Samhällsdebatt

Anhängarna vann NATO-debatten på walk-over

När den största omstöpningen av svensk utrikespolitik på trettio år skulle debatteras var den ena sidan tyvärr oftast rejält offside, skriver Anders Nilsson.

Sverige har ansökt om medlemskap i Nato och när det här skrivs verkar det främst vara Turkiet som sätter käppar i hjulet för det (och låt mig återkomma till det). Beslutet togs i praktiken av Socialdemokraterna eftersom det var de som behövde ändra sig för att beslutet skulle bli verklighet och det föranleddes av en riktig sosse-process. Först var alla motståndare till Nato innan alla företrädare helt plötsligt började mumla i skägget. Sen blev det tyst ett tag innan det steg upp vit rök från partihögkvarteret som förkunnade att inte bara partiet utan i princip alla medlemmar nu var varma Nato-anhängare. Rysslands invasion av Ukraina och Finlands omsvängning i Nato-frågan gjorde att något annat S-beslut är svårt att tänka sig, men hastigheten beror sannolikt mest på höstens val: det här är en fråga de vill få överstökad innan dess.

Den snabba processen är olycklig ur ett demokratiskt perspektiv. Vad man än tycker i Nato-frågan hade den förtjänats en djupare analys och bredare diskussion. Nato-anhängarna, som i decennier slipat på argumenten, hade gjort sig färdiga till strid. De överrumplade motståndarna i debatten på ungefär samma sätt som Putin hade hoppats överrumpla Ukraina på slagfältet. Till att börja med hade anhängarna förstås en hel del fakta på marken att använda. Stormakten Ryssland anföll oprovocerat ett grannland efter att västmakterna (och andra) in i det sista hoppades på att avvärja kriget med diplomati och eftergifter. När Ryssland väl anföll stod Ukraina relativt ensamma, de fick i alla fall inget direkt militärt stöd – de är ju inte med i Nato. Med andra ord kunde anhängarna både peka på Rysslands farliga oberäknelighet och det bräckliga skyddet man som land har utanför försvarsalliansen. Men anhängarna har förstås också varit pålästa om Nato och har givits chansen att enkelt kunna avfärda en del myter och missuppfattningar som florerar. Det är nog till exempel lite av en aha-upplevelse för många att snudd på alla länder i Europa är med i Nato, att alliansens artikel 5, som säger att medlemmarna ska komma till undsättning om ett land attackeras, bara har använts vid 11 september-attackerna. Eller att ett land som Norge, med sin viktiga fredsmäklande roll världen över, är ett Nato-land. Eller att den kanske hårdaste kritikerna av USA:s och Storbritanniens invasion av Irak var Nato-allierade Frankrike.

En del Nato-motståndare har haft svårigheter att se kriget i Ukraina för vad det är: ett imperialistiskt anfallskrig som inte går att rättfärdiga. Istället har det svamlats om att ”man måste se den större bilden” och ”förstå Ryssland” och man har gått på i gamla hjulspår om att väst har ett delat ansvar för den uppkomna krisen (”allt är egentligen USA:s fel och se hur de betedde sig i Vietnam/Irak/Afhanistan”). Det är ett unket synsätt grundat på en kalla kriget-logik som också implicerar att ukrainare är mindre värda och östeuropeiska invånare mindre vetande, nu när de har sökt sig bort från Ryssland. Förutom att argumentationen är djup obehaglig har den sannolikt bidragit till att göra många skeptiker till Nato-anhängare för att slippa förknippas med den typen av idéer. Men motståndarnas argumentation har även byggt på ett antal orimliga scenarier och fantasifoster, vilket röjer en okunnighet inte bara om Nato utan också om hur världspolitiken i stort ser ut. Sverige kommer till exempel inte att ”tvingas” strida för Turkiet mot kurderna. Turkiet har krigat mot kurder i decennier och vill verkligen inte blanda in några utomstående, utan vill hålla det så långt från rampljuset som möjligt. Ett samarbete med Orbans Ungern är visserligen olyckligt, men en droppe i havet jämfört med våra länders redan existerande samarbete inom EU. En vanlig missuppfattning verkar också vara att Nato och USA är identiska, men det är väldigt få av USA:s alla krig där Nato varit inblandat. Inte heller kommer Nato-medlemskapet styra vår utrikespolitik särskilt mycket, åtminstone inte om man jämför med hur mycket som redan styrs från Bryssel. Andra motståndare har främst lutat sig mot vad Olof Palme sa för kanske 50 år sedan, vilket väl ändå måste ha begränsad relevans i dag.

Det finns dock en del motståndarargument som hade förtjänat att ventilerats mer inför beslutet. Dels handlar det om det rent militärstrategiska värdet av ett Nato-medlemskap. Blir vi mer av ett mål för Ryssland om vi är med i Nato? Det tål att diskuteras, även om Ukraina ju alltså är ett färskt exempel på att Ryssland gärna attackerar de som inte är medlemmar (jämförelsen mellan Sverige och Ukraina haltar dock förstås). Det är istället sannolikt att Ryssland ser Sverige som ett Nato-land redan: vi övar med Nato, vi har avtal med Nato, vi är med i EU som majoriteten av Nato-länderna et cetera. Man kan även lyfta att Sverige kan få svårt att med trovärdighet driva frågor om nedrustning när vi är med i Nato, men med en av världens största vapenindustrier har den retoriken väl alltid ekat lite ihåligt? Har 200 år av alliansfrihet inte varit framgångsrikt? Jo, eventuellt, men det har också inneburit att vi har samarbetat med Nazi-Tyskland och på sätt och vis kastat alla våra grannländer under bussen när det har behövts. Förutom att tiderna förändras är det kanske inte heller den ädlaste delen av Sveriges historia. Det mest brännande motargumentet till Nato nämndes dock knappt innan vi ansökte om medlemskap: vilka eftergifter riskerar vi att tvingas göra till länder som Turkiet och Ungern? När detta skrivs verkar det pågå intensiva förhandlingar mellan Turkiet och Sverige om att Sverige ska gå med på olika eftergifter för att gå med i Nato. En del kan nog ses som en del i ett spel för att stärka Turkiets president Erdoğan inrikespolitiskt och annat för att de tar varje chans att få fördelar i förhandlingar med USA eller EU om helt andra saker. Men Sverige kan behöva gå med på eftergifter som är riktigt, riktigt problematiska utifrån vår syn på demokrati och rättssäkerhet. Behöver vi börja exportera vapen till Turkiet igen? Ska vi lämna ut personer Turkiet finner misshagliga? Ska vi stänga ner oppositionella mediekanaler som är baserade i Sverige?

Det är exempel på frågor som hade varit rimliga att belysa i en jämbördig debatt innan vi gick med i Nato. Istället fick vi en debatt där ena sidan allt som oftast lämnade en slags walk-over eller, för att använda en annan idrottsterm, var ordentligt offside. I media har nästan alla experter inom området varit Nato-positiva, medan motståndarna i första hand har utgjorts av typ tecknare, kulturkrönikörer eller andra personer som normalt sett har en ytterst svag koppling till eller intresse av frågan som debatteras. Det har dragit ett slags löjets skimmer över motståndarna. Det är synd, för när den största omstöpningen av svensk utrikespolitik på åtminstone 30 år ska debatteras hade både vi som lyssnar och de som ska ta besluten förtjänat en lite jämnare match mellan de båda sidorna.

Skribent och redaktör för Grön Opinion, aktiv i Miljöpartiet och till vardags psykolog och forskare i psykologi. Nås på anders@gronopinion.com.

1 kommentar på “Anhängarna vann NATO-debatten på walk-over

  1. Anna-Christina Ek

    Motståndarna till Natomedlemskap har väl haft lika lång tid att odla och förfina argumentationen mot som de haft som är för. Natomedlemskap har jag för mig började diskuteras på 70-talet, är man mot bör ju de argumenten akualiserats samtidigt som argumenten för

    Gilla

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: