För mig är Järva gemenskap. För mig är Järva tillhörighet. För mig är Järva natursköna promenader. För mig är Järva den ständiga strävan efter att bevisa sig mot omvärldens fördomar och förutfattade meningar. För mig är Järva de godaste chicken nuggetsen i hela Sverige. För mig är Järva en av de främsta källorna till de senaste årens startelvor i både AIK och Svenska Fotbollslandslaget. För mig är Järva området där Sveriges bästa musik skapas.
Men de senaste åren, och kanske i synnerhet de senaste månaderna, har jag förstått att Järva är något annat för många andra. För de som själva inte bor i området.
Och det nästan lite lustiga i sammanhanget är att det faktiskt fanns en tid då få kände till Husby, Kista, Akalla, Tensta och Rinkeby. Man kanske några enstaka gånger hade hört något på tv om någon stökighet i området eller hade lyssnat på någon reportage om att Rinkebyskolan var bäst i landet på matematik. Men i övrigt så tänkte folk inte på särskilt mycket när man för, säg tio år sedan, nämnde att man bodde och var uppvuxen i Järva. Den tiden är idag minst sagt förbi. Idag har alla hört talas om Järva. Och alla har en uppfattning om Järva. Järva är inte bara tidningsrubriker om dödsskjutningar och narkotikahandel. Att skriva om Järva är nu så pass kommersiellt gångbart att det bara under det senaste året har publicerats två stort uppmärksammade böcker om området.
Först skrev Jens Lapidus sin dystopiska framtidsskildring Paradis City om ett Sverige i förfall, där Järva hade utvecklats till ett särområde, ett slags inmurat ghetto i ren anarki. Sen skrev Diamant Salihu Tills alla dör där han beskrev bakgrunden till och de olika turerna i konflikten i Rinkeby mellan de kriminella nätverken Shottaz och Dödspatrullen. Vad som händer i Järva har med andra ord blivit upphov till såväl bästsäljande skönlitteratur som rena granskande faktaböcker. Båda Lapidus och Salihu har hyllats rejält för sina skildringar. Salihu tilldelades till och med Stora Journalistpriset i kategorin Årets Röst så sent som i förra veckan och Tills alla dör har av ledande kulturprofiler beskrivits som ”något som alla borde läsa”.
Detta är dessutom bara två exempel ur mängden. Jag har även sett och hört mängder med filmer, poddar, radioprogram och dokumentärer som behandlar situationen i Järva på ett eller annat sätt.
Men hur känns all denna mediesverigehysteri för någon som bor och är uppvuxen i området? Hur är det att bo i ett område som är på allas läppar? Well, jag kan så klart inte tala för alla cirka 90 000 Järvabor, men för mig känns det lite som att man befinner sig inne i en bur på en djurpark medan allmänheten går förbi och tar fotografi efter fotografi för att sedan lägga ut bilderna inför resten av världen som sedan ska antingen njuta eller förfäras. Järva har blivit som ett zoo som folk älskar att betrakta på distans. En underhållning till kvällskaffet hemma i vindsvåningen på Södermalm där envar är tryggt skyddad från det som händer borta i det “fruktansvärda ghettot borta i periferin”.
Missförstå mig rätt, detta är inte kritik mot varken Lapidus eller Salihu eller någon annan berättare. Verken och skildringarna i sig har jag inga problem med, kritiken handlar mer om folks reaktioner och hur berättelsen om Järva har blivit mottagen hos mainstreamsvensken. För någon som bott i Järva i nästan hela sitt liv känns det nästan lite provocerande att så många säger sig ha fått ett uppvaknande av de berättelser som publicerats på sistone. Skulle det verkligen krävas bra litteratur för att ni skulle förstå att Sverige är ett segregerat samhälle där människor har olika förutsättningar? Vad tänkte ni då när Husbykravallerna bröt ut 2013? Varför fick ni inte ert uppvaknande då eller när skjutningar började ta fart 2015? Ska det verkligen ta sex år innan folk börjar förstå? Den mainstreamhysteri som Järva under det senaste året har dragits in i för mig konfunderad. Jag fattar att litteratur och annat kreativt skapande är viktigt för att få människor att inse segregation, orättvisor och klyftor. Det är alltid positivt om litteraturen kan ge folk nya perspektiv. Samtidigt har envar också ett ansvar att hålla sig uppdaterad om vad som händer i samhället på egen hand och det är synd att mainstreamsvenskens insikter om situationen i Järva kommer först nu och inte långt tidigare.
Samtidigt är jag också lite oroad över att allmänhetens bild av Järva blir skev och vinklad mitt i denna hysteri. Som nämnt i början är Järva betydligt mer för mig än bara gängkriminalitet och socialt utanförskap och jag tror det finns en risk att folk i framtiden inte längre ser den goda maten, fantastiska musiken och de begåvade fotbollstalangerna i området. Att skildringen av gängkrig och utanförskap kommer ligga som en nimbus över området i årtionden. Vissa ur den högt gapande vänsterförortsrörelsen skulle kanske kalla det för svartmålning. Men jag vill inte riktigt sträcka mig så långt utan nöjer mig med att kalla det för en onyanserad verklighetsbild. En onyanserad verklighetsbild som riskerar att leda till att mainstreamsvensken får uppfattningar som speglar enbart en viss del av verkligheten och utelämnar en annan minst lika viktig (och betydligt ljusare) del.
Men det som är positivt med att Järva är området på allas läppar är att det åtminstone kanske kan leda till något litet gott. Även om jag har svaga förhoppningar om att mainstreamsvensken ska engagera sig längre än till en bra bok om Järva i myssoffan hemma i sekelskiftsvåningen, så hoppas jag ändå att så många som möjligt drar sitt strå till stacken och gör det lilla de kan för att vända utvecklingen i området. Sker det kanske Järva även för mainstreamsvensken blir så som jag känner området och så som det benämns i titeln till Jens Lapidus roman. Paradis city.
Tiemon Okojevoh, Järvabo
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Grön Opinion 
För mig är Järva gemenskap. För mig är Järva tillhörighet. För mig är Järva natursköna promenader. För mig är Järva den ständiga strävan efter att bevisa sig mot omvärldens fördomar och förutfattade meningar. För mig är Järva de godaste chicken nuggetsen i hela Sverige. För mig är Järva en av de främsta källorna till de senaste årens startelvor i både AIK och Svenska Fotbollslandslaget. För mig är Järva området där Sveriges bästa musik skapas.
Men de senaste åren, och kanske i synnerhet de senaste månaderna, har jag förstått att Järva är något annat för många andra. För de som själva inte bor i området.
Och det nästan lite lustiga i sammanhanget är att det faktiskt fanns en tid då få kände till Husby, Kista, Akalla, Tensta och Rinkeby. Man kanske några enstaka gånger hade hört något på tv om någon stökighet i området eller hade lyssnat på någon reportage om att Rinkebyskolan var bäst i landet på matematik. Men i övrigt så tänkte folk inte på särskilt mycket när man för, säg tio år sedan, nämnde att man bodde och var uppvuxen i Järva. Den tiden är idag minst sagt förbi. Idag har alla hört talas om Järva. Och alla har en uppfattning om Järva. Järva är inte bara tidningsrubriker om dödsskjutningar och narkotikahandel. Att skriva om Järva är nu så pass kommersiellt gångbart att det bara under det senaste året har publicerats två stort uppmärksammade böcker om området.
Först skrev Jens Lapidus sin dystopiska framtidsskildring Paradis City om ett Sverige i förfall, där Järva hade utvecklats till ett särområde, ett slags inmurat ghetto i ren anarki. Sen skrev Diamant Salihu Tills alla dör där han beskrev bakgrunden till och de olika turerna i konflikten i Rinkeby mellan de kriminella nätverken Shottaz och Dödspatrullen. Vad som händer i Järva har med andra ord blivit upphov till såväl bästsäljande skönlitteratur som rena granskande faktaböcker. Båda Lapidus och Salihu har hyllats rejält för sina skildringar. Salihu tilldelades till och med Stora Journalistpriset i kategorin Årets Röst så sent som i förra veckan och Tills alla dör har av ledande kulturprofiler beskrivits som ”något som alla borde läsa”.
