Debatt Klimat och miljö

Klimatet engagerar inte svenska partier

Flera svenska partier signalerar indirekt att de vill prioritera ned klimatet och MP ligger allt sämre till i opinionen. Kan man inte vinna väljare på klimatet?, undrar Anders Nilsson.

Förra året blev ett av de varmaste åren som någonsin har uppmätts, med värmerekord på över 400 väderstationer världen över. 2022 har inletts på ett liknande sätt med ösregn i fjällkedjan (i januari, alltså) och värmerekord på södra halvklotet. Miljö- och klimatfrågorna brukar hamna i toppen när svenskarna listar de viktigaste politiska frågorna. Klimatfrågan fortsätter dock att vara ljummen rent partipolitiskt. Miljöpartiet riskerar att åka ur riksdagen och efter deras uttåg ur regeringen är det dessutom tydligt att inget annat svenskt parti är särskilt intresserat av att driva frågor om klimatet.

Det blåbruna blocket har, föga förvånande, kampanjat för att det ska bli billigare att bränna fossila bränslen genom att sänka koldioxidskatten kraftigt. Dessutom vill de minska inblandningen av biodrivmedel, vilket skulle öka utsläppen ytterligare (och förstås göra oss ännu mer beroende av import från Putin och diverse skurkstater i Mellanöstern). Som en del i något slags kulturkrig har Moderaterna fått för sig att vara motståndare till i princip all vindkraft, även den som inte ens syns från land. För alla som läst åtminstone ett minimum om klimatförändringarna låter det som ett skämt, men är tyvärr förväntat hos partier som balanserar på klimatförnekelsens rand.

Vad som är mer förvånande är att Centerpartiet och Vänsterpartiet verkar vilja gå till val på sänkta bensinpriser i glesbygden, ett tydligt avsteg från tidigare politik. Centerpartiet, eller åtminstone delar av det, hävdar helt sonika att deras väljare inte bryr sig om klimatet, så varför skulle C göra det? Förutom att öka utsläppen på kort sikt kommer det förstås minska viljan att investera i laddinfrastruktur i glesbygden och göra att människor tvekar att byta ut sin bensinare mot en elbil. På liknande sätt vill Vänsterpartiet kapa elkablarna till kontinenten för att svenska konsumenter ska få billigare elräkning. Det skulle förstås öka utsläppen i Europa eftersom Sverige exporterade cirka 37 terawattimmar el 2020, i princip helt fossilfritt. Med Vänsterpartiets förslag skulle det istället täckas ersättas av polsk kolkraft eller tysk-rysk gas.

Socialdemokraterna har länge varit osynliga i klimatpolitiken, eftersom MP hade ett slags monopol på miljöpolitiken i den forna koalitionsregeringen. Visst har det framgått att S agerat bromskloss i en del viktiga frågor, men regeringen har trots allt levererat många viktiga reformer för att få ner utsläppen. När S nu är ensamma herrar på täppan tycks man dock släppa alla klimatambitioner. Det första man klargjorde var att Arlandas kapacitet skulle fördubblas, man tillsatte en klimatminister utan något tydligt engagemang för klimatet och började svamla om elflygplan och undersköterskors rätt till charterresor. Samtidigt har man förhalat viktiga överenskommelser från tiden med S+MP-regeringen.

Det är förstås enkelt att säga sig arbeta för klimatet när det handlar om att öppna nya batterifabriker som samtidigt ger tusentals jobb. Eller att hylla ökningen av elbilar, när det ändå till stor del sker av sig själv. Det svåra är ju när man behöver prioritera. När klimatet behöver väljas framför något annat. Då visar det sig att C hellre satsar på plånboksfrågor i glesbygden, V vill flörta med villaägare och S med näringslivet. Politik handlar om prioriteringar och sju av åtta prioriterar ner klimatet, åtminstone för tillfället.

Om MP åker ur riksdagen är det troligt att klimatet får stå tillbaka ytterligare i svensk politik. Men även med MP kvar i riksdagen, och om möjligt i regeringen, skulle det krävas ett betydligt starkare grönt parti för att klimatet skulle ta erforderlig plats i svensk politik. Ett grönt parti på uppgång skulle också tvinga andra partier att vässa sin klimatpolitik, istället för att som nu montera ned den.

Det här är inget renodlat svenskt fenomen. Som bland annat brittiska The Economist noterar är de gröna partierna generellt svaga i Skandinavien (till skillnad från i till exempel Tyskland och Österrike). Istället röstar många progressiva storstadsbor på röda partier, med en mer otydlig agenda för klimatet. I Norge präglades valdebatten förra året av klimatfrågan. Ändå lyckades inte De Grøne skrapa ihop tillräckligt med röster för att klara spärren till Stortinget. Istället knep bland annat det ”revolutionärt socialistiska” partiet Rödt 4,7% av rösterna (i ett land som redan har ett vänsterparti i Socialistisk Venstre).

En vanlig förklaring är förstås att klimatfrågan känns för avlägsen och komplex för att vi ska låta det avgöra hur vi röstar. Det ligger nog en del i det, men inte ens när det bokstavligen brinner i knutarna påverkar det alltid opinionen. När Australien drabbades av förödande bränder 2019-2020 berördes runt 80 procent av befolkningen på ett högst konkret sätt. Cirka 10 000 byggnader brann ner, 500 människor dog och städer evakuerades. Sammantaget beräknas katastrofen ha kostat motsvarande 658 miljarder svenska kronor. Trots att kopplingen till klimatförändringarna är tydlig förändrades stödet för det australiensiska gröna partiet knappt alls: de låg kvar runt tio procent av rösterna.

Troligen räcker inte klimatfrågan för att entusiasmera tillräckligt många väljare i det långa loppet, utan det måste finnas en bredare vision om det gröna samhällsbygget. I valet 2022 handlar det för MP (återigen) om partiets överlevnad. Efter det hoppas jag vi som är gröna kan prata om den framtid vi vill ha och inte bara den framtid vi vill undvika.

Skribent och redaktör för Grön Opinion, aktiv i Miljöpartiet och till vardags psykolog och forskare i psykologi. Nås på anders@gronopinion.com.

3 kommentarer på “Klimatet engagerar inte svenska partier

  1. Kjell Prytz

    Hela Riksdagen är nog egentligen klimatförnekare. Högerblocket struntar i de fossila utsläppen medan vänsterblocket gärna sänker fossila utsläpp men bara om vi bränner träd istället. Även denna skribent är inne på den linjen när han nämner ”biodrivmedel”.
    Alla vill alltså fortsätta den klimatskadliga förbränningen vilket är inget annat än klimatförnekelse. Alla vet innerst inne att det är lika illa att bränna träd som att bränna fossilt i det tidsperspektiv klimatkrisen verkar.
    Öppna ögonen, Anders Nilsson, det är inte läge att uttrycka stöd för MP med en sådan kontraproduktiv klimatpolitik.

    Gilla

    • Visst är biodrivmedel i många fall problematiskt, men de flesta experter och remissinstanser som den dåvarande regeringen lutade sig beräknade att det skulle leda till minskningar av utsläppen. Vill du läsa mer om MP:s inställning till biodrivmedel rekommenderar jag partiets klimatfärdplan.

      Men nu handlar inte artikeln om det, utan om vilka prioriteringar partierna gör i förhållande till klimatet. V och C, till exempel, vet mycket väl att deras förslag ökar de fossila utsläppen men de gör det för att de tycker det är värt det.

      Gilla

  2. Anders Sirén

    Den stora gåtan är hur Miljöpartiet tänker sig att man ska öka sitt väljarstöd när man inte ens försöker driva opinionsbildning för miljön, utan ibland snarare tvärtom. Minns hur Per Bolund i en intervju i Sveriges Radio indignerat argumenterade för att EU minsann inte skulle få hindra Sverige att hugga ner sin egen skog så mycket man bara vill. Eller hur han böjde sig inför Cementas utpressning och skrämselpropaganda och – i stället för att stå upp för både grundlag och grundvatten – gjorde något så bananrepublikaktigt som att lägga fram en speciallag specifikt utformad för att hjälpa ett företag att runda gällande miljölagstiftning. Eller när han entusiastiskt utropar att nöjesåkning med (elektrisk) motorbåt ”är framtiden”. Eller när MP överhuvudtaget gång efter annan skryter om att Sverige är världsledande i klimatomställningen, när sanningen är att de totala CO2-utsläppen inte minskar alls. Eller när man passivt ser på när värdefulla skogsområden förvandlas till vidsträckta vindkraftsindustriområden. Den tillväxtkritik som förut fanns inom partiet har tystats och numera är man den främsta tillskyndaren av en migrationspolitik som lett till att Sveriges befolkning sedan millennieskiftet har vuxit snabbare än någonsin tidigare i världshistorien, vilket i sin tur leder till större behov av mark och naturresurser, vilket syns framför allt i den slakt av grönområden som sker i städer runt om i landet när det byggs bostäder åt den växande befolkningen.

    Miljöpartiet har definitivt inte en direkt sämre miljöpolitik än de andra partierna men den är inte särskilt jättemycket bättre heller, och i stället för att konsekvent stå upp för naturen förefaller det som att man aktivt försöker slipa bort sin miljöimage för att i stället framstå som ett allmänt snällt och politiskt korrekt veganskt alternativ till sossarna. De verkligt miljöengagerade, som jag själv, röstar troligen (om man all ids rösta) på Miljöpartiet i alla fall, i brist på bättre, men man gör det utan entusiasm, snarare med näven knuten i byxfickan över partiets, och i synnerhet Per Bolunds, svek. Andra ser väl bara ingen vits med att rösta på Miljöpartiet, när inte ens partiets företrädare själva verkar bry sig jättemycket om miljön.

    Gilla

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: