Beteendeförändringar är nyckeln till omställningen

”Lyssna på vetenskapen!” Det har länge varit ett slagkraftigt mantra för många klimatengagerade personer. Vilket hitintills framför allt inneburit att lyssna på naturvetenskapen. Vi behöver självfallet förstå att förbränningen av olja, fossilgas (populärt kallad naturgas) och kol ökar nivåerna av växthusgaser i luften, vilket i sin tur höjer den globala medeltemperaturen, ruckar ekosystemen och bidrar till ett pärlband av fatala risker för människor, samhällen, djur och natur. Det är väsentlig kunskap att ha. Men också kunskap som i sig inte leder till förändring. Vi behöver snabbt börja lyssna även på andra delar av vetenskapen; de som undersöker vad som påverkar att människor, grupper och system gör förändringar och vad som kan leda de förändringarna i en riktning där växthusgasutsläppen snabbt minskar och motståndskraften i våra samhällen ökar. Samhälls- och beteendevetenskapen behöver få ta sin rättmätiga plats i klimatarbetet.

I den senaste IPCC-rapporten som släpptes i början av april, som fokuserar på minskningen av utsläpp, tillägnas ett helt kapitel just detta. Det här är något för alla politiker som tar klimatkrisen på allvar att ta till sig av – politiska åtgärder som inte tar hänsyn till den kunskap som finns kring mänskligt beteende riskerar att vara i bästa fall ineffektiv, i värsta fall kontraproduktiv.

Beteendeförändring handlar både om motivation att ändra sig och möjligheten att faktiskt kunna göra det. IPCC-rapporten uppskattar att beteende- och livsstilsförändringar har potentialen att sänka de globala utsläppen med 40-70%, men då behöver rätt policyer, teknologi och infrastruktur finnas på plats. Förutsättningar som ofta behöver föregås av politiska beslut. Kapaciteten att göra förändringar är till exempel ofta lägre på landsbygden, inte för att människor där inte bryr sig, utan på grund av den sociopolitiska verklighet de lever i. När då regeringen inför drivmedelsstöd för bönder och undantar de bönder som gått i bräschen för att ställa om, så minskar man deras möjlighet att bibehålla sina gjorda förändringar. Det är rent utsagt korkat.

Människor är konsekvensstyrda och påverkas i hög grad av de följder som våra beteenden ger. Ger man alla bilägare en tusenlapp som kompensation för ökade bensinpriser, bara för att de äger en bil, lär sig den konsekvensstyrda människan att bil är något samhället uppmuntrar en att ha och att ökade bilkostnader kommer kompenseras med skattepengar. IPCC-rapporten konstaterar att coronapandemin visat att vi har möjligheten att göra stora, kraftfulla förändringar snabbt. Men de förändringarna behöver föregås av ett modigt och tydligt politiskt ledarskap. Sociala normer, något som är ett kraftfullt verktyg för att skapa förändring i grupper, påverkas både nerifrån och uppifrån. När tillräckligt många i en grupp visar att de vill ha förändring påverkas snart hela gruppen. Men det gör den även när ledande personer säger till oss på skarpen att vi behöver skärpa oss. Det fungerade under coronapandemin för att få människor att tvätta händerna frenetiskt, avstå från att träffa sina vänner och åka in till jobbet. Varför det tycks stört omöjligt för våra politiker att ta samma ledande roll i klimatfrågan är 10 000-kronors frågan vi behöver knäcka senast i år, då våra utsläpp behöver börja minska med 20% om Sverige ska nå sin del i 1,5-gradersmålet.

Något IPCC-rapporten lyfter är att en individ har flera roller genom vilka hen har möjlighet att bidra till minskningen av växthusgaser. Människor kan agera som medborgare, professionella yrkesarbetare, rollmodeller, konsumenter, investerare och beslutsfattare. Vi är mer än konsumenter, även om enskilda människor i många år framför allt uppmuntrats till att sänka sina egna utsläpp genom kloka konsumtionsval. Men de enda som i realiteten kan göra en påtaglig skillnad genom sänkta individutsläpp är den rikaste 1% som beräknas stå för 16% av de totala globala utsläppen 2030. Men även vi som tillhör världens rikaste 10%, vilket alla som tjänar över medianinkomsten i Sverige gör, har möjlighet att sänka våra utsläpp samtidigt som vi bibehåller en god levnadsstandard och ett gott välmående.

Oavsett förmögenhet ligger våra viktigaste roller i de bortom vad vi köper. Sociala rörelser och kollektiv organisering inte bara stöttar den systemförändring som akut måste komma till stånd, de är – med IPCCs ord – avgörande för att få statliga klimatpolicyer på plats. Utan en aktiv rörelse underifrån så mindre chans till modiga offentliga åtaganden och inte minst mindre chans att de åtaganden som görs faktiskt följs. Utan modiga politiska åtaganden mycket mindre möjlighet för individer att göra de beteendeförändringar som krävs. Men inte minst: utan att kontinuerligt väva in forskningen och kunskapen från samhälls- och beteendevetenskapen, desto större risk för undermåliga klimatinsatser. 

---

Frida Hylander,  leg. psykolog, fil. kand. humanekologi, med inriktning på klimatpsykologi.