Detta är dessutom bara två exempel ur mängden. Jag har även sett och hört mängder med filmer, poddar, radioprogram och dokumentärer som behandlar situationen i Järva på ett eller annat sätt.
Men hur känns all denna mediesverigehysteri för någon som bor och är uppvuxen i området? Hur är det att bo i ett område som är på allas läppar? Well, jag kan så klart inte tala för alla cirka 90 000 Järvabor, men för mig känns det lite som att man befinner sig inne i en bur på en djurpark medan allmänheten går förbi och tar fotografi efter fotografi för att sedan lägga ut bilderna inför resten av världen som sedan ska antingen njuta eller förfäras. Järva har blivit som ett zoo som folk älskar att betrakta på distans. En underhållning till kvällskaffet hemma i vindsvåningen på Södermalm där envar är tryggt skyddad från det som händer borta i det “fruktansvärda ghettot borta i periferin”.
Missförstå mig rätt, detta är inte kritik mot varken Lapidus eller Salihu eller någon annan berättare. Verken och skildringarna i sig har jag inga problem med, kritiken handlar mer om folks reaktioner och hur berättelsen om Järva har blivit mottagen hos mainstreamsvensken. För någon som bott i Järva i nästan hela sitt liv känns det nästan lite provocerande att så många säger sig ha fått ett uppvaknande av de berättelser som publicerats på sistone. Skulle det verkligen krävas bra litteratur för att ni skulle förstå att Sverige är ett segregerat samhälle där människor har olika förutsättningar? Vad tänkte ni då när Husbykravallerna bröt ut 2013? Varför fick ni inte ert uppvaknande då eller när skjutningar började ta fart 2015? Ska det verkligen ta sex år innan folk börjar förstå? Den mainstreamhysteri som Järva under det senaste året har dragits in i för mig konfunderad. Jag fattar att litteratur och annat kreativt skapande är viktigt för att få människor att inse segregation, orättvisor och klyftor. Det är alltid positivt om litteraturen kan ge folk nya perspektiv. Samtidigt har envar också ett ansvar att hålla sig uppdaterad om vad som händer i samhället på egen hand och det är synd att mainstreamsvenskens insikter om situationen i Järva kommer först nu och inte långt tidigare.
Samtidigt är jag också lite oroad över att allmänhetens bild av Järva blir skev och vinklad mitt i denna hysteri. Som nämnt i början är Järva betydligt mer för mig än bara gängkriminalitet och socialt utanförskap och jag tror det finns en risk att folk i framtiden inte längre ser den goda maten, fantastiska musiken och de begåvade fotbollstalangerna i området. Att skildringen av gängkrig och utanförskap kommer ligga som en nimbus över området i årtionden. Vissa ur den högt gapande vänsterförortsrörelsen skulle kanske kalla det för svartmålning. Men jag vill inte riktigt sträcka mig så långt utan nöjer mig med att kalla det för en onyanserad verklighetsbild. En onyanserad verklighetsbild som riskerar att leda till att mainstreamsvensken får uppfattningar som speglar enbart en viss del av verkligheten och utelämnar en annan minst lika viktig (och betydligt ljusare) del.
Men det som är positivt med att Järva är området på allas läppar är att det åtminstone kanske kan leda till något litet gott. Även om jag har svaga förhoppningar om att mainstreamsvensken ska engagera sig längre än till en bra bok om Järva i myssoffan hemma i sekelskiftsvåningen, så hoppas jag ändå att så många som möjligt drar sitt strå till stacken och gör det lilla de kan för att vända utvecklingen i området. Sker det kanske Järva även för mainstreamsvensken blir så som jag känner området och så som det benämns i titeln till Jens Lapidus roman. Paradis city.
Tiemon Okojevoh, Järvabo
Dela det här:
Gilla detta: