Valet närmar sig och debatten om kriminalitet fortsätter. Fortfarande handlar det om en debatt där många hysteriska, förhastade och irrationella slutsatser dras. Inte minst när etablerade politiker i till exempel Moderaterna menar att trygghet är viktigare än frihet och genom att försöka likställa migration med kriminalitet. Sådana tankar, liksom idéer om att militär personal ska användas i socialt utsatta områden riskerar att utveckla Sverige i en allt mer odemokratisk riktning.
Sedan 2017 har debatten om brottslighet i Sverige fått allt större plats. Framför allt beror det på ökningen av det organiserade och grova gängvåldet i samband med den illegala narkotikahandeln. Utöver det har det förekommit perioder där grov och organiserad brottslighet även har debatterats i relation till humanitär invandring och terrorism.
Debatten i sig innehåller flera myter och felaktigheter. Till exempel är Sverige idag generellt sett ett samhälle med mindre brottslighet och otrygghet jämfört med 1990-talet. Å andra sidan har ökningen av den grova och gängbrottsligheten också lett till en mer polariserad och även hysterisk debatt i stilen “hårdare straff” retorik.
Flera politiker och debattörer, ofta med borgerlig profi, har i debatten argumenterat att tryggheten är viktigare än friheten. Alltså, att staten ska kunna vidta åtgärder mot brottslighet även om det bygger på reduceringar och inskränkningar av medborgerliga friheter och rättigheter. Något som är fallet i diktaturer som Iran, Ryssland och Venezuela där regimen kan agera på ett godtyckligt, auktoritärt och även på kriminellt sätt genom hänvisningar till brottslighet, terrorism och hot.
Bland de senaste exemplen på konsekvenserna av en hysterisk och mytologisk debatt om brottslighet är förslaget i stil med att militär personal ska användas i polisiära insatser mot grov brottslighet. Tanken hos flera politiker, men även i befolkningen i stort, är att militär personal som är tränad för krigföring mot konventionella styrkor ska kunna ägna sig åt insatser i områden som Rinkeby. Sådana åtgärder innebär risken att militär personal agerar fel och råkar använda våld mot oskyldiga individer som blir offer för felaktiga ageranden.
Tanken att Försvarsmaktens stridande personal ska kunna användas i insatser mot organiserad kriminalitet har högt folkligt stöd enligt SOM-undersökningen via Göteborgs Univeristet som gjordes under juni. Sådana åtgärder skulle dock i praktiken vara negativa för demokratin delvis eftersom riskerna är stora att militär personal av misstag tillämpar våld mot oskyldiga individer. Varje dödsfall där en oskyldig människa dödas är en förlust för demokratin i samhället.
Att oskyldiga civila dödas i samband med väpnade strider i urbana miljöer är en realitet som äger rum dagligen runt om i världen. Ta till exempel det senaste fallet i indiska delstaten Nagaland där militär personal dödade fjorton civila. Och det sker inte bara i krig mellan konventionella aktörer som stater. Till exempel visar “militariseringen” av polisen i USA, där fler poliser idag har miliär liknande utbildning och utrustning, att det gör större skada än nytta rörande resultat, förtroende och säkerhet.
För att ett demokratiskt samhälle ska fungera krävs det bland annat att fler individer är involverade i samtalsprocesserna och tar del av viktig fakta och kunskap. Fallet är exempelvis att en generell ökning av straff i Sverige inte skulle lösa flera problem och utmaningar med brottslighet. Bland annat eftersom straffhöjning inte underlättar för polisen att klara upp fler brott så länge organisatoriska och finansiella problem finns.
Inte heller blir det bättre för invånarna som lever i socialt utsatta områden som i delar av Rinkeby i Stockholm och Rosengård i Malmö. I områden som anses vara utsatta, brottsutsatta och präglade av utanförskap är fallet ofta att färre individer röstar vid allmänna val och ens deltar i demokratiska processerna. Ur demokratiskt perspektiv krävs det alltså fler lösningar än “tuffa åtgärder” för att områden med högre antal sociala problem ska bli tryggare.
Det handlar till exempel, att människor lokalt ska kunna göra bättre samverkan genom flerpartsamtal där myndigheter, civilsamhällsorganisationer och medborgare kan diskutera om utvecklingen i sin lokala omgivning. Långvarig och djupare tillit och gemenskap skapas inte genom säkerhetsteater och “tuffhet” utan genom dialog, samtal och involvering som leder till konkreta åtgärder och bättre fungerande offentliga institutioner. Inte minst handlar det om att demokratin fungerar bättre lokalt där invånare, poliser och ideella organisationer möts och samverkar för att skydda sina områden från brottslighet och gängkriminella.
Vladan Lausevic, debattör och skribent på Grön Opinion.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Grön Opinion 
Valet närmar sig och debatten om kriminalitet fortsätter. Fortfarande handlar det om en debatt där många hysteriska, förhastade och irrationella slutsatser dras. Inte minst när etablerade politiker i till exempel Moderaterna menar att trygghet är viktigare än frihet och genom att försöka likställa migration med kriminalitet. Sådana tankar, liksom idéer om att militär personal ska användas i socialt utsatta områden riskerar att utveckla Sverige i en allt mer odemokratisk riktning.
Sedan 2017 har debatten om brottslighet i Sverige fått allt större plats. Framför allt beror det på ökningen av det organiserade och grova gängvåldet i samband med den illegala narkotikahandeln. Utöver det har det förekommit perioder där grov och organiserad brottslighet även har debatterats i relation till humanitär invandring och terrorism.
Debatten i sig innehåller flera myter och felaktigheter. Till exempel är Sverige idag generellt sett ett samhälle med mindre brottslighet och otrygghet jämfört med 1990-talet. Å andra sidan har ökningen av den grova och gängbrottsligheten också lett till en mer polariserad och även hysterisk debatt i stilen “hårdare straff” retorik.
Flera politiker och debattörer, ofta med borgerlig profi, har i debatten argumenterat att tryggheten är viktigare än friheten. Alltså, att staten ska kunna vidta åtgärder mot brottslighet även om det bygger på reduceringar och inskränkningar av medborgerliga friheter och rättigheter. Något som är fallet i diktaturer som Iran, Ryssland och Venezuela där regimen kan agera på ett godtyckligt, auktoritärt och även på kriminellt sätt genom hänvisningar till brottslighet, terrorism och hot.
Bland de senaste exemplen på konsekvenserna av en hysterisk och mytologisk debatt om brottslighet är förslaget i stil med att militär personal ska användas i polisiära insatser mot grov brottslighet. Tanken hos flera politiker, men även i befolkningen i stort, är att militär personal som är tränad för krigföring mot konventionella styrkor ska kunna ägna sig åt insatser i områden som Rinkeby. Sådana åtgärder innebär risken att militär personal agerar fel och råkar använda våld mot oskyldiga individer som blir offer för felaktiga ageranden.
Tanken att Försvarsmaktens stridande personal ska kunna användas i insatser mot organiserad kriminalitet har högt folkligt stöd enligt SOM-undersökningen via Göteborgs Univeristet som gjordes under juni. Sådana åtgärder skulle dock i praktiken vara negativa för demokratin delvis eftersom riskerna är stora att militär personal av misstag tillämpar våld mot oskyldiga individer. Varje dödsfall där en oskyldig människa dödas är en förlust för demokratin i samhället.
Att oskyldiga civila dödas i samband med väpnade strider i urbana miljöer är en realitet som äger rum dagligen runt om i världen. Ta till exempel det senaste fallet i indiska delstaten Nagaland där militär personal dödade fjorton civila. Och det sker inte bara i krig mellan konventionella aktörer som stater. Till exempel visar “militariseringen” av polisen i USA, där fler poliser idag har miliär liknande utbildning och utrustning, att det gör större skada än nytta rörande resultat, förtroende och säkerhet.
För att ett demokratiskt samhälle ska fungera krävs det bland annat att fler individer är involverade i samtalsprocesserna och tar del av viktig fakta och kunskap. Fallet är exempelvis att en generell ökning av straff i Sverige inte skulle lösa flera problem och utmaningar med brottslighet. Bland annat eftersom straffhöjning inte underlättar för polisen att klara upp fler brott så länge organisatoriska och finansiella problem finns.
Inte heller blir det bättre för invånarna som lever i socialt utsatta områden som i delar av Rinkeby i Stockholm och Rosengård i Malmö. I områden som anses vara utsatta, brottsutsatta och präglade av utanförskap är fallet ofta att färre individer röstar vid allmänna val och ens deltar i demokratiska processerna. Ur demokratiskt perspektiv krävs det alltså fler lösningar än “tuffa åtgärder” för att områden med högre antal sociala problem ska bli tryggare.
Det handlar till exempel, att människor lokalt ska kunna göra bättre samverkan genom flerpartsamtal där myndigheter, civilsamhällsorganisationer och medborgare kan diskutera om utvecklingen i sin lokala omgivning. Långvarig och djupare tillit och gemenskap skapas inte genom säkerhetsteater och “tuffhet” utan genom dialog, samtal och involvering som leder till konkreta åtgärder och bättre fungerande offentliga institutioner. Inte minst handlar det om att demokratin fungerar bättre lokalt där invånare, poliser och ideella organisationer möts och samverkar för att skydda sina områden från brottslighet och gängkriminella.
Vladan Lausevic, debattör och skribent på Grön Opinion.
Dela det här:
Gilla detta: