausevic, debattör och skribent på Grön Opinion.
Dela det här:
Gilla detta: