Mellan Skylla och Karybdis. Pest eller kolera. Eller, som Rolling Stones sjöng, “Stuck between a rock and a hard place”.
Ungefär så var alternativen för Miljöpartiets ledning när de till sist valde att tacka nej till att ingå i regeringen efter statsministeromröstningen i november 2021. För även om partiet i efterhand har framställt det som ett enkelt och enhälligt vägval, så är det nog inte hela sanningen.
De skäl som partiet själva har uppgett är dels att Sverigedemokraterna har haft inflytande över utformningen av statsbudgeten för 2022, dels att denna statsbudget innehåller reformer som är negativa för miljö- och klimat, främst då sänkningen av energiskatten på bensin och diesel motsvarande 50 öres prissänkning vid pumpen.
Mot detta ska ställas den strategi om regeringsfäighet som genomsyrat Miljöpartiet under de senaste 15 åren. Det har funnits en stark övertygelse i partiet om att egna ministerposter är avgörande för att få genomslag för grön politik. Redan inför valet 2006 hade man fått nog av den samarbetsmodell med socialdemokratiska regeringar som man hade haft sedan 1998. Trots tidigare uppgörelser om 17 statsbudgetar, och många gröna framgångar, så har kravet sedan dess varit egna gröna ministrar. Att vara regeringsduglig, att inte “sitta på läktaren”, att i varje fråga föredra att sitta vid förhandlingsbordet och försöka påverka resultatet, om än på marginalen. Det är den inriktning som har dominerat det gröna projektet. Skulle hela denna strategi nu kastas överbord, med hänvisning till att SD lagt sin hand på en mindre del av budgeten?
Sakfrågan om bränslepriserna går också att diskutera. Sedan årsskiftet har priset på diesel ökat med ungefär 1:50 kr. Det beror till stor del på kravet på ökad inblandning av biodrivmedel, en reform som Miljöpartiet har drivit igenom. Flera partier har redan börjat muttra om att genomslaget på priset blir för stort, och att reduktionsplikten borde lättas. Enligt den logik som tidigare gällt i Miljöpartiet borde naturligtvis de gröna ministrarna vara kvar och göra allt de kan för att behålla reduktionsplikten, samt sätta alla tänkbara käppar i hjulet för sänkt skatt på bensin och diesel. Uppenbarligen gäller inte den logiken längre.
Huruvida partiets dåliga opinionsläge spelade in i beslutet, är givetvis en fråga som också ställts. Vilket självklart förnekats å det bestämdaste av partiledningen. Exakt hur det är med den saken, det kommer vi aldrig få veta. Varje person som varit med och fattat beslutet har gjort sina egna avvägningar. Oavsett detta så hoppades nog många medlemmar i partiet att en frigörelse från regerandets bojor skulle ge ett positivt utslag i opinionen. Denna förhoppning har ännu så länge kommit helt på skam.
Så var befinner sig partiet nu? Är de skäl som partiet gett till att frivilligt avstå regeringsmakten, begripliga för väljarna? De väljare som gillade den regeringsdugliga och stenhårt reformistiska linjen, håller de med om att ett gräns nu var nådd? Och de potentiella väljarna ur klimat- och miljörörelserna, de som tycker att partiet varit för kompromissvilligt, är de nu beredda att komma till undsättning och stödja partiet i dess nya friare roll?
Internt i partiet upplever jag ett stort mått av vilsenhet. Partiet genomgår en identitetskris, vilket kan vara något positivt. Ett parti som regerat i många år tappar nästan per automatik en hel del i politikutveckling och medlemsvård. Det kan behövas en period där man prövar sin roll och sina ställningstaganden inför nya utmaningar. Men med så kort tid kvar till valet, och med de nuvarande opinionssiffrorna är det inte optimalt.
Av de debatter som förs i interna forum, så verkar det som partiet fått en del nya medlemmar som främst gått med för att de vill göra något åt klimatfrågan. Problemet är bara att ett engagemang för klimatet inte nödvändigtvis är ett bra skäl till att gå med i ett visst parti. Det finns många svar på hur man ska agera för att minska utsläppen, och utan någon slags gemensam ideologi i övrigt, så blir det svårt att enas om en linje. Exempel på detta är dels allt mer frekventa diskussioner om partiets inställning till kärnkraft. Dels att en del nya medlemmar verkar tycka att partiet gått allt för långt åt vänster, och pratat för mycket om förbud.
Vilka diskussioner som pågår i interna diskussionsforum är givetvis ingen objektiv eller statistisk mätning av partimedlemmarnas uppfattningar. Det räcker med några få högaktiva forumskribenter för att en viss fråga ska få mycket utrymme. Men jag tycker ändå man kan göra en spaning utifrån att ämnen som i stort sett aldrig tidigare varit uppe för diskussion i partiet, som kärnkraften, nu är föremål för livlig debatt. Från min horisont är det tydligt att konfliktnivån mellan ekomodernister och klassiskt gröna, har höjts. Det har alltid funnits en diskussion i partiet om hur teknikoptimistiska vi ska vara, och om hur stor betoning vi ska lägga på beteendeförändringar och kritik mot tillväxtekonomin. Ett skäl till att konflikten skärps nu är att partiledningen har varit väldigt upptagen med att regera och haft mindre tid med att visa partiet en riktning. Ett annat skäl är nog att allt fler upplever en känsla av att klimatkrisen är akut. Om det behövs snabba och genomgripande reformer så blir det svårt att hitta lösningar som dessa olika falanger kan bli överens om.
Hur håller man ihop ett parti och skapar engagemang och glöd för en valrörelse i den här situationen? Jag har letat efter vilka budskap som på senare år har skapat mest positiv feedback i partiet.
En månad innan valet 2018 skrev Isabella Lövin en debattartikel med rubriken “Jag önskar att det aldrig hade behövts ett miljöparti”. I artikeln skriver Lövin om den enorma oro hon känner för klimatförändringarna, och om sin frustration över att alltför lite händer. Hon uttrycker även att hennes eget parti har varit alltför försiktigt och kanske kommit med alltför glättiga budskap. På sin Facebook gör hon ett inlägg med rubriken “JAG HAR BESTÄMT MIG – JAG TÄNKER INTE LÄNGRE VARA TYST”. Artikeln fick mycket stor uppmärksamhet och spridning. Inom partiet mottogs den med jubel.
Två dagar innan valet 2014 publicerade Miljöpartiets Twitterkonto en kampanjbild på en plånbok där några sedlar sticker upp, samtidigt som den obligatoriska bilden på plånboksägarens barn syns i en transparent ficka. Texten lyder “Vad är viktigast i din plånbok?”. Bilden var inte del av någon planerad kampanj, utan togs fram av en enskild medarbetare i valrörelsens slutskede. Även denna delades av många aktiva miljöpartister och vann mycket uppskattning.
Kärnkraftsmotståndet tycks också fortfarande väcka många positiva reaktioner hos partiets medlemmar och sympatisörer. De senaste dagarna har partiet signalerat tydligt att motståndet är fortsatt intakt.
Dessa tre exempel kanske kan ge en fingervisning. De är de klassiska, värderingsdrivna budskapen som går hem i partiet och skapar gemensamt engagemang. En annan viktig komponent är vilka som ska framföra dem. Jag tror att partiet har ett stort behov av att hitta några profilnamn som inte varit gröna ministrar. Några yngre och några äldre aktivistiskt lagda kämpar, kan bli ett bra komplement till språkrören, och har chans att nå bättre fram i de utomparlamentariska rörelserna. Räcker det för att klara 4-procentsspärren? Det vet ingen, men i det här läget är det garanterat bättre att tala klarspråk om den gröna politiken än att mumla i skägget.
Hampus Rubaszkin är Miljöpartiets gruppledare i Exploateringsnämnden i Stockholms stad och har en mångårig bakgrund från partiets riksorganisation som bland annat pressekreterare, kampanjsamordnare och omvärldsbevakare.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Grön Opinion 
Mellan Skylla och Karybdis. Pest eller kolera. Eller, som Rolling Stones sjöng, “Stuck between a rock and a hard place”.
Ungefär så var alternativen för Miljöpartiets ledning när de till sist valde att tacka nej till att ingå i regeringen efter statsministeromröstningen i november 2021. För även om partiet i efterhand har framställt det som ett enkelt och enhälligt vägval, så är det nog inte hela sanningen.
De skäl som partiet själva har uppgett är dels att Sverigedemokraterna har haft inflytande över utformningen av statsbudgeten för 2022, dels att denna statsbudget innehåller reformer som är negativa för miljö- och klimat, främst då sänkningen av energiskatten på bensin och diesel motsvarande 50 öres prissänkning vid pumpen.
Mot detta ska ställas den strategi om regeringsfäighet som genomsyrat Miljöpartiet under de senaste 15 åren. Det har funnits en stark övertygelse i partiet om att egna ministerposter är avgörande för att få genomslag för grön politik. Redan inför valet 2006 hade man fått nog av den samarbetsmodell med socialdemokratiska regeringar som man hade haft sedan 1998. Trots tidigare uppgörelser om 17 statsbudgetar, och många gröna framgångar, så har kravet sedan dess varit egna gröna ministrar. Att vara regeringsduglig, att inte “sitta på läktaren”, att i varje fråga föredra att sitta vid förhandlingsbordet och försöka påverka resultatet, om än på marginalen. Det är den inriktning som har dominerat det gröna projektet. Skulle hela denna strategi nu kastas överbord, med hänvisning till att SD lagt sin hand på en mindre del av budgeten?
Sakfrågan om bränslepriserna går också att diskutera. Sedan årsskiftet har priset på diesel ökat med ungefär 1:50 kr. Det beror till stor del på kravet på ökad inblandning av biodrivmedel, en reform som Miljöpartiet har drivit igenom. Flera partier har redan börjat muttra om att genomslaget på priset blir för stort, och att reduktionsplikten borde lättas. Enligt den logik som tidigare gällt i Miljöpartiet borde naturligtvis de gröna ministrarna vara kvar och göra allt de kan för att behålla reduktionsplikten, samt sätta alla tänkbara käppar i hjulet för sänkt skatt på bensin och diesel. Uppenbarligen gäller inte den logiken längre.
Huruvida partiets dåliga opinionsläge spelade in i beslutet, är givetvis en fråga som också ställts. Vilket självklart förnekats å det bestämdaste av partiledningen. Exakt hur det är med den saken, det kommer vi aldrig få veta. Varje person som varit med och fattat beslutet har gjort sina egna avvägningar. Oavsett detta så hoppades nog många medlemmar i partiet att en frigörelse från regerandets bojor skulle ge ett positivt utslag i opinionen. Denna förhoppning har ännu så länge kommit helt på skam.
Så var befinner sig partiet nu? Är de skäl som partiet gett till att frivilligt avstå regeringsmakten, begripliga för väljarna? De väljare som gillade den regeringsdugliga och stenhårt reformistiska linjen, håller de med om att ett gräns nu var nådd? Och de potentiella väljarna ur klimat- och miljörörelserna, de som tycker att partiet varit för kompromissvilligt, är de nu beredda att komma till undsättning och stödja partiet i dess nya friare roll?
Internt i partiet upplever jag ett stort mått av vilsenhet. Partiet genomgår en identitetskris, vilket kan vara något positivt. Ett parti som regerat i många år tappar nästan per automatik en hel del i politikutveckling och medlemsvård. Det kan behövas en period där man prövar sin roll och sina ställningstaganden inför nya utmaningar. Men med så kort tid kvar till valet, och med de nuvarande opinionssiffrorna är det inte optimalt.
Av de debatter som förs i interna forum, så verkar det som partiet fått en del nya medlemmar som främst gått med för att de vill göra något åt klimatfrågan. Problemet är bara att ett engagemang för klimatet inte nödvändigtvis är ett bra skäl till att gå med i ett visst parti. Det finns många svar på hur man ska agera för att minska utsläppen, och utan någon slags gemensam ideologi i övrigt, så blir det svårt att enas om en linje. Exempel på detta är dels allt mer frekventa diskussioner om partiets inställning till kärnkraft. Dels att en del nya medlemmar verkar tycka att partiet gått allt för långt åt vänster, och pratat för mycket om förbud.
Vilka diskussioner som pågår i interna diskussionsforum är givetvis ingen objektiv eller statistisk mätning av partimedlemmarnas uppfattningar. Det räcker med några få högaktiva forumskribenter för att en viss fråga ska få mycket utrymme. Men jag tycker ändå man kan göra en spaning utifrån att ämnen som i stort sett aldrig tidigare varit uppe för diskussion i partiet, som kärnkraften, nu är föremål för livlig debatt. Från min horisont är det tydligt att konfliktnivån mellan ekomodernister och klassiskt gröna, har höjts. Det har alltid funnits en diskussion i partiet om hur teknikoptimistiska vi ska vara, och om hur stor betoning vi ska lägga på beteendeförändringar och kritik mot tillväxtekonomin. Ett skäl till att konflikten skärps nu är att partiledningen har varit väldigt upptagen med att regera och haft mindre tid med att visa partiet en riktning. Ett annat skäl är nog att allt fler upplever en känsla av att klimatkrisen är akut. Om det behövs snabba och genomgripande reformer så blir det svårt att hitta lösningar som dessa olika falanger kan bli överens om.
Hur håller man ihop ett parti och skapar engagemang och glöd för en valrörelse i den här situationen? Jag har letat efter vilka budskap som på senare år har skapat mest positiv feedback i partiet.
En månad innan valet 2018 skrev Isabella Lövin en debattartikel med rubriken “Jag önskar att det aldrig hade behövts ett miljöparti”. I artikeln skriver Lövin om den enorma oro hon känner för klimatförändringarna, och om sin frustration över att alltför lite händer. Hon uttrycker även att hennes eget parti har varit alltför försiktigt och kanske kommit med alltför glättiga budskap. På sin Facebook gör hon ett inlägg med rubriken “JAG HAR BESTÄMT MIG – JAG TÄNKER INTE LÄNGRE VARA TYST”. Artikeln fick mycket stor uppmärksamhet och spridning. Inom partiet mottogs den med jubel.
Två dagar innan valet 2014 publicerade Miljöpartiets Twitterkonto en kampanjbild på en plånbok där några sedlar sticker upp, samtidigt som den obligatoriska bilden på plånboksägarens barn syns i en transparent ficka. Texten lyder “Vad är viktigast i din plånbok?”. Bilden var inte del av någon planerad kampanj, utan togs fram av en enskild medarbetare i valrörelsens slutskede. Även denna delades av många aktiva miljöpartister och vann mycket uppskattning.
Kärnkraftsmotståndet tycks också fortfarande väcka många positiva reaktioner hos partiets medlemmar och sympatisörer. De senaste dagarna har partiet signalerat tydligt att motståndet är fortsatt intakt.
Dessa tre exempel kanske kan ge en fingervisning. De är de klassiska, värderingsdrivna budskapen som går hem i partiet och skapar gemensamt engagemang. En annan viktig komponent är vilka som ska framföra dem. Jag tror att partiet har ett stort behov av att hitta några profilnamn som inte varit gröna ministrar. Några yngre och några äldre aktivistiskt lagda kämpar, kan bli ett bra komplement till språkrören, och har chans att nå bättre fram i de utomparlamentariska rörelserna. Räcker det för att klara 4-procentsspärren? Det vet ingen, men i det här läget är det garanterat bättre att tala klarspråk om den gröna politiken än att mumla i skägget.
Hampus Rubaszkin är Miljöpartiets gruppledare i Exploateringsnämnden i Stockholms stad och har en mångårig bakgrund från partiets riksorganisation som bland annat pressekreterare, kampanjsamordnare och omvärldsbevakare.
Dela det här:
Gilla detta